"Pojken och lånarna" av Mary Norton

För en tid sedan såg jag den kritikerrosade animeversionen av Mary Nortons klassiska barnbok Pojken och lånarna (eng.:The Borrowers), och eftersom jag gillade filmen så mycket ville jag sålunda även läsa boken. Och som jag tyckte om och rent ut sagt älskade den! Det är en riktig sån där mysig, magisk och ultrabrittisk berättelse, och att duktiga Ilon Wikland har illustrerat den svenska utgåvan (dock ej omslaget) gör ju inte saken sämre. Dessutom skiljer den sig en hel del från ovan nämnda film.

Pojken och lånarna tar sin början med att flickan Kate besöker sina föräldrars hyresgäst, den gamla mrs May, för att hjälpa henne med att virka ett sängtäcke. Då får hon höra en historia om hur mrs Mays bror för länge sedan, i början av 1900-talet, var med om något mycket märkligt. De växte upp tillsammans i Indien, och när brodern en dag drabbas av reumatisk feber skickas han till släktingar på engelska landsbygden för att vila upp sig och andas frisk luft. I det stora gamla huset finns bara han själv, tant Sophy (som är sängliggandes efter en ridolycka för tjugo år sedan), trädgårdsmästaren Crampfurl och kokerskan mrs Driver. Det är i alla fall vad han tror.

Det visar sig nämligen att det bor en hel familj till i huset, om än en väldigt liten sådan: makarna Pod och Hemmely Klock och deras fjortonåriga dotter Arrietty. De lever ett pittoreskt liv under husets golv där de har ett helt system av gångar och anordningar. Om nätterna ”lånar” de mat och föremål från husets invånare, vilket förklarar varför man tenderar att aldrig hitta de där smågrejerna man trodde var bortslarvade. Samtidigt som lånarna är helt beroende av människor för att överleva är de också hysteriskt rädda för dem. Att bli sedd leder till att man måste ”emigrera”, det vill säga, flytta. Tidigare bodde det flera lånarfamiljer i huset, som en efter en har fått ge sig iväg, och man fruktar att deras sort är utrotningshotad. Arrietty får precis lära sig lånandets konst av sin far, längtar ut i världen och vill söka efter andra lånare. Men en dag blir hon sedd av pojken, vilket leder till både bra och mindre bra händelser.

Pojken och lånarna gavs ut i Storbritannien 1952 och blev en stor succé. Bland annat belönades den med Carnegie-medaljen och flera filmatiseringar har gjorts. Och man förstår varför den har blivit så omtyckt – Pojken och lånarna är så rik på detaljer! Typ som illustrationerna i Pettson och Findus-böckerna. Jag riktigt gottar mig i beskrivningarna av hur lånarna har byggt upp sitt hem, vilka lösningar de har på möbler, redskap och tekniska anordningar. Jag gillar också den brittiska humorn: bland annat när Pod dagligen tillåter sig att konversera med gamla tant Sophy för att hon intar madeira som medicin och tror att den lilla gubben hoppar ur karaffen efter några glas. Som en trevlig liten fyllehallucination liksom. Eller att det förekommer skillnader i klass även mellan lånare. Familjen som tidigare bodde i salongen var naturligtvis finare och förnämare än familjen i köket. Och den där mysiga ”gammelkänslan” finns också där, precis som i många andra klassiska barnböcker. Lyckligtvis är Pojken och lånarna den första delen i en serie av totalt sex böcker, så jag kommer att fortsätta att läsa om lånarnas fortsatta äventyr med nöje.

Norton, Mary (1952). Pojken och lånarna. Stockholm: En bok för alla, 2005.