Legenden om Morwhayle är en tänkt fantasytrilogi som utspelar sig i en värld där staden Morwhayle är belägen. Vid en första anblick ter det sig som en tämligen typisk fantasyvärld (naturligtvis ingår kartor) med magiska svärd, medeltidsinspirerade städer befolkade av onda och goda magiker, små ensligt belägna byar i keltisk stil och vidsträckta vidder där en och annan drake har sin hemvist. Men när jag läser den första delen i trilogin – Häxmästaren – slås jag av att Bergting, som annars verkar som skicklig illustratör, har försökt göra sin egen grej och möblera om lite i denna rätt så förstelnade genre. Och jag gillar det.
Handlingen cirkulerar kring de femtonåriga tvillingarna Arteil Krim och Malda Stern. När de var små dog deras mor och de båda syskonen skildes åt under mystiska omständigheter. Senare kom de att leva åtskilda i olika städer; Arteil följde med sin far, magikern Gilrem Krill, medan Malda lämnades kvar övergiven i en värld full med magipolitiska motsättningar. Men en kväll upptäcker Arteil att det finns en portal bakom hans garderob och ur den kommer hans tvillingsyster Malda för att hämta tillbaka honom till Morwhayle för ett magiskt uppdrag.
Det jag verkligen tycker om med den här boken är att gränsen mellan gott och ont, som annars brukar vara så tydligt markerad i fantasygenren, inte riktigt går att urskilja. Det blir så mycket mer spännande och nyanserat när man inte vet vem som är the good respektive the bad guy. Och detta inkluderar även huvudpersonerna. Precis när man tror att man vet vem det är man bör heja på ändras rollerna. Me like!
Ett annat normbrytande inslag är att det är flickan Malda som porträtteras som den starkaste karaktären. Det är girlpower på högsta nivå. Malda är den som har auktoritet, är organiserad, kan utöva magi, är modig och temperamentsfull. Arteil framstår i jämförelse med henne som lite mesig och klumpig, även om han utvecklas under resans gång och blir allt mindre beroende av andras hjälp för att klara sig. De invändningar jag kan ha är att många av karaktärerna känns lite väl personlighetslösa. Jag hade velat ha lite mer psykologiskt djup. Mest fokuserar berättelsen på handling, men jag skummade mest igenom de förutsägbara svärdsstriderna. Men målgruppen 9-12-åringar tycker säkert att det är spännande med lite action.
Förutom mer välkända mytologiska sagoväsen som drakar, varulvar och magiska grodor förekommer det även ”nyuppfunna” varelser som jag verkligen gillar. Bland annat ”bargester”, som är en sorts hundmänniskor (fick mig att tänka på Brian i Family Guy, haha) och ”orobouzer”, som är varelser med vingar och fladdermusansikten (fick mig att tänka på en större version av Skrället aka Fidget i Mästerdetektiven Basil Mus). Jag gillar också humorn, till exempel den sarkastiske draken Gorgobestor, som när han blir skadad i en strid skickar räkningen för helare och psykolog till sin fiende. Eller den lille orakelgrodan Tsarevitch, som älskar återfuktande bad med salt och honung.
På sina ställen blir det också riktigt läskigt, då Morwhayle är fullt av odöda krigare i zombiestyle. Alltså ruttnade lik som dräller omkring lite här och var, bland annat under marken och i slottskällare. Detta förde mina tankar till de odöda krigarna i The Black Cauldron-serien av Lloyd Alexander. Om Bergting har inspirerats av nämnda serie eller om likheterna är en slump vet jag dock inte. Och bland de fina illustrationerna i boken fanns en bild på en krigare som påminde mycket om Den Hornkrönte, som är skurken i The Black Cauldron. Men eftersom jag ju älskar både The Black Cauldron-böckerna och Disney-filmen så tyckte jag bara att det var nostalgiskt och roligt. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen Demonprinsessan!
Bergting, Peter (2011). Legenden om Morwhayle: Häxmästaren. Sundbyberg: Semic.
Kul att du också gillade den
Tycker ju den är jättebra, och i Demonprinsessan blir det bara bättre!
Det låter lovande!
Tack för dom fina orden =). Har inte läst Black Cauldron men jag kanske borde?
De är välförtjänta! =) Grattis till en finfin debut!
Vad jag kan minnas tyckte jag mycket om The Black Cauldron när jag var yngre. Får läsa om snart! Disneys filmversion är dock rätt så kraftigt förändrad jämfört med böckerna (även om de ska ha cred för en ovanligt läskig skurk i Den Hornkrönte). =)
Ah, nu vet jag ju vilken Black Cauldron du menade =).
Häxmästaren är verkligen en bra bok. Jag läste den tidigt i våras, när jag lånade hem en riktig bunt med böcker. Det kanske är dax att gå tillbaka och se om fortsättningen kommit ut snart?
Jag måste ju fråga vad du tycker om framsidan?! Jag älskar den och har haft den som bakgrunds bild på datorn ett bra tag nu n_n
I realy love dragons!!! ^u^
Fortsättningen ”Demonprisessan” finns redan ute i handeln!
Såklart är framsidan supersnygg! Jag tyckte att alla illustrationerna var fina i boken.
[...] inte så längesedan läste jag första delen i Peter Bergtings fantasytrilogi, Häxmästaren, som blev en mycket positiv läsupplevelse. Den andra delen, Demonprinsessan, är numera också [...]