Jane Hudson återvänder som lärare i latin till internatskolan Heart Lake i norra New York. Bakom sig har hon ett olyckligt äktenskap och med sig sin lilla dotter. De får bo inkvarterade i en liten stuga precis vid skolans spöklika sjö vars tre ”gudinnestenar” skolans flickor traditionsenligt tillber och utför gudinneriter kring om nätterna. I slutet av 70-talet var Jane själv elev på den gamla skolan tack vare ett stipendium, som gjorde att hon som dotter till en fabriksarbetare ändå fick tillträde till de rika och kultiverade flickornas kretsar. Naturligtvis blir hon bästa vän med den perfekta Lucy och förälskad i hennes bror Matt. I bakgrunden figurerar också latinläraren Helen Chambers, som flickorna är beundrar nästintill besatthet. Men snart märker Jane att det pågår hemligheter bakom hennes rygg, vilket leder till en serie dramatiska händelser mellan vännerna på skolan. Och nu verkar det som att någon av Janes nuvarande elever har fått tag i dagboken och förföljer henne med påminnelser om skuld och hemska minnen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om De döda språkens sjö. För det första har jag inte antecknat något under läsningen, som jag annars brukar göra, med risk för att denna recension blir lite ”tagen ur intet”. Men i stort sett tyckte jag att boken var ganska tråkig. Det tog mig flera veckor att läsa ut den, vilket var väldigt oväntat med tanke på att den innehåller allt jag normalt sett brukar älska. På pappret borde jag ju gilla den akademiska miljön, faktumet att huvudpersonen är språklärare, alla latinska och antika referenser, det iskalla och snötäckta landskapet, den otäcka dimhöljda sjön, pendlandet mellan 70-tal och nutid, språket osv. Vissa scener är till och med riktigt otäcka med The Shining-vibbar (isolerad i snöstormen i ett stort hus med en massa galenskap). Intrigen innefattar spökhistoria, kriminalhistoria och lågmält, romantiskt drama.
Så vad var det då som gör boken så trögläst och grå trots allt det vackra? Jag är inte helt säker själv, men jag tror främst att det beror på avsaknaden av driv och förutsägbarheten. Även om det inte är något fel på själva intrigen så är det väldigt enkelt att lista ut vem ”skurken” är, hur alla mystiska relationer hänger ihop och vad som ska hända. Läsaren är hela tiden steget före alla ”hemligheter”. De flesta karaktärer känns till råga på allt som tomma skal.
För övrigt påminner intrigen i De döda språkens sjö mycket om en film jag såg förra året, nämligen Cracks (i Sverige har man översatt titeln till Oskuldens tid) från 2009. Den utspelar sig på en engelsk internatskola under 30-talet och skildrar hur en grupp flickor blir besatta av sin (ondskefulla) lärare och totalt spårar ur när en ny elev anländer och blir favoriserad. Till och med sjön finns med. Makalöst spännande, gripande och vacker berättelse! Tror att hela filmen finns på YouTube också.
Goodman, Carol (2002). De döda språkens sjö. Stockholm: Månpocket, 2003.
Att du antecknar under läsandet är imponerande men även lite distanserat? Brukar på min höjd stryka under fabulösa formuleringar. Har varit sugen på den här boken länge och det är intressant att höra någon som inte är okluvet over the moon.
Jag började ”läsanteckna” när jag började blogga – innan var jag också skeptisk till det, men på inrådan av många andra bokbloggare provade jag och fortsatte sedan. Dock antecknar jag inte sidvis, utan bara mina mest centrala tankar om boken och intressanta iakttagelser. Jag brukar nämligen inte recensera direkt efter att jag har läst ut en bok utan ibland kan det dröja flera veckor innan jag har tid med det och under tiden glömmer man fort vad man tyckte. Hade jag inte haft minnesanteckningar att gå på så hade recensionerna därför blivit väldigt jobbiga att skriva. Det går mycket fortare och lättare att skriva med stödord och recensionerna tycker jag blir bättre.
Jag älskar ju den här men håller helt med om att den är totalt förutsägbar! Lite så att man blir lite galen, hehe. Men håller med om att det är roligt att läsa en rec som inte är sådär galet förälskad i den
Sen undrar jag nu lite varför i hela friden jag har missat den här filmen??? Verkar ju vara en film PRECIS i min smak! Ska genast Youtuba
Det måste du göra – jag lovar att du kommer att älska filmen!
Underbar titel i alla fall!
Och Cracks, ja visst är den bra!
Kan inte annat än hålla med!
Sv: haha, du har rätt.
Men blir lite anti adlibris när den gången jag faktiskt beställer så blir det lång väntetid och hämta på statoil. Har nämligen fått större paket från Bokus i postlådan – men detta lilla fick inte plats. 
Man har sin favorit 
Jo, det kan jag förstå. Man går ju på tårna och väntar på sina små bokälsklingar och vill att de ska komma fram bums.
Åh, jag måste också se Cracks, den har jag totalt missat!
Gör det – det är nog en sån där film som de flesta gillar.