Året är 1938 i Örnsköldsvik. Den knappt 20-åriga Maj kommer från Östersund och har precis flytt från ett olyckligt förhållande hemmavid. I sin nya tillvaro bor hon inhyst i ett litet vindsrum hos fru Näsman och arbetar på konditori. Hela tiden tänker hon med vemodig värme på Erik, som gång på gång har lämnat och sårat henne. Genom en väninna lär hon sedan känna den äldre fabrikörssonen Tomas, som hon motvilligt börjar träffa för att glömma Erik. Det hela slutar med att hon gifter sig med honom, på grund av att hon blir med barn, och tvingas in i ett konventionsfyllt och olyckligt äktenskap.
Detta kan klassas som diskbänksrealism, men på en mer förfinad prosa. På ytan beskriver Att föda ett barn den idyll som vi retroälskande loppisspringare febrilt söker efter: då hemmafruarna lagade 95 procent av maten från scratch och serverade kaffe ur blommigt porslin på bordsdukar med broderade prästkragar. Då man äkte rälsbuss till vackra jämtländska sjöar och traditionerna fortfarande styrde. Ändå ligger det en vemodig ton i bokens botten. Maj är fånge i konventionernas fängelse och i sin besatthet av att vara en perfekt hustru, mot och husfru. Hon, som kommer från sämre förhållanden och blivit med barn utomäktenskapligt, vill till varje pris visa sig duglig i den finare familj hon gifter in sig i. Maj är livrädd för smuts och skrubbar både sig själv och lägenheten ideligen. Dessutom tillkommer kraven på att vara snyggt klädd, laga de flådigaste middagarna och bjuda på de godaste småkakorna. Jag kom verkligen att tänka på den duktighetsfälla som många kvinnor fastnar i även idag.
Så vad anser jag om boken? Eftersom det är ett filosofiskt och lite dystert inriktad relationsdrama i äldre miljö borde jag älska den. Tyvärr tycker jag att språket var rätt så jobbigt att läsa på grund av den ”hackiga” interpunktionen, vilket i och för sig säkert är ett medvetet berättartekniskt grepp från Sandbergs sida. Meningen är väl att läsaren ska följa Majs tankar som de kommer (”stream of conscioussness”), vilket dock gör texten svårläst och tung. Särskilt när både presens och imperfekt blandas i samma meningar.
Bäst gillade jag bokens början och slut, då de flesta händelserna inträffar. I mitten blev det lite tjatigt med alla Majs ”måsten” som upprepas sida upp och sida ner: middagar, klädsel, bjuda igen, vad laga?, presenter, äktenskapsproblem, graviditetsproblem… Även om dessa inslag hade infunnit sig i mindre mängd hade läsaren förstått budskapet precis lika väl. Annars tycker jag att det är en tänkvärd berättelse med slående personporträtt och 30-talsmiljöer. Jag såg många likheter med Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar. Att föda ett barn utgör första delen i en planerad trilogi.
Sandberg, Kristina (2010). Att föda ett barn. Stockholm: Norstedts.
Bra beskrivning av boken. Språket är ju väldigt speciellt, och för mig tog det ett tag att vänja mig, men sedan var jag fast. Gillade den verkligen.
Ja, språket var verkligen spreciellt och krävde som sagt att man koncentrerade sig lite extra!