Nu har jag äntligen sett den efterlängtade filmversionen av The Woman in Black av Susan Hill (boken recenserade jag här). Som tidigare nämnts var jag neutralt inställd till boken: miljön var det sannerligen inget fel på, men däremot blev jag inte det minsta rädd. Det krävs mer än smällande dörrar och ekande hovklapper på gårdsplanen för att skrämma mig – i alla fall i den fiktiva världen.
Hur som helst bjöd filmen på fler skrämselfaktorer än så och dessutom var de brittiska miljöerna utmärkta. Det hela såg ut som jag tänkte mig det under läsningen av boken. Skräckelementen tenderade dock att bli lite ”cheesy” även om man bjöds på ett och annat ”chockskutt” på grund av framhoppande grejer. Man har tagit det klassiska skräcktemat som jag skämtsamt kallar för creepy kids (rätta mig gärna om det redan finns en mer vedertagen term) och skruvat upp det till max, ja, nästan så mycket att det blir lite löjligt. Jag uppskattade ”träskpojken”, som var rätt så läskig, medan ”zombiebarnen” var sådär… Läskigast av allt var faktiskt the woman in black herself. Bra val av skådis, där. Sammanfattningsvis är detta en perfekt mysrysare att se när man vill bli lite lagom rädd.
Och naturligtvis måste ju Daniel Radcliffe omnämnas. Jag gillade hans prestation och tänkte inte så mycket på Harry Potter när jag såg honom. De har i denna film ”hunkat till” honom med färgat polisongrufs, kort skäggstubb och avsaknad av glasögon som framhöver de där stiliga baby blue eyes han har. I en intervju med Dagens Nyheter berättar Radcliffe om hur svårt det har varit att gå vidare som skådespelare efter Harry Potter-filmerna, trots att han numera kan titulera sig Englands rikaste unge man. Alla regissörer är dock livrädda för att anställa honom på grund av Harry-referenserna. I The Woman in Black fick han därför, förutom den fysiska makeovern, stränga order om att endast andas genom näsan (i Harry Potter-filmerna andas han främst genom munnen för att se mer exciterad ut). Denna detalj medförde dock att jag i ett hypnosliknande tillstånd satt och stirrade på herr Radcliffes näsborrar genom hela filmen.
En annan grej jag tänkte på, som lite har att gör med creepy kids, var alla otäcka leksaker som figurerade i filmen. Lite överdrivet otäcka, kanske. Okej, de mekaniska aporna skulle antagligen se läskiga ut, men jag tycker ändå att de var rätt charmiga med sina små röda kostymer. Men clownen däremot?! Vilken normal förälder införskaffar en sådan åt sitt barn? Jag bara undrar…
Läskig clown! Jag vet inte om jag kommer se den här, ”creepy kids” (brukar säga ”äckliga barn” men det låter inte lika coolt
) är bland det värsta jag vet i skräckfilmer. Hu.
Ja, det är konstigt att något som normalt sett anses vara ”gulligt” egentligen är så otäckt.
Oj nu kommer jag inte heller att kunna tänka på något annat än hans näsborrar när jag ser filmen! Haha fascinerande instruktion för övrigt, undrar om det är vanligt att få order kring hur man ska andas
Det verkar hårt att vara skådis och inte ens få andas som man vill.
Haha verkligen, det kan inte vara lätt
Hahaha jätteroligt det där med näsborrarna! Gillade också hans prestation här. Tycker att han har en helt lovande karriär framför sig
(Och ja barn är ofta läskiga i filmer. The Others-barnen till exempel. HU!)
Absolut, det ska bli spännande att se vad han hittar på härnäst. Själv var jag ett Radcliffe-fan redan innan Harry Potter. Älskade nämligen BBC-versionen av David Copperfield i vilken han spelar den unge David.:D