Belinda Bauers debutroman Mörk jord har blivit något av en megahit inom bokvärlden. Såväl bloggare som övriga kritiker har överöst den med beröm. Boken ifråga vann också The Gold Dagger 2010 som årets bästa kriminalroman. Och nu får jag, till min egen förvåning, sälla mig till hyllningskören.
Vanligtvis läser jag inte kriminalromaner. Särskilt inte sådana som handlar om en kommissarie och dennes sidekick som löser oändliga mord i oändliga bokserier. Men Mörk jord är inte alls sådan, utan liknar faktiskt mer en dramathriller. Författaren skriver också själv i efterordet att det aldrig var [...] ”meningen att Blacklands skulle bli en kriminalhistoria. Jag trodde att det bara skulle bli en mycket kort berättelse om en pojke och hans mormor” (s.273). Och det är nog detta som ger boken så mycket känsla.
Berättelsen kretsar mycket riktigt kring denne tolvårige pojke – Steven Lamb – som tillsammans med sin mormor, sin mamma och sin lillebror Davey bor i ett radhusområde intill den dimmiga Exmooreheden. De tillhör den fattigare delen av arbetarklassen, men är dessutom en trasig familj. För nitton år sedan försvann nämligen Stevens morbror, då elva år gammal, troligtvis mördad av en pedofil och likt en rad andra barn begravd någonstans på heden. Mördaren, Arnold Avery, åkte fast men erkände aldrig mordet. Händelsen har märkt Stevens familj för gott: mormodern står bara och stirrar ut genom fönstret dagarna i ända medan modern, som vuxit upp med tragedin, går från man till man och låter sin ilska gå ut över sönerna. Steven ägnar hela sin fritid till att vara ute på heden och gräva efter sin morbror för att på så sätt hela familjen.
Steven är ett utsatt barn som längtar efter kärlek och att bli sedd. Förutom att hans mamma tycker mer om lillebrodern Davey är den enda vän han har en missunsam och lite halvelak pojke, Lewis, som kommer från goda förhållanden till skillnad från Steven, som har urväxta kläder från loppisar och luktar mögel. Steven blir dessutom mobbad i skolan och lärarna ser honom inte. Han hoppas alltså på att bli någon form av hjälte när han hittar liket av morbror Billy. Men att leta i blindo på den stora heden är i princip lönlöst. Han beslutar sig därför för att skriva ett brev till Avery, som sitter i fängelse, för att få reda på var kroppen finns. Detta blir början på en farlig brevväxling som slutar med att Avery betämmer sig för att rymma till varje pris…
Det här är en fruktansvärt spännande bok som jag sträckläste. Det som gör den så bra i mina ögon är att den inte enbart fokuserar på ett brott, utan mer på Stevens och andra människors utsatthet i sina vardagliga liv. Man känner verkligen med denne magre och kärlekstörstande pojke som påminner lite om en Harry Potter utan glasögon, vänner och magiska krafter. Helst vill man bara adoptera honom på stört.
Som vanligt med engelska romaner hänförs jag också av miljöbeskrivningarna av den vackra men smått dystra heden, de små engelska byarna med sina arbetarklasslängor, regnandet, fotvandrarna, de mögliga badrummen… Ett plus är även att mördaren Avery känns trovärdig. Jämfört med exempelvis Koontz psykopat, som totalt utflippat mördar varenda kotte som råkar korsa hans väg (utan att åka fast givetvis), känns han väldigt nykter. Avery är visserligen också en sjuk och egocentrisk mördare utan något spår av godhet i sig, men han har också andra fel och brister. Ingen övermänniska med andra ord.
Även slutet var hemskt spännande. Jag gillar inte när böcker har sitt klimax sjuttio sidor innan slutet och att man sen får plåga sig igenom resten. Här var det fullt fräs till sista sidan. När upplösningen närmade sig var jag till och med tvungen att lägga ifrån mig boken i några sekunder och bara hämta andan innan jag kunde fortsätta. Nu känns det bara tomt. Vi får hoppas på att britterna gör en film också. Jag vill se lite Exmoorehed in real action!
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Bauer, Belinda (2010). Mörk jord. Stockholm: Modernista, 2011.
