Hallelujah till ny säsong av Dexter!

Någon mer därute som är helfrälst Dexter-fan? Jag har dock inte läst böckerna, och känner inget behov av att göra det, men har slaviskt följt tv-serien. De första säsongerna såg jag på DVD och var tvungen att maratonkolla under en hel helg, så spännande var det. I början var jag dock helt anti, eftersom jag föreställde mig serien som en i raden av alla dessa CSI-kopior om unga amerikanska kriminalare med blonderade hårsvall och tajta brallor. Visst drar även Dexter lite åt det hållet, men det har något extra som inte alla andra amerikanska kriminalserier har. Huvudpersonen är nämligen både god och ond på samma gång.  Han är inte heller polis utan ”lab geek”. Som grädde på moset är Michael C. Hall helt perfekt och trovärdig i huvudrollen. När min syster tvingade mig att se några avsitt av första säsongen blev jag fast och förstod plötsligt vad alla andra hajpar om.

Efter att Kanal 6 avslutade säsong 5 av Dexter behövde vi fans som tillhör den lyckliga skara med Canal+ Series inte vänta särskilt länge på säsong 6, som satte igång för två veckor sedan.  Jag var faktiskt lite besviken på den femte säsongen, som inte alls var lika hisnande spännande som man har blivit van vid. Jag vet inte vad det var som gjorde den så trist, men kanske var det förutsägbarheten? Alla andra avsnitt har alltid annars bjudit på en chockartad cliffhanger av megamodell, vilket i femman har lyst med sin frånvaro. Det hände inte ens något särskilt i slutet av sista avsnittet. En annan anledning kan ha varit att fokus förflyttades längre bort från Dexters dubbelliv, som ju är seriens nav.

Den senaste säsongen har kristendom som ”tema”. Vår blodsplatteranalytiker Dexter Morgan funderar på att sätta sin son i katolsk skola. Han reflekterar också över den morallära och belöning/straffprincip som Bibeln lär ut och som han själv varken förstår eller kan tro på. Men ändå önskar han något bättre för sin son. Samtidigt härjar två religiösa fanatiker och seriemördare i Miami. Den ena av dem - och numera min favoritkaraktär i denna säsong - spelas av Colin Hanks (Toms son!). Jag gillar att han är lite mer komplicerad än vad skurkarna brukar vara. Han verkar nämligen vara en splittrad person som inte riktigt vet vad han tror på eller var hans lojalitet ligger. Också Debra Morgans karriär och kärlekstrubbel fortsätter som vanligt framåt. Jag håller tummarna för att resterande avsnitt av säsong 6 kommer att bli lika beroendeframkallande as always! Än så länge ser det i alla fall lovande ut.

Dexter säsong 6 sänds söndagar kl 20.00 på Canal+ Series.

Read Full Post »

”The Woman in Black” av Susan Hill

Nästan alla böcker jag läser härrör från tips jag fått av andra bokbloggare. The Woman in Black är precis en sådan bok. Jag hade nämligen aldrig hört talas om Susan Hill förrän jag såg att hon har skrivit en uppföljare till Daphne du Mauriers Rebecca. Den Hill-bok som de flesta refererar till som en väldigt läskig sådan var däremot The Woman in Black – en liten spökhistoria av klassiska mått på lite drygt 150 sidor.

Läsaren får i början av boken möta en man som ser tillbaka på en traumatisk händelse i sin ungdom:

Arthur Kipps arbetar på en advokatfirma i London och drömmer om ett framtida liv som gift med fästmön Stella. I ivern att avancera på jobbet antar han uppdraget att närvara vid klientens Mrs Alice Drablows begravning samt ordna med hennes testamente. Arthur anländer således i tåg till den lilla byn Crythin Gifford i nordöstra England. Det är en blåsig och dimmig liten håla, men ändå gemytlig och full av bönder klädda i tweed. Redan här är mitt hjärta halvt vunnet.

Det konstiga är att alla invånarna i byn verkar rädda för den avlidna damens ensliga hus Eel Marsh House (därför har man inte lyckats hitta vare sig någon lokal advokat eller köpare till egendomen). Arthur tycker dock att byborna är inskränkta och skvallriga av sig och beger sig ändå dit för att tillbringa några nätter med att ordna med papper (trots att han skrämts av en skelettliknande kvinna i ålderdomliga kläder på begravningen som sedan försvunnit spårlöst – typiskt!).

Huset ifråga ligger på en liten ”ö” ute på en vidsträckt hed tillsammans med en gammal kyrkogård och ruinen av ett kapell. Stigen till ön översvämmas av högvatten under vissa tider på dygnet och då är man fast där. Ja, resten kan ni ju själva lista ut. Arthur struntar naturligtvis i alla varningar och blir förföljd av lite olika sorters spöken och dessutom verkar huset bära på en hemlighet och upptakten till en förbannelse som sent åsider kan drabba honom själv…

Det är en mysig bok med ett språk och en atmosfär som lika gärna skulle kunna återfinnas i en Dickens-roman – så genuint engelskt är det. Berättelsen tuffar på i sakta mak men egentligen händer det inte särskilt mycket. När boken börjar närma sig sitt slut undrar jag fortfarande när det där extremt läskiga som alla andra pratar om ska inträffa. Det är klassiska spökhistorieingredienser man bjuds på: ett knarrigt gammalt hus med dörrar som öppnas av sig själva, en dam i svart som syns lite här och där, en romantisk kyrkogård, lite barnagråt och hästhovsklapper om natten, en låst barnkammare… Men inte så mycket mer. Jag blev faktiskt lite besviken på att det inte var mer ”fräs” i den än så.

Men som sagt, miljöbeskrivningarna och språket kompenserar för detta. Det blir väldigt ”snuggy” med Arthurs promenader på heden med hunden för att inte tala om när han sitter framför brasan med en kopp te omgiven av stora bokskåp. En riktig mysrysare, om än lite väl grå och upprepande emellanåt. Dimmiga hedar i all ära, men det kan faktiskt bli för mycket.

En kul grej (som alla Harry Potter-nördar säkerligen redan har noterat) är att The Woman in Black snart kommer till Sverige som film med Daniel Radcliffe i huvudrollen som Arthur Kipps. Trailern tycker jag ser skaplig ut och speglar bokens miljöer precis så som jag föreställer mig dem:

Däremot har de ändrat lite på handlingen och verkligen skruvat på skrämselfaktorerna med några hundra grader jämfört med boken. Den lille spökpojken har t.ex. blivit uppbackad av tre spökflickor och tempot verkar vara betydligt snabbare. Är det ”the Madwoman in the Attic” som gör sig gällande igen? Är verkligen (galna) kvinnor och (elaka) små flickor så mycket otäckare än män?

Enligt IMDB är det svensk premiär den 9 mars 2012. Mina förhoppningar förflyttas nu från boken, som var mysig men inte särskilt spännande, till filmen som verkar besitta båda dessa attribut.

Hill, Susan (1983). The Woman in Black. London: Vintage Books 1998.

Read Full Post »

Den bättre förlagan till Twilight?

Lyran bad nyligen bokbloggarna att berätta om tre vampyrböcker de gillar mest, eftersom hon själv inte har förstått det här med dagens ”vampyrhajp”. Tyvärr så befinner jag mig praktiskt taget i samma sits! Jag har aldrig riktigt varit ett fan av muterade varelser (typ vampyrer, varulvar och zombier), utan mer vurmat för spöken – andar som fortfarande har kvar sin mänskliga själ på ett eller annat sätt är mer min stil. Jag skäms dock över att fortfarande inte ha läst Dracula, vilket kan bero på att jag har blivit avskräckt av otaliga mindre bra filmversioner. Dagens vampyrer framställs ofta som lite smått sado-masochistiska… Med andra ord: den som uppfann den moderna vampyren måste ha varit ett sadistiskt pervo. En massa blod och snuskerier i samma smet tycker jag är lite väl magstarkt, även om den ursprungliga myten om greve Vlad Dracula inte alls verkar ha samma underliggande toner.

Jag vill däremot tipsa om en YA/vampyrbok jag läste i mina yngre tonår och älskade högt, nämligen I fullmånens sken av Mary Downing Hahn. Faktum är att när hela Twilight-hysterin drog igång kom jag direkt att tänka på denna bok, som för mig är som en slags föregångare till Twilight-böckerna, fast mörkare och mindre sliskig, enligt mig. Meyer har nästan kopierat lite för mycket på vissa ställen.

Look for Me by Moonlight utkom 1995 (i svensk översättning 1997) och handlar om sextonåriga Cynda som flyttar tillbaka till sin pappa och hans nya familj i norra Maine. Där driver de ett gammalt hotell av kråkslottsmodell och meningen är att far och dotter ska återförenas och knyta nya band. En kväll tar en mystisk gäst – Vincent Morthanos - in på hotellet och beslutar sig för att stanna för en tid. Cynda, som känner sig övergiven och missförstådd av alla i sin närhet, får genast mängder av bekräftelse och uppmärksamhet från honom och blir förälskad för första gången i sitt liv. Det är dock ingen vanlig tonårsförälskelse, eftersom Vincent är typ dubbel så gammal, mer världsvan plus med vissa oroande vampyrtecken som blek hud och aristokratisk look. Läsaren märker fort att någonting är fel med honom. Här slutar dock likheten med övriga tonårsvampyrböcker, eftersom Vincent inte direkt visar sig vara pojkvänsmaterial. Han är med andra ord inte särskilt vänligt inställd mot den mänskliga arten utan är riktigt våldsam och grym. Cynda kommer sedermera att stå i valet ock kvalet mellan kärleken till Vincent och till sin familj.

Likheterna med Twilight är alltså många: en klumpig tjej med dåligt självförtroende blir ”övergiven” av sin mamma som sticker till Italien med en ny man. Cynda överlämnas till sin pappa som bor i en liten kall och fuktig håla på kusten i norra USA. Den undersköne vampyren Vincent kör en tjusig Volvo. Och den söte ”the local mortal boy” blir också kär i Cynda medan hon själv mest trånar efter vampyrhunken. Känns det igen? Man börjar ju undra om Meyer har läst I fullmånens sken och beslutat sig för att plagiera ”lite” (eller det mesta)… Skillnaden är att den vampyr som Hahn beskriver är mer lik originalmyten och blir riktigt läskig emellanåt. Inte alls som de glittrande, the-perfect-American-family och hundvalpssnälla Cullens. Downing Hahn lyckas förena det gotiska som vi förknippar med vampyrer och en YA-känsla i amerikansk stil utan att det blir Hollywood-plastigt och överromanstiskt. Det blir mer fokus på utsatthet och ondska. Men smaken är ju delad, liksom vissa kroppsdelar.

Nu var det i och för sig flera år sedan jag läste I fullmånens sken (även om den har blivit omläst över tio gånger sedan jag först fick den). För tillfället ligger den i en låda på vinden och har så gjort under de senaste tio åren. Suget är stort att ta fram och läsa den igen – särskilt eftersom den är tunn och lättläst och därmed bara skulle ta några timmar att läsa ut. Men rädslan att förstöra nostalgikänslan finns också där. Kanske skulle  jag inte gilla den lika mycket nu som då? Det tryggaste är egentligen att den får stanna i sin låda.

Mary Downing Hahn är i botten barnboksbibliotekarie och har under sin trettioåriga författarkarriär skrivit ett gäng YA-böcker och vunnit många priser för dem. Mest har hon utkommit med böcker inom genren spänning och skräck, men även inom fantasy, historiska romaner och YA. När jag gick igenom hennes hemsida upptäckte jag att jag som elvaåring även läste hennes Den gömda dockan, som jag fortfarande minns att jag gillade och tyckte var läskig. Nu måste jag screena biblioteket efter fler böcker av henne, men dessvärre verkar hon inte vara lika känd här som i sitt hemland. Har ni läst något bra av denna författare så tar jag gärna emot tips!

Read Full Post »

”Klappa händer små” av Dan Rhodes

Äntligen fick även jag chansen att läsa boken som så många bokbloggare pratar om. Och vilken bok! Jag uppslukades så till den grad att jag helt glömde bort att föra anteckningar, som jag annars alltid brukar göra när jag läser. Men jag får försöka skriva ihop ett omdöme ändå.

Klappa händer små är en riktigt humoristisk skröna som går i mörkrets tecken. Den utspelar sig kring ett självmordsmuseum i Tyskland vars ägarinna har gjort om sin man till att likna idolen Pavarotti. Hennes mål är att hindra folk från att ta livet av sig genom att få dem att tänka om och ändra sitt beslut i och med utställningen. Hon är alltså övertygad om att hon gör en god gärning och vet inte om att mängder av olyckliga själar vallfärdar till museet för att få inspiration till att sedan ta livet av sig innanför dess väggar. Föreståndaren, en mycket otäck gammal man, tar i hemlighet hand om liken genom att överlämna dem till byns doktor, som är både nekrofil och kannibal. Samtidigt pågår ett triangeldrama i en liten portugisisk bergsby mellan den undersköne Mauro, hans like Madalena samt bagarpojken. Läsaren får även reda på fler sidohistorier och alla knyts de samman i slutet till en enhet.

Trots den surrealistiska känslan är det inget som är direkt overkligt. Allting i boken skulle kunna hända på riktigt. Budskapet, som jag uppfattar det, är också tydligt: balansgången mellan gott och ont. Det ger ett perspektiv och väcker frågor hos läsaren om vad som är moral och inte. Till exempel doktorn, som är en empatisk psykopat. Han vill bota människor av hela sitt hjärta, men äter de som redan är döda. Han är kapabel till att frysa ihjäl en katt i sin frysbox, men mår så dåligt när lappar om ”försvunnen katt” börjar synas på stan att han köper en ny kattunge till familjen. Men boken handlar också om att ta chanser och få ut det mesta av livet. Lite carpe diem, med andra ord.

Trots att Klappa händer små ger ett ganska så kusligt intryck till en början är den ofattbart rolig. Rhodes lyckas förrena allvarligt mörker med humor på ett mästerligt sätt. Jag både förfärades och skrattade högt flera gånger. Särskilt episoden med doktorns hund i parken är väldigt lustig enligt min barnsliga humors mått mätt. ^^

Summan av kardemumman är att jag älskar allt med denna bok: den skruvade, spännande och känslosamma handlingen, miljöerna som sträcker sig från små byar i Tyskland till bergstrakter i Portugal och de minst sagt originella karaktärerna. Det är fantasi på högsta nivå och för mig årets läsupplevelse. Vill också ge ett stort plus för snyggt omslag och fina illustrationer av Björn Öberg.

Stort tack till Basil Förlag för recensionsexemplaret!

Rhodes, Dan (2010). Klappa händer små. Östersund: Basil 2011.

Read Full Post »

Seriealbum – mina favoriter

Under den senaste tiden har bokbloggarnas favoritserier florerat på nätet och som vanligt är jag lite sent ute med mitt bidrag. Serier har dock alltid legat mig varmt om hjärtat: som barn prenumererade jag på flera serietidningar – särskilt hästtidningar och Kalle Anka lästes flitigt. Och här kommer lite andra favoriter, både gamla och nya.

Maison Ikkoku av Rumiko Takahashi – En japansk manga (finns även som anime) från tidigt 80-tal med all den sjuka humor och romantik man kan förvänta sig från detta land. Handlar om en kille som försöker komma in på universitetet i Tokyo, men har för dåliga betyg. Under tiden hyr han ett rum på ett slags pensionat med en massa udda personer och en vacker föreståndare, som han naturligtvis blir förälskad i. Men vägen till hennes hjärta blir både krokig och sjukt rolig. Jag tycker också att det är skönt med en manga som är lite mer realistisk utan monster, hjältar och små gulliga odefinierbara djur som låter som bebisar.

Ghost World av Daniel Clowes - Får vara med eftersom filmversionen är min absoluta favoritfilm genom tiderna. Se den! Den handlar om två übersarkastiska väninnor, Enid och Rebecca, som precis gått ur high school. Nu befinner de sig i en sorts vad-ska-vi-göra-nu-kris och glider isär åt olika håll. Serien gillar jag faktiskt inte lika mycket som filmen, eftersom historien med Seymour (en skivsamlande tönt, spelad av Steve Buscemi, som tjejerna bestämmer sig för att smyga på och sedan blir mer involverade i än de tänkt sig) inte får så stort utrymme där. I serien stör man sig dock mer på tjejernas ”jobbighet” och sedan är den ju också helcoolt och fint ritad.

The Life and Times of Scrooge McDuck av Don Rosa - Don Rosa förgyllde alla Kalle Anka-nummer han är med i! Han ger ankorna tuffhet, charm och personlighet. Jag vill pusha lite extra för hans album om Joakims uppväxt och liv – vår allas grumpy rich ol’ duck.

Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson – Mycket bra seriealbum med hur hög igenkänningfaktor som helst för oss som var mellanstadiebarn i slutet av nittiotalet. Sara, en femteklassare med de vanliga identitetskriserna, hittar en bästis i klassen över och båda kärar ner sig i Spice Girls.

Snobben av Charles M. Schulz - Älskade och älskar fortfarande karaktärerna, musiken, filmerna, serien i sin helhet… Allt är bara helt underbart med Snobben, Karl och company.

Kalle och Hobbe av Bill Watterson - Smågulligt, roligt och igenkännande när man var yngre. Jag hade en lärare på högstadiet som såg ut som Kalles mamma när hon får vredesutbrott.

Read Full Post »

”Psykopaten” av Dean Koontz

Efter att under flera år ha sneglat på skräckklassikern Psykopaten av Dean Koontz i bibliotekshyllan, plus hört av andra hur läskig den är, bestämde jag mig slutligen för att det var dags att ge den en chans. Så här i efterhand kan jag dock inte säga att jag tycker att boken ifråga varken är särskilt originell eller otäck. Däremot är den väldigt spännande och fartfylld.

När Psykopaten tar sin början möts man av de två bästa vännerna Chyna och Laura, som båda studerar psykologi vid ett universitet i Kalifornien. Det är helg och de är på väg till Lauras välbärgade familj för att hälsa på. Idyllen förstörs dock första natten av att en galen mördare bryter sig in i huset och dödar alla utom Chyna, som lyckas gömma sig under en säng. Förståeligt nog är hon väldigt chockad efter denna upplevelse, men efter att ha fått reda på en fruktansvärd hemlighet om psykopaten bestämmer sig Chyna för att följa efter honom, vilket samtidigt blir ett sätt för henne att göra upp med sitt hemska förflutna.

I botten ligger alltså en ganska så mysig amerikansk feel-good-känsla med gamla viktorianska hus med stora verandor, kaliforniska vingårdar, motorvägar med långtradare och ständigt bemannade bensinmackar, naturreservat fyllda med redwoodträd och hjortar osv. Trots att Koontz är väldigt bra på att måla upp miljöer och karaktärer blir det ändå lite Hollywood-plastigt: alla karaktärer av betydelse är unga, snygga och framgångsrika och omgivningarna är vackra. Även språket känns lite väl gulligulligt, till exempel: ”Bortom de odlade raderna låg svagt sluttande kullar, torrt gräs som glänste som silver i månskenet. En nyckfull bris rörde sig genom dalen och ibland verkade det vilda gräset rulla som havsvågor genom sluttningarna, svagt skimrande av tindrande månljus” (s.26). Kom igen, liksom… Jag har läst Harlequin-böcker med större djup. Men förutom denna tendens att missbruka liknelser och metaforer är språket ändå rappt och lättläst. En annan sak som irriterade mig var sammanträffandet att Chyna är psykologistuderande, vilket resulterar i att hon, samtidigt som hon ständigt befinner sig i situationer då hon håller på att bli mördad, gör ingående psykologiska analyser av galningen. Right. Right, som Hugh Grant skulle ha sagt.

Nu låter det som att jag totalsågar Psykopaten, vilket inte alls är min mening! Den har också sina bra sidor. Intensity är det engelska originalets titel, som verkligen speglar romanens handling på ett bra sätt. Trots att det är rätt uppenbart (vi har ju sett det förut, som i Scream och När lammen tystnar) att huvudpersonerna troligtvis kommer att klara sig ett bra tag framåt så lyckas Koontz ändå bygga upp en intensiv spänning som varar till slutet. Man sitter som på nålar och undrar vilket tillvägagångssätt Chyna tar till för att klara sig genom den soppa hon försatt sig i. Väldigt bra för att höja läslusten, vilket var precis vad jag behövde. Men är den läskig? Nja. För min smak är den alldeles för överdrivet stereotyp och förutsägbar för att göra mig rädd. Den hade nog varit otäckare som film, där man flyger i taket av framhoppande saker och får ångest av stressande bakgrundsmusik på ett annat sätt än med en bok. Däremot är den en riktig nagelbitare vad gäller spänning och ett trevligt tidsfördriv när man inte orkar tänka så mycket. Sådana böcker behövs också. Jag är också lite sugen på att läsa fler böcker av Koontz i framtiden (till exempel Invasion. Någon som läst den?).

Stort tack till Bra Böcker Förlag för recensionsexemplaret!

Koontz, Dean (1995). Psykopaten. Malmö: Bra Böcker 1997.

Read Full Post »

”Fragment” av Marilyn Monroe

Hur skriver man egentligen en recension om en bok skriven av en av världens mest kända och älskade ikoner? Skulle man hitta något man inte gillar vore det som att skända en helgonbild. Nu visade det sig dock att boken var riktigt bra. Fragment ser egentligen till ytan ut att vara ännu en av alla dessa oändliga biografier om Marilyn Monroe, men faktum är att den som sagt består av texter skrivna av stjärnans egen hand.

Alla ni som har läst Oates roman Blonde känner redan till bakgrundshistorien: Hollywood skapade en drömkvinna av Norma Jean Baker - en från början ung och fattig flicka som inte ens fick behålla sitt eget namn. Hon skulle framstå som lite smått korkad, sexig och alltid glad. Det som inte fick lysa igenom var hennes intellektuella men också trasiga sida. Det är den som läsaren får möta i Marilyns egna texter och som ger en helt ny bild av en sann konstnärssjäl.

Fragment består av allt från brev till dagboksanteckningar, dikter och ”kladdpapper”. Texterna presenteras i kronologisk ordning och man får ta del av fotokopior av anteckningsböckerna och av själva dess originaldokument med Marilyns egen handstil. De förekommer både på engelska och i svensk översättning och med finns också en förklarade text om tidpunkten i vilken texterna kom till och vad de kan tänkas handla om. En av bokens bästa egenskaper är de vackra fotografierna av en läsande eller skrivande Marilyn eller tillsammans med kända författarvänner. Dessutom får man även se foton på vissa av de böcker som ingick i hennes privata bibliotek.

Det finns en rad teman som särskilt utmärker sig i Marilyns texter: existentialism, psykoanalys, skådespelarkonst och hennes dåliga självkänsla och ångest – alla skrivna med intelligens och känslighet. Trots sin undersköna och mystiska aura var hon ändå en människa av kött och blod som ville bli tagen på allvar, samtidigt som hon var rädd att exponera sitt sanna jag med risk för att misslyckas och skämma ut sig. Då var det kanske enklast att ta till Hollywoods ”bimboroll” som sköld? Jag vill dock inte säga att hon var ”vanlig”, för som det verkar var vanlig det minsta Marilyn Monroe var.

Hon beskriver indirekt också jobbiga, självbiografiska teman som trasig kärlek, rädslan att bli gammal och ful, förlorad självkontroll, skam och övergrepp. En av de hemskaste texterna är ett långt maskinskrivet brev från Marilyn till hennes psykoterapeut 1961, som var den ansvariga för att stjärnan tvångsintogs på psyket samma år. I detta brev beskriver Marilyn med saklig men helt klart upprörd ton vilka övergrepp hon utsattes för: att bli visad in på ett litet rum där flera olika läkare kom in och gjorde förnedrande kroppsundersökningar som saknade relevans. När hon till slut protesterade blev hon av flera skötare brutalt inburen i en isoleringscell med ansiktet nedåt och tårarna rinnande…

Ja, det är som sagt svårt att beskriva denna bok, så läs för er själva! Den innehåller flera dikter som jag tyckte mycket om och skrev av, bland annat denna:

I left my home of green rough wood -
a blue velvet couch I dream ’til now.
A shiny dark bush just left of the door.
Down the walk clickity clack as my doll
in her carriage went over the cracks,
”We’ll go far away”.

The meadows are huge,
the earth hard on my back.
The grass touched the blue
and still white clouds
changing from an old man shapes
to a smiling dog with ears flying.

The meadows are reaching -
they’re touching the sky.
We left our outlines on the crushed grass.
It will die sooner
because we were there -
will something else have grown?

Don’t cry my doll, don’t cry.
I hold you and rock you to sleep.
Hush, hush.
I was only pretending now.
I’m not your mother
who died.

I shall feed you from the shining dark bush
just left of the door.

(Sommaren 1958)

Monroe, Marilyn (2010). Fragment. Stockholm: Norstedts Förlag.

Read Full Post »

”Blinda solrosor” av Alberto Méndez

Blinda solrosor är en kort novellsamling av den spanske författaren Alberto Méndez (1941-2004). I hemlandet har han gjort stor succé med över 250 000 sålda exemplar och är vinnare av flera litteraturpriser. Blinda solrosor var Méndez litterära debut vid 63 års ålder, men tragiskt nog avled han samma år som boken utkom och fick aldrig uppleva den enorma framgång som följde.

I totalt fyra sammanlänkade noveller målar Méndez upp olika scener i efterdyningarna av det spanska inbördeskriget som pågick mellan 1936 och 1939. På senare tid har denna epok bland annat gjort sig känd genom filmen Pans labyrint. För er som inte känner till historien började det hela med att en grupp militärer gjorde revolution mot den spanska sittande regeringen, vilket slutade med att den konservativt inriktade general Fransisco Franco tog makten och styrde Spanien som dess enväldiga diktator under nära fyrtio år. Innan dess gjorde republikanerna dock motstånd (även frivilliga från hela världen, däribland svenskar, deltog i striderna) och man beräknar att över en halv miljon människor miste livet i kriget. Ungefär lika många flydde ur landet när nationalisterna avgick med segern och avrättningarna av oliktänkare satte igång. Francos diktatur kom sedermera att präglas av stark katolsk religiositet med bland annat inskränkt tryck- och yttrandefrihet som följd.

Méndez bjuder på en osentimental och verklighetstrogen skildring av vad som hände efter republikens fall. I novellerna får läsaren följa en rad olika människor på flykt undan förföljelserna. De är fångar, flyktingar och familjer i en värld där vinna har blivit oviktigt, men att döda desto viktigare. Exempelvis skildras nationalisten som kapitulerar och frivilligt överlämnar sig själv åt förlorarna, den unge poeten som med sin gravida flickvän flyr upp i Pyrenéerna och under fruktansvärda förhållanden lämnas i svält och armod med ett spädbarn, fången som ljuger om att han kände domarens son för att slippa avrättas och familjefadern som håller sig gömd i familjens lägenhet samtidigt som han och sonen tvingas bevittna hur en katolsk präst förföljer hans hustru.

Segrarna och förlorarna smälter ihop till en enhet: i ett krig finns nämligen inga vinnare, enligt Méndez. Den romantiska patriotism, när ”godheten” ska besegrna ”ondskan” som är så vanlig i amerikanska filmer och i fantasyböcker, lyser med sin frånvaro. Allt är bara vidrigt och skapar lidande för alla inblandade. Till skillnad från Pianisten, som i hög grad handlar om överlevnad, är temat i Blinda solrosor alltså döden. Människorna har gett upp och orkar inte längre kämpa emot det oundvikliga. Det vackra spanska landskapet och Méndez poetiska språk (mycket väl översatt till svenska av Djordje Zarkovic) ställs i skarp kontrast till krigets brutalitet med all dess ångest, hopplöshet och likstank. Det är stundtals en obehaglig läsning, för man vet att det har inträffat på riktigt och för inte alls särskilt längesedan. Det läskigaste tycker jag är hur man i ett inbördeskrig dödar sina egna landsmän från den ena dagen till den andra bara för att man tycker olika.

Däremot saknar jag ett genusperspektiv i Blinda solrosor, som är en väldigt ”manlig” bok. Kanske är det så att det är männen som krigar och kvinnorna och barnen som blir offren? Under Francos diktatur var kvinnorna mycket förtryckta och fostrades in i ett katolskt ideal i en värld styrd av män. Till exempel fick en kvinna inte lämna landet utan tillstånd från sin make eller sin far och skilsmässor var förbjudna enligt lag. I Blinda solrosor skildras de få kvinnor som förekommer endast som mödrar, medan männen målas upp som de intellektuella, vilket jag tycker spär på de stereotypa könsrollerna. Det hade varit intressant att läsa en novell ur en spansk kvinnas perspektiv och se till hennes tankar och styrkor.

Spanien – för många svenskar känt som ett soligt charterparadis – är idag annorlunda jämfört med hur det var under diktaturens tid. Samtidigt är det en ung demokrati – inte ens fyrtio år gammal. Det är också ett splittrat land olika regioner emellan, då stark identitet och sammanhållning ofta förekommer utanför centralmakten Madrid, med egna språk och seder. Särskilt Baskien (känd för motståndsrörelsen ETA) och Katalonien står ut i denna fråga. Spanjorerna bör således inte glömma sin historia, även om allt verkar vara frid och fröjd nu. Detta gäller förresten alla länder. Många gånger om har det visat sig att historien har en tendens att upprepa sig – det räcker med att titta på vår moderna samtid. När jag läser sådana här krigsskildringar är jag glad över att bo i ett någorlunda tryggt land och hoppas att det så förblir. Men läs gärna Blinda solrosor - jag tror att det kan vara en blivande spansk klassiker!

Stort tack till Gavrilo Förlag för recensionsexemplaret!

Méndez, Alberto (2004). Blinda solrosor. Göteborg: Gavrilo Förlag 2011.

Read Full Post »

Harry Potter og den lille, bevingede *censored*

På tal om gårdagens inlägg om roliga översättningar… Från början var det faktiskt min kära vän K som nämnde att den gyllene kvicken (liten, flygande guldboll som ingår i spelet quidditch i böckerna om Harry Potter) har ett ganska egendomligt namn på norska. Men det var först när jag läste Elis inlägg om översättningar som jag kom att tänka på det igen. Dock verkade det nästan helt osannolikt, så jag var tvungen och gå in och verifiera K:s påstående på Google. Och visst hade hon rätt! Denna beskrivning hittade jag på den norska Wikipedia-sidan om quidditch, på norska kallat ”rumpeldunk” (jag understryker att följande ordval inte är mitt eget påhitt, så att ingen kommer på att anmäla mig för obscent språkbruk).

Til slutt har man den lille, bevingede gullsnoppen som piler rundt i høy hastighet, og speideren forsøker å fange den. Hvis speideren fanger den, scorer han 150 poeng for laget sitt, og kampen er over.

Snoppen har noe som kalles ”hudminne”. Det er fordi det kan bli krangel om hvem som tok gullsnoppen, og da kan snoppen avsløre hvem av spillerne som først fikk tak i snoppen. Fordi snoppen har hudminne er det viktig at den som bærer snoppen ut på rumpeldunkbanen bærer hansker.

Ja, det kanske bara är jag som är extremt barnslig och har dålig humor, men jag tycker att detta är vansinnigt roligt. No offence till våra norska vänner, men det här gjorde verkligen min dag. Man kanske ska ta och läsa Harry Potter på norska? En sak är i alla fall säker -  rumpeldunk med flygande gullsnoppar låter som ett spel man ska passa sig för…

Read Full Post »

Roliga Millennium-översättningar

Det har varit mycket bokomslag på tapeten i bokbloggarna på senaste tiden. Idag fastnade jag dock lite extra för ett inlägg på Lingonhjärtas blogg om de argentinska omslagen till Stieg Larssons Millennium-trilogi, spanskfreak som jag är. En betydande del av den svenska bokbloggsvärlden verkar förfäras över olämpligheten i dessa smått surrealistiska omslag, men jag stör mig faktiskt mer på den spanska översättningen av originaltitlarna, som kan tyckas vara mer komplicerad än nödvändigt, men också ganska rolig:

1. Los hombres que no amaban a las mujeres (”Männen som inte älskade kvinnor”).
2. La chica que soñaba con una cerilla y un bidón de gasolina (”Tjejen som drömde om en tändsticka och en bensindunk”).
3. La reina en el palacio de las corrientes de aire (”Drottningen i vindpustarnas palats”).

Min favorit är utan tvekan bensindunken.  I och för sig kan det ju vara så att det inte låter så illa för en spansktalande, men det är ändå översättarens jobb att tolka texten på ett sätt som speglar originalet så mycket som möjligt. Kollar man på Stieg Larssons spanska Wikipedia-sida finns det i bibliografin även en notis om hur den ”bokstavliga” översättningen av boktitlarna skrivs, så visst hade man kunnat göra på ett annat vis. Däremot är det inte alltid möjligt att översätta helt bokstavligt från ett språk till ett annat. Till exempel Luftslottet som sprängdes vore svårt att översätta till spanska utan att det låter ansträngt och konstigt, men medelvägar finns. Kanske tyckte man att dessa titlar lät mer ”flashiga” och intressanta. Översättaren hade säkert någon vision som jag är för trångsynt för att se. Enligt Lingonhjärta är denna typ av översättning dock vanlig i Argentina, men för rättvisans skull bör även nämnas att just dessa boktitlar har samma översättning i Spanien till exempel.

Det här med översättning av titlar är annars ett väldigt intressant fenomen. I Sverige översätter vi ju sällan filmtitlar, som ofta får ha kvar sin engelska originaltitel. Här är ju engelskan så utbredd att det inte brukar vålla några problem. Vissa menar dock att det kan hota svenska språkets ställning att översätta allt mindre till svenska och låta engelskan ta över i allt fler domäner. Boktitlar verkar dock för det mesta översättas här – och det ibland med ganska roliga resultat! Vet ni om någon boktitel som enligt er har översatts helt galet?

Read Full Post »