För ett antal år sedan läste jag Vindens skugga och älskade den lika mycket som alla andra verkar göra. Jag kommer dock inte ihåg så mycket mer än att den handlade om böcker och mysterier i ett gotiskt Barcelona. Framförallt minns jag att den var så spännande att jag i princip sträckläste den dygnet runt.
Det var därför med höga förväntningar jag tog mig an fortsättningen Ängelns lek. Och visst började det bra. De första femtio sidorna inleder spänningsfullt och med ungefär samma teman som i den förra romanen: bokmysterier i en übergotisk miljö.
Boken handlar om David Martín; en ung och fattig författare som i 1920-talets Barcelona försörjer sig på att skriva skräckromaner. Han är på väg att slå igenom och nå stor framgång, men livet överskuggas av ett slavkontrakt från ett par ondsinta förläggare och en olycklig kärlekshistoria. En dag får David kontakt med en mystisk man vid namn Andreas Corelli. Han verkar inte vara av kött och blod, men erbjuder honom allt vad man kan önska mot att David skriver en bok åt Corelli…
Så långt är allt bra. Men det dröjer inte länge förrän korthuset faller. Det blir helt enkelt för mycket schabloniserad gotik och för lite kvalitet. Till slut kom det hela att likna en genre som jag minst av allt tycker om, nämligen pusseldeckaren. Just denna version för tankarna till sällskapsspelet Cluedo i Draculas slott.
Större delen av boken går ut på att huvudpersonen ska lösa ett mysterium som han själv befinner sig i. Han intervjuar då, likt en kommissarie, en stor mängd personlighetslösa typer som alla säger samma sak fast i olika form. Det mesta är väldigt förutsägbart och ytligt. Inte minst karaktärerna saknar all form av själ.
Slutet av boken består av mängder av osannolika actionscener (naturligtvis i gotisk miljö) som självaste Jackie Chan hade avundads. Och överallt dessa stora gamla viktorianska hus, mörka fuktiga gränder, dimma i överskott, flämtande ljuslågor, skändade djur, sjaskiga bordeller och pensionat, stora flammande brasor etc., etc.
Nu är det så att jag trots allt gillar både tidsepoken och Barcelona. Ruiz Zafón är faktiskt också bra på att skapa den rätta känslan med sina miljöbeskrivningar. Men som sagt, detta var alldeles för löjligt och stereotypt.
Ruiz Zafón, Carlos (2008). Ängelns lek. Stockholm: Bonniers Förlag 2009.
Jag läste Vindens skugga förra sommaren och älskade! Köpte genast hem Ängelns lek, men så läste jag recensioner på besvikna läsare, som såsom du tyckte att den här tappade. Då sjönk den drastiskt i bokhögen och har ännu inte hittat sin väg till toppen. Jag vill dock fortfarande läsa den någon gång, då jag gillar miljöerna och språket, och jag älskade ju faktiskt den första boken, och då vill man ju automatiskt läsa nästa också.
(Bra jobbat, det är ju som om du aldrig gjort något annat
)
Det är en perfekt bok att läsa en regnig slödag när man inte orkar tänka så mycket, så du får spara den till sådana dagar nu när hösten kommer.
Miljöerna är oftast mysiga och stämningsfulla och språket är lättläst, men det blir som sagt lite för mycket av det goda emellanåt!
Tack för dina vänliga ord! Det är superkul det här med bloggandet!