The Hobbit – En oväntad resa

Något försenade kommer här ett par ord om årets stora filmhändelse för mig och många andra Tolkien-fans. För en vecka sedan var jag nämligen på biopremiären av The Hobbit! Förväntningarna var skyhöga och väntan har varit lång, så det var en något nervös och pirrig bloggare som satte sig tillrätta i biosalen. Det kändes också väldigt nostalgiskt överlag med tanke på att jag såg de övriga Sagan om Ringen-filmerna på deras respektive biopremiärer vid juletid. En fin tradition! När introt började och musiken kändes igen skrek jag OMG inombords (var tvungen att hugga tag i sällskapets arm och teaterviska OMG i dennes öra samtidigt).

I The Hobbit är Bilbo Baggins i sin ungdoms glansdagar och lever lyckligt i sin hobbithåla med mycket vila och god mat. En dag får han dock besök av Gandalf och ett helt gäng dvärgar, som vill rycka med honom på ett farligt äventyr för att bekämpa draken Smaug och andra onda varelser i syftet att återfå dvärgarnas rike. Här får vi också veta bakgrundshistorien till hur Bilbo först fick tag i ringen med stort R.

Filmen var sammantaget helt enligt förväntan och återfångar samma känsla som i Sagan om Ringen. The Hobbit känns dock betydligt mer lättsam och humoristisk. Man har dock lånat en hel del från nämnda serie, till exempel när Gandalf slår huvudet i Bilbos takkrona, rökringar, finlemmade alver som strålar av ljus samtidigt som de talar med beslöjade röster och ackompanjeras av gotiska bakgrundskörer m.m. Men mitt sällskap tyckte dock att återvinning av vissa teman är bra på så sätt att publiken känner igen sig, så jag antar att det har både sina goda och dåliga sidor.

Eftersom många har ”klagat” på att regissören Peter Jackson har lyckats skapa tre superlånga filmer av en tunn barnbok var jag beredd på att det skulle bli segt på vissa ställen, men det var faktiskt helt okej. Visst blev det lite mycket ibland med femhundra dvärgnamn att hålla reda på och röriga historiska tillbakablickar. Upplägget är också typiskt fantasy: det börjar med att hjälten får ett uppdrag, beger sig av hemifrån, är på resande fot för att sedan strida på slutet. Visserligen är det ju det vi älskar. Jag var underhållen under filmens alla tre timmar och blev chockad när filmen slutade så tvärt och spännande. Jag vill ha mer!

The Hobbit bjuder på hela registret för den som är sugen att beskåda fantasyvarelser: här finns allt från hobbitar, dvärgar, alver, trollkarlar, vättar, troll, orcher och drakar. Gandalf är sig lik, och även Frodo, Galadriel, Elrond, Saruman m.fl. skymtar förbi. Visst har de åldrats, men smiket funkar ändå. Och det käraste återseendet var ju Gollum/Smeagol som medverkar i filmens bästa scen, då han spelar ett ”game of riddles” med Bilbo. En karaktär som är både rolig och tragisk på samma gång; man vet inte om man ska skratta åt honom, rynka pannan av medlidande eller känna avsmak.

Vad gäller de nya karaktärerna och skådisarna så var Martin Freeman som unge Bilbo ett mycket bra val. För den som hoppas på att få se vår allas Mikael Persbrandt så lär besvikelsen bli stor, för han gör nämligen inte entré förrän i nästa film. Min favoritkaraktär i filmen, förutom Gollum, är dock trollkarlen Radagast the Brown, som lever ensam i skogen, talar med djur, använder sitt huvud som fågelbo (och fågeltoalett) samt har världens coolaste fordon: ett slädspann draget av kaniner! Väldigt kul som omväxling till alla hästar och flygande mähän.

Nu behöver man alltså bara längta till nästa år… The Hobbit väckte många, kära minnen till liv och har gjort mig extremt sugen på att läsa om böckerna och ha SoR-filmmaraton inom kort.

”Mörka platser” av Gillian Flynn

Trots att jag var uppslukad av annat i livet så till den grad att läsningen blev extremt lidande under november månad läste jag till slut ut Gillians Flynns kritikerrosade Mörka platser.

Handlingen utspelar sig kring Libby Day – en trettioårig, arbetslös kleptoman bosatt i Kansas City. Hon har i över tjugo år av sitt liv levt på en fond som upprättades åt henne som barn, då hela hennes familj blev mördad hemma på gården. Endast Libby lyckades undkomma och hennes storebror Ben anklagades och dömdes sedan till livstids fängelse för morden efter att Libby, efter vissa påtryckningar, pekade ut honom som gärningsman.

Nu har ett sällskap, som är besatt av Day-morden och ser Ben som oskyldig, kontaktat Libby för att hon ska prata med gamla vittnen, få reda på sanningen om den verklige mördaren och på så sätt också ta tillbaka sitt eget vittnesmål. Och eftersom Libbys pengar börjar ta slut och hon på grund av det livslånga utanförskap orsakat av den traumatiska barndomsupplevelsen gjort att hon inte direkt är sugen på att jobba godtar hon uppdraget mot betalning.

Även om Mörka platser saluförs som en deckare tycker jag att den är mer än så. Det är en prima uppvisning i amerikansk country noir med sjaskiga hak, trailerparks, förfallna bondgårdar och nedbrutna människor i ett samtidigt religiöst och moralhysteriskt Mellanvästern fyllt av vapen, våld och droger. Läsaren får följa olika perspektiv på berättelsen, dels Libbys nutidsperspektiv då hon letar efter gamla vittnen, och dessutom Ben och mamma Pattys dåtidsperspektiv på själva morddagen i januari 1985. Miljöerna är mycket trovärdiga och skapar en perfekt, obehaglig spänning.

Intressantast var helt klart Bens berättarperspektiv, som hela tiden ger en helt annan bild av det som man själv och alla andra tror egentligen hände. Och slutet! Herre min je, så rysligt spännande upplösningen var. Jag hoppas på fler Gillian Flynn-översättningar! Och varför inte en filmatisering av Mörka platser ala mörk och suggestiv thriller? Christina Ricci skulle nog passa bra som Libby Day…

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

P.S. Som vanligt refererar jag bokens innehåll till diverse låtar. Den här gången har jag haft denna sång på hjärnan konstant under läsningen. Kansas City låter här, till skillnad från i boken, som en riktigt trevlig plats. Inte alls särskilt mörk.

”Onda krafter i Sollentuna” av Coco Moodysson

Låt er inte luras av titel Onda krafter i Sollentuna (Rabén & Sjögren, 2012), för visst låter det på den som att det vore (ännu) en fantasybok? Men detta är inte alls någon ny Cirkeln, utan en av de bästa realistiska ungdomsböcker jag har läst. Någonsin alltså. Och trots att den i grunden är realistisk så finns magin ändå där.

Berättelsen utspelar sig kring Alexander – en högstadiekille som precis har flyttat från Farsta till Sollentuna, eftersom hans pappa har flyttat ihop med en ny sambo (den högst osympatiska ”Prästen”). Alexander är ensam och ledsen – han tror att en ond kraft bor inom honom som gör att allt i hans liv är förbannat. Han hör otäcka ljud på nätterna och störs av månljuset som lyser in genom de gardinlösa fönstren.

Alexanders mamma stack när han var liten, men har på senare år återvänt. Problemet är att hon nu befinner sig på ett vårdhem på grund av ett neurologiskt fel som gör att hon sitter i rullstol och inte är kontaktbar. Hon hyr ett rum i en villa tillsammans med sin gigantiska irländska varghund Bobby och Alexander vet inte vad han ska göra med hunden, så han ljuger ihop en historia om att mamman har hjärnskakning och snart kommer tillbaka.

Där Bobby bor finns också Maxine – en tolvårig adopterad flicka som är fosterbarn med en massa bakomliggande problem. Alexander förälskar sig i henne - trots att hela hennes rum är tapetserat med Twilight-posters med en allvarlig Edward som stirrar på honom - och försöker få henne att ta hand om Bobby. I den nya skolan är det ensamt och Alexanders enda vänner är, förutom Maxine, klasskompisen Viola. Hon har utstående tänder, älskar Ted Gärdestad, är påflugen och har en tvillingbror som är emo och handikappad. Tillsammans bildar de ett udda gäng, som stöttar och sårar varandra om vartannat.

Mitt i allt det allvarliga och ledsamma finns som sagt en magisk känsla och en väldigt rolig tragikomik. Jag känner igen mentaliteten från när jag själv var i den åldern och älskar Alexanders observationer av sin omgivning, som bara känns så slående. Till exempel hans tankar om Maxine:

I början trodde jag att hon var precis som alla andra. En vanlig, extra söt tjej, en sådan där populär med smink och väska som det finns tusen av. Men nu är jag inte längre säker. Igår när hon satt i soffan hade hon en helt annan stil. Som en sådan där som gillar Japan och att färga håret. Jag kan inte placera henne. Och hur kan någon som äter så mycket godis vara så smal? (ur Onda krafter i Sollentuna, s.27)

Det bästa med boken är att det inte behöver hända så mycket actiongrejer, då den är så originell och djup med sina udda personligheter. Även om många karaktärer betedde sig illa mot varandra var det synd om dem på ett eller annat sätt (men det var tråkigt att ingen tog ansvar för hunden, som ju faktiskt var oskyldig). Förutom det ”vardagsvackra” är spänningen olidlig då man vill veta hur relationerna och konflikterna utvecklar sig. Sollentuna hade kunnat vara en grå och trist plats, men i Coco Moodyssons värld ser man den genom helt andra ögon. Stort plus för att Ted Gärdestad fick vara med på ett hörn – jag älskar också honom.

Så om du läser detta, Coco Moodysson, snälla, skriv fler romaner!

Är jag ensam, eller?

Jag hade väntat mig att bokbloggarna fullkomligt skulle explodera av inlägg angående J.K. Rowlings nya bok The Casual Vacancy, som snart har funnits ute i handeln i en månad. Men hittills har jag knappt hört något alls från de många bloggar jag läser. Weird!  Jag har i alla fall precis börjat med den och är – trots de megahöga förväntningarna – positivt inställd än så länge. TCV liknar inte Harry Potter-böckerna särskilt mycket, bara så att ni vet, men har dock andra kvaliteter.

Fortsättning följer.

”Feberflickan” av Elisabeth Östnäs

Feberflickan (Columbi Publishing, 2012) tillhör den där typen av böcker som man kan läsa om hur många gånger som helst utan att tröttna. Så vacker och rik på detaljer är den. Det är som att titta in i ett gammalt dockskåp från 1800-talet eller något. Ständigt lägger man märke till någon ny, utsökt liten detalj.

När boken börjar möts läsaren av Luna. Hon är dotter till en astronom och vandrar planlöst från rum till rum i ett förfallet hus någonstans i Skåne. Tidigt märker man att något är fel; boksidorna fullkomligt vibrerar av obehag. Luna mår inte bra och har blod på klänningen. Samtidigt undrar man var alla andra håller hus. De möbler, kläder och föremål som Luna går runt och tittar på i de låsta rummen berättar historier från förr och ger på så sätt också ledtrådar om nuet. Till exempel att Luna hatar frun i huset och endast omtalar henne som hon.

Jag broderar stjärnor och en stor måne, och jag tänker mig att broderiet inte ska synas riktigt förrän man vrider på tyget, ser det ur en annan vinkel. Det ska vara svårt att upptäcka. Mönstret ska inte komma till en direkt utan framträda lite åt gången. Man ska få anstränga sig för att se. (ur Feberflickan, s. 90)

Det citatet tycker jag speglar mycket av innehållet i Feberflickan. Man tror att man vet hur allt hänger ihop, men kan ändå inte vara säker. Språket är suggestivt och som sagt sprängfyllt av detaljer. Den ger en känsla för tiden utan att det avslöjas vilket exakt år det är. Idun, linoleummattor, höga kragar/krås, järnspisar, färgade fönsterglas och nyligen installerat avlopp och elektricitet för dock tankarna till jugendperioden och slutet av 1800-talet/sekelskiftet. Jag uppskattar hur som helst när tidstypiska fenomen känns så trovärdiga som de gör här och när det märks att författaren har gjort efterforskningar.

Återkommande teman är blod, galenskap och ruttnande kött. Det är äckligt, men samtidigt fascinerande. Luna verkar i sin tur vara en ondsint karaktär som man inte alls vet var man har. Hon smyger runt med sina hatiska tankar, saboterandes och spionerandes. Exempelvis får man veta att hon har haft ihjäl en katt med yxa för att den tillhörde henne. Sedan smyger hon sig in på tjänsteflickan Birgits rum, där hon snokar bland hennes få kära ägodelar. Luna hittar där en hårlock från Birgits syster, som dog i lungsot. Hårstråna sprider hon ut över golvet. Sånt tycker jag är för jäkligt. Men är Luna offer eller förövare? Eller båda delarna? Och är spökena som förföljer Luna äkta eller är det vanföreställningar? Och slutet! Hade inte alls väntat mig något dylikt. Jag ryser! Det här var sannerligen en ovanlig och läskig bok helt enkelt. Läs den!

Stort tack till Columbi Publishing för recensionsexemplaret!

”Berättelsen om Pi” snart på bio!

För ett tag sedan fick jag veta att en av mina absoluta favoritböcker, Berättelsen om Pi (2001) av Yann Martel, blir film och snart har svensk biopremiär. Ännu bättre är att Ang Lee har regisserat och att trailern ser makalöst snygg ut. Premiärdatum är satt till den 21 december och jag måste nästan läsa om boken tills dess.

Berättelsen om Pi är en vacker och filosofisk roman om ett helt otroligt levnadsöde. Den indiske pojken Pi är tillsammans med en bengalisk tiger de enda överlevande från ett skeppsbrott och på en liten livbåt tvingas de under ändlösa dagar och nätter ute på havet att lita på varandra.

Jag har hört väldigt blandade omdömen om boken ifråga, men jag fullkomligt älskade den. Det är en av de få böcker jag verkligen har grinat till, så jag har höga förväntningar på filmen. Näsdukar kommer för säkerhets skull att medtagas.

”Den magiska kappan” av Katarina Genar

”En spännande och gåtfull berättelse i bästa Maria Gripe-stil” står det på baksidan av Den magiska kappan (Bonnier Carlsen, 2012). Det medberäknat, plus att omslaget av Lina Bodén är grymt fint, gjorde att boken ifråga fick följa med mig hem från bibblan.

Infriades förväntningarna då? Ja, till stor del! Jag tyckte om berättelsen om elvaåriga Livia, som på sin födelsedag får en röd kappa i present av sina föräldrar. Kappan, som passar perfekt, är inhandlad i en antikaffär och Livia känner på sig att den har en ”själ” och att den förra ägaren försöker säga henne något. På väg till skolan måste hon korsa en kyrkogård och helt plötsligt styr stegen mot en bortglömd gammal grav från 30-talet, där en annan elvaårig flicka vid namn Elin vilar. Sedan hittar Livia en nyckel i kappans ficka och ser att graven inte alls verkar vara bortglömd, då en viss farbror Johansson från äldreboendet brukar gå dit i sina filttofflor och se ledsen ut.

Genar lyckas fånga den där mysrysiga höstkänslan som man kan få runt Halloween, ni vet. Särskilt när Livia går till skolan i mörkret och plockar nypon, kastanjer och rönnbär att lägga på Elins grav. Det är kulet och levande ljus tänds. Stämningen är verkligen magisk! Riktigt i klass med Maria Gripe är det dock inte, när jag jämför med det jag har läst av Gripe. Det skulle i så fall vara hennes böcker för lite yngre barn. Eftersom man samtidigt får följa Elins dagboksutdrag försvinner mycket av det som kunde ha varit mystiskt och spännande och det är alldeles för enkelt att lista ut hur allt hänger ihop (jag hade nog lyckats med det även om jag hade tillhört målgruppen). Livia är också lite väl prudentlig och känns beteendemässigt yngre än elva år. Men en väldigt söt liten berättelse är det i alla fall som jag främst rekommenderar till barn i lågstadiet!