I Hitom himlen målas ett kargt och iskallt ödelandskap upp där tiden tycks ha stått stilla i flera hundra år. Man skulle kunna tro att det var ”rena rama 1800-talet”, men det är faktiskt 1940-tal i den lilla norrbottniska byn Mäntyjärvi. Detta trots att kvinnorna bär långa kjolar och huvudduk, det inte finns el eller avlopp, man har hö som isolering i skorna och tar sig fram med hjälp av skidor, renar eller hästar.
Hjältinnan är den gamla kvinnan Emma Niskanpää, vars vuxna son John betyder allt för henne. Särskilt efter att maken omkommer i en skogsarbetarolycka i början av boken. Men det är också ett samhälle där den stränga laestadianismen utgör en viktig del av det hårda liv som människorna lever. Under en resa till ett kyrkomöte drabbas John av ett lungsotsanfall och skickas till sanatorium långt söderut. Den själv så sjukliga Emma lämnas ensam på den ensliga gården på fjället där snön yr så tjock att man hotas att kvävas eller gå vilse om man går ut, vilket gör att man tvingas att vara inomhus flera dagar i sträck. Det är svart som natten nästan dygnet runt och det är bara de blinda getterna i stallet som man kan prata med. Men en dag kommer ett brev från John i vilket han ber sin mor att komma och hälsa på honom och detta meddelande utgör sedan hela hennes värld. Samtidigt får man följa annat ”finnmarksfolk” i byn, bland annat bondhustrun Mira som bryter sig loss från enformigheten och rymmer med en kringresande predikant.
Egentligen händer det inte särskilt mycket i romanen mer än dessa stillsamma livsskildringar, men det är inte händelserna som är det intressanta. Man fortsätter att läsa för att allt är så vackert men samtidigt fattigt, deprimerande och hotfullt. När jag beställde Stina Aronsons Hitom himlen från Modernista hade jag dock aldrig hört talas om författarinnan ifråga trots högskolepoängen i litteraturvetenskap och det faktum att romanen ifråga tillhör en av våra moderna svenska klassiker. Stina Aronson har dessutom vunnit en rad litteraturpriser och satt på sin tid med i Samfundet De Nio. Och vilken tur att jag upptäckte denna pärla, för jag tyckte att den var riktigt, riktigt bra.
Det är svårt att tro att Stina Aronson inte själv kommer från Norrbotten (hon var från Uppsala, men kom att bo i flera år i Boden, där hennes man arbetade som läkare på ett TBC-sjukhus), så väl som hon målar upp landskapets alla skiftningar och människorna som tillhör det. Det var också intressant att läsa en roman som handlar om samisk och lappsk kultur – jag känner inte till så många sådana. Frågan är om Aronson, med tanke på att hon har ett ”utanförperspektiv” på dessa kulturer, gör en rättvis bedömning. Visst beskrivs människorna i mångt och mycket som primitiva, men tonen är samtidigt kärleksfull. Frågan är om kritiken egentligen riktas mot den civiliserade världen. Kanske utgör Hitom himlen då ett provinsialromantiskt verk som strävar efter ett tillbaka-till-naturen-ideal.
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!
Aronson, Stina (1946). Hitom himlen. Stockholm: Modernista, 2003.
Den hade jag heller aldrig hört talas om. Men den låter bra!
Ja, det är ingen feel good direkt, men ibland kan det vara uppiggande med lite skitigt mörker. ^^
Haha, eller hur
Jag läste ut den här boken i morse. På många sätt är nog hennes bild av människorna rätt, sätter som ”nybyggarna” såg på samerna till exempel har jag en känsla av stämmer. Annars känner jag igen mycket av känslan eller stämningen i boken även om jag inte är så gammal men jag har ju morföräldrar
Vad kul att Aronson lyckades få till rätt stämning! =) Själv har jag aldrig varit i Norrland, men det kändes i alla fall väldigt autentiskt.