"Kaninhjärta" av Christin Ljungqvist

Precis när jag hade sörjt färdigt över att fina Själens osaliga längtan var utläst och aldrig mer skulle förbli så där underbart outforskad händer något oväntat – jag stöter på en liknande tvillinglitt-berättelse med spökinslag. Och Kaninhjärta är minst lika bra med sitt innehåll av spänning, paranormalitet, själsligt mörker och mänskliga relationer.

Mary och Anne är sjuttonåriga enäggstvillingar och har sedan barndomen haft mediala förmågor; Mary lånar ut sin kropp och röst åt andar och på det viset kommunicerar de med Anne, som annars bara kan se dem.

Tvillingarna är bara identiska till utseende för som personer kunde de inte vara mer olika: Mary är den impulsiva och utåtriktade festprissen som dominerar sin omgivning medan Anne är introvert och helst vill vara hemma hos mamman i det trygga radhuset med sina böcker. Enligt Mary är Anne rädd för allt och har ett ”fladdrande kaninhjärta”, men egentligen är det Mary som har en trasig själ som hon försöker dölja bakom sin ilska.

Det är sommarlov och tvillingarnas pappa har precis lämnat deras mamma för en yngre kvinna. När de två åker på en resa till Thailand beslutar sig tvillingarna för att i hemlighet ”låna” deras lägenhet i Göteborg under en månad. Där kommer de i kontakt med en medial grupp som försöker hitta en försvunnen flicka och tvillingarna blir inblandade i ett mörkt och obehagligt spel. Dessutom har ett speciellt spöke börjat förfölja tvillingarna och uttalar en fruktansvärd profetia till Anne som hon försöker göra allt för att förhindra.

Så visst är det mycket som känns igen från Själens osaliga längtan. Det är blonda tvillingar – en dominant och en mer eftergiven - som lämnar sitt hem för en ny storstad och kommer i kontakt med spännande människor och spöken, vilket leder till big drama. Och jag sväljer det med hull och hår och bara älskar ihjäl hela alltet. Igen! Jag gottar mig i de somriga beskrivningarna av ett soligt, men ändå hotfullt, Göteborg och hur tvillingarna strosar runt i stadens lummiga delar, går på Liseberg och sitter på kaféer. Först trodde jag att det skulle bli löjligt med seansscenerna, men de bitarna fungerade faktiskt väl.

Ljungqvist har lyckats bygga upp mångdimensionella och mänskliga karaktärer som man inte riktigt vet var man har eller vad man ska tycka om. Alla har sidor som man både älskar och hatar och som läsare upprörs man ständigt på de flesta av dem (vissa mer än andra). Saker och ting är precis så komplicerade som de är i riktiga livet.

Språket är utsökt också – det är inte alls så där ”barnslifierat” (för att använda ett egenuppfunnet ord) som det ibland kan vara i ungdomsböcker. Istället är det sirligt och begrundande och kunde lika gärna passa i en vuxenroman. Det finns många citat från olika Kent-låtar, vars poetiska texter utgör en viktig del i berättelsen. Själv bekänner jag mig mer till hårdrock samt äldre musik och tillhör väl inte Kents allra mest hängivna fans, men jag blev förtjust över att känna igen mycket från deras bästa skiva (enligt mig) Du & Jag Döden. Vilket passade bra med tanke på bokens tema.

Vad jag gillade mest är ändå den där mörka och otrygga stämningen som hela tiden ligger och ruvar under ytan. Jag överdriver inte när jag säger att det är olidligt spännande mest hela vägen. Inga andningspauser här inte. Helst bör man avsätta en dag åt att bara sträckläsa denna bok. Det var tortyr när man på grund av akut sömnbrist tvingades att släcka läslampan och sova lite. Sammanfattningsvis är det en jättefin debut av Christin Ljungqvist. Jag läser gärna mer av henne i framtiden!

Ljungqvist, Christin (2012). Kaninhjärta. Stockholm: Gilla Böcker.

About these ads