Jag älskat Maria Gripes böcker sedan mellanstadiet, då jag först fick upp ögonen för hennes författarskap. Favoriterna var Tre trappor upp med hiss, Eget rum, Skugg-serien, Hugo och Josefin-serien samt Agnes Cecilia – en sällsam historia. Tordyveln flyger i skymningen är en annan välkänd klassiker som dock har gått mig förbi under alla år. Kanske verkade den surrealistiska intrigen avskräckande, som ligger på en ganska hög nivå även för att vara Gripe.
De tre ungdomarna Annika, Jonas och David tillbringar en sommar i småländska Ringaryd. Jonas har precis fått en bandspelare i födelsedagspresent och därmed även dille på att leka reporter och spela in olika ljud. Som av en slump smyger de kring herrgården Selanderska gården och är med om både deja vu-upplevelser och mystiska viskningar i bandspelaren. Senare får de reda på att fru Göransson, som driver ett pensionat i herrgården, ska resa bort och vill att de tre ska vattna blommorna. Men hon påpekar dock mycket strängt att de absolut inte får se sig om på andra ställen i det stora gamla huset.
Naturligtvis är det precis det de gör, vilket leder till att de upptäcker ”sommarrummet” och en massa brev under en golvplanka. De berättar historien om Emelie och Andreas, som levde på 1700-talet, och det hemska öde som drabbade dem. Förutom en olycklig kärlekshistoria var Carl von Linné och en tretusenårig egyptisk gravstaty inblandade. Därifrån börjar det bli riktigt surrealistiskt. Blommorna i huset verkar ha ett eget liv, det gamla golvuret som inte har fungerat på flera hundra år börjar slå, i andra telefonänden som ständigt ringer finns en äldre dam som vill spela schack, diverse skummisar smyger runt i huset och verkar vilja ta reda på var statyn finns och överallt flyger tordyvlar omkring och försöker leda Annika, Jonas och David på rätt spår.
Så visst känns de där typiska Gripe-inslagen igen sedan tidigare med stora gamla hus, kloka damer, surrealistiska mysterier, laddade föremål och naturromantisk filosofi. Tordyveln flyger i skymningen handlar mycket om slumpens inverkan på våra liv samt huruvida växter har ett själsliv och kan kommunicera med oss. Lite egyptisk historia och genusdiskussion smyger sig också in. Just mysteriet med gravstatyn gör att boken blir rejält pusseldeckaraktig, vilket jag personligen inte gillar särskilt mycket, även om det för en yngre läsare säkert lättar upp stämningen i allt det där symboliska. I småländska Aneby, där makarna Gripe hade sitt sommartorp, finns det dock ett sju meter högt gravmonument föreställandes en pyramid som hon säkert inspirerades av. Annars är det en fin sommarbok med den rätta magiska känslan. Tordyveln flyger i skymningen ska även bli film med inspelningsstart 2013. Spännande!
Gripe, Maria (1978). Tordyveln flyger i skymningen. Stockholm: Bonnier Carlsen, 2000.
Jag läste Tordyveln för ett par veckor sedan och tyckte om den så mycket. Jag älskar Maria Gripes världar med mysterier, gamla hus och tanter
Mysig sommarläsning!
Jag kan inte annat än att hålla med!
Det här är en av mina favoriter! Jag läste den flera gånger när jag var yngre. Jag tycker det är kul att den ska filmatiseras. Hoppas att filmatiseringen gör boken rättvisa.
Det hoppas jag verkligen också. Hoppas att de fångar den där vackra, surrealistiska sommarkänslan och inte gör någon fjantig ”Lilla Jönssonligan-version”.
Jaså? Den ska bli film – mycket spännande!
Eller hur!
Åh, vad nostalgiskt. Jag läste hyllmeter med Maria Gripe när jag var yngre men den enda bok jag läst om i vuxen ålder är Agnes Cecilia. Den var dock fortfarande fantastisk. Kanske borde läsa om den här också
Ja, hon är sannerligen fantastisk.
Jag har också gillat alla hennes böcker som jag har läst om lika mycket som förr.