Sargassohavet är alltså skriven ur Bertha Cosways perspektiv. I Brontës Jane Eyre lär vi känna henne som den galna och mordiska hustrun (The Madwoman in the Attic) som hindrar den stackars Mr Rochester från att få sin propra Jane. Men i Rhys verk ger som sagt Bertha en helt annan bild av sig själv och sin man.
Det är tidigt 1800-tal i Västindien där Bertha växer upp med sin mor, som är änka, och lillebror. Slaveriet har precis avskaffats och tidigare stora slavägare, som Berthas familj, har ruinerats. Det förekommer också ett stort hat mellan den ”vita” versus den ”svarta” sidan: en kväll bränner en grupp före detta slavar ner familjens hus och lillebrodern dör. Den vackra modern gifter senare om sig, men förlorar förståndet – ett tillstånd som Bertha sedermera ”ärver”.
Senare lär Bertha känna Mr Rochester och gifter sig med honom. Främst är det hennes pengar han gifter sig med. Det dröjer inte länge förrän illvilliga och falska rykten sprids om henne. Den chevalereske men tempramentsfulle gentlemannen som vi lärt känna från Brontës verk tar då avstånd från sin hustru. Inte nog med att Berthas alla tillgångar numera tillhör honom – han är dessutom otrogen. När Bertha blir utom sig och protesterar mot denna behandling avskrivs hon som ”galen”. Hon förs till England och man låser in den vansinniga och mörka kvinnan – en riktig kontrast till den rediga och ljusa Jane – i ett mörkt rum.
På så sätt blir Sargassohavet också ett viktigt postkolonialt verk: den visar på hur Den Andra behandlas av den grupp som utgör normen och bestämmer reglerna för hur man ska vara. Den uppmärksammar vi- och de-tänket både vad gäller de vita plantageägarna och slavarna samt mannens absoluta makt över kvinnan. Bertha är till exempel ett namn som Mr Rochester valt åt sin fru – egentligen är hennes riktiga namn Antoinette. Hon förlorar alltså inte bara sitt namn utan även sin frihet, självständighet och egendom. I Västindien är hon en ”vit kackerlacka” och i England en mörk och farlig vilde. Ingenstans verkar hon höra hemma.
I bakgrunden figurerar också det exotiska och mystiska västindiska landskapet. Det är vackert men lite farligt – likt Bertha – och skiljer sig på alla vis från den karga engelska heden, som mer representerar Jane. Visst är det en paradisö, men man får se upp. Likt en köttätande växt kan den när som helst sluka en.
En tankeväckande och vackert skriven bok. Den är inte lika bra som Jane Eyre, men får mig ändå att reflektera över den värdegrund som föreligger i den viktorianska romanen och som i viss mån dröjer sig kvar i vårt moderna samhälle än idag. Det finns alltid två sidor av en berättelse.
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Rhys, Jean (1966). Sargassohavet. Stockholm: Modernista, 2011.
Åh, jag blir nyfiken!
Vad bra – det är meningen!
Dock bör nämnas att boken inte utspelar sig särskilt mycket i England, för den som vill få en glimt av Jane, utan mest i Västindien. Men den var lite som Älskaren av Duras: vackert skriven postkolonial berättelse med mycket tänkvärdheter. Att man känner karaktärerna sedan tidigare och får en ny syn på dem gör det bara mer intressant!