Undertiteln till Evig natt avslöjar att det är en ”arktiskt spökroman”. Med tanke på att det för tillfället är högsommar kändes det därför lite konstigt att helt plötsligt förflytta sig till Svalbards mörka och otäcka vinter, men det fungerade fint som omväxling. Man får följa 28-årige Jack, som lever i London 1937, är besviken på sitt torftiga liv och drömmer om att bli erkänd forskare och upptäcktsresande. Hans lycka är därför stor när han kommer i kontakt med en grupp unga män som planerar en expedition till Arktis för att där utforska väderförhållanden och miljö under ett år, och han tackar ja till att följa med. Väl på plats – med enorm packning, slädhundar och allt – börjar dock medlemmarna droppa av en efter en och till slut befinner sig Jack ensam mitt ute i Svalbards ödemark. Och det dröjer inte länge förrän han börjar se underliga saker. En mörk och förvriden varelse verkar hasa sig upp ur havet och det finns också en läskig björnpåle utanför fönstret som verkar komma närmare och närmare…
Evig natt är enligt mig kanske inte så läskig som jag trodde att den skulle vara, men i och för sig har jag kommit fram till att böcker inte skrämmer mig lika mycket som filmer gör, så antagligen beror det på mig. Paver får hur som helst till en trovärdig beskrivning av hur en vildmarksexpedition kunde se ut på den tiden. Såväl den fysiska som den psykiska ansträngningen lyser verkligen igenom sidorna. Tempot är långsamt och det förekommer många upprepningar i handlingen, vilket i och för sig förstärker Jacks upplevelse av isolering, rutin och leda. Men jag blev mer uttråkad än rädd av detta, vilket gjorde mig lite besviken. Eftersom Evig natt är en relativt kort roman finns det inte mycket utrymme för fördjupande personporträtt. Karaktärerna framstår som rätt så grunda figurer och istället ligger fokus mer på vad som sker och hur Jack reagerar på det. Jag hade därför väntat mig att skrämseleffekterna skulle vara mer utarbetade än vad de är.
Jag gillar ändå dagboksformen, som ger berättelsen autencitet. Det står klart att Paver har låtit sig inspireras en hel del av andra upptäcktsresandes dagböcker, till exempel av Robert Falcon Scott, som så tragiskt omkom med hela sitt team på Antarktis 1912 på grund av svält, utmattning och köld. Tack vare hans anteckningar, som han förde tills han inte längre orkade hålla i pennan, vet man vad som hände dem. Denna autentiska dagbok finns dessutom utgiven.
Paver, Michelle (2010). Evig natt. Sundbyberg: Semic, 2011.
Jag har den oläst i bokhyllan – längtra lite efter att läsa den. Av någon anledning så gillar jag när böcker utspelar sig i kall och frostig miljö
Ja, det gillar jag också. Det blir liksom mysigare läsning när man själv sitter och gonar sig i värmen med boken och läser om en kall miljö.
Tyckte inte heller att denna var särskilt läskig. Däremot tyckte jag att dess beskrivningar av polarnatten och Svalbard var fantastiskt vacker. Blev faktiskt sugen på att åka dit (vilket kanske inte var syftet med boken men iaf, haha)
Jag håller helt med! Fast jag tycker att Paver lyckades så väl med de kalla och otäcka miljöbeskrivningarna att jag inte har någon större längtan dit.
Denna ska jag läsa någon gång. Väntar på pocketversionen bara
Yes, jag såg att pocketversionen är på G.
Har varit sugen på att läsa denna ganska länge, men låter inte så kul att den inte är så läskig – det är ju lite det man förväntar sig
Hursomhelst så väntar jag nog tills det är vinter och kallt ute, kanske förstärker upplevelsen lite!
Jo, jag kan tänka mig att stämningen förstärks när det är vinter ute även IRL.
[...] Ett fint fartyg från Norge. Det var byggt i Trondheim i början av 1900-talet och såg ut att vara i väldigt fint originalskick. Livbåtarna var av trä liksom de gamla skeppskistorna på däck. Påminde mycket om boken Evig natt! [...]