Jag var jättesugen på att läsa When God was a Rabbit efter att ha hört så mycket positivt om den. Man kan kalla det en uppväxtskildring som handlar om en familj och bandet mellan en bror och en syster. Dem får man följa under slutet av 70-talet och några år framåt samt i slutet av 90-talet och några år framåt. Med i kulisserna finns också kaninen ”Gud.” Lägg till den spännande titeln och ett av de finaste omslag jag sett. Denna bok måste ju bara vara underbar, tänkte jag. Tyvärr infriades inte förhoppningarna vad gäller innehållet, utan jag ville bara att boken skulle ta slut någon gång och göra slut på mitt lidande. Berättelsen tog upp i stort sett allting mellan himmel och jord men handlade ändå inte om någonting (därför är det svårt att recensera handlingen utan att spoila).
Det hela handlar som sagt om en engelsk familj som tycks vara med om det mesta som går att vara med om. De vinner på lotteri och flyttar till Cornwall där föräldrarna öppnar ett B&B. Samtidigt får man följa intrigerna mellan Elly och hennes kompis Jenny Penny samt brodern Joe. Den här beskrivningen är dock en grov förenkling. På det ganska korta sidantalet lyckas författaren klämma in homosexualitet, barnmisshandel, kvinnomisshandel, övergrepp, kidnappning, terrordåd, minnesförluster, lotterivinster, flyttningar, fängelsevistelser, kända skådisar, existentialism, cancer, blindhet, flygande kokosnötter och talande kaniner… Med mera. Och det är inte en komiskt bisarr livsredogörelse som Forrest Gump eller Hundraåringen, utan ambitionen verkar otroligt nog vara djup och allvarlig. Det blir bara så tråkigt och plottrigt.
Jag läste i bokens bonusmaterial om Winmans skrivprocess, där hon skriver att ”I have known some characters before I start, others join along the way.” Denna brist på planering märks mycket tydligt och är inte alla gånger lyckad. Med jämna mellanrum hoppar det in nya karaktärer i berättelsen som egentligen inte fyller någon funktion alls. Till exempel Alan och Ginger som helt plötsligt dyker upp på några sidor och verkar ha en viktig roll i boken, men man vet inte riktigt vilka de är. Detta gör att man som läsare inte lär känna karaktärerna och man bryr sig inte om dem. Alla häpnadsväckande händelser överskuggar allt. Den enda jag fastnade för var Ellys kompis Jenny Penny och hennes klumpighet och sårbarhet. Tack vare henne får boken i alla fall inte en nolla i betyg. Men Winman hade inte behövt ta med alla idéer hon någonsin haft i sin debutroman, utan kunde ha sparat lite till kommande böcker. Jag ville så gärna tycka om den här boken lika mycket som alla andra verkar göra, men tyvärr, den passade inte mig alls.
Winman, Sarah (2011). When God was a Rabbit. London: Headline Review.
ÅH va tråkigt
Har velat läsa den av samma anledning som du läste den. Men det här låter inte alls som boken jag tänkte mig 
Vet inte varför men hade fått för mig att den skulle vara lite som ”Bridge to Terabithia” två barn, mysig uppväxthistoria och lite äventyr…
I och för sig har jag nästan bara sett positiva recensioner om denna bok, så du kanske gillar den! Jag tycker bara att det blev lite FÖR mycket äventyr och flummigheter. Sedan har andra tyckt att det varit ett snyggt litterärt grepp med en massa händelser som passerar i revy under ett långt tidsspann.
jag tyckte mycket om den, miljöbeskrivningarna och de excentriska människorna tilltalade mig.
Fast det blev lite för många excentriska människor för att man skulle ta berättelsen på allvar.
Det kändes som författaren tyckte att ”ju fler konstigheter jag slänger in desto bättre blir det. Strunt samma om det hänger ihop eller ej.” Jag gillar när man kan tro på böcker. Undantag finns när genren är ex. skräck, fantasy, SciFi eller liknande såklart – fast även då ska det kännas någorlunda seriöst. 
Däremot håller jag med om att miljöbeskrivningarna var mysiga!