Som så många andra har jag alltid haft en reserverad plats i mitt hjärta för staden New York, trots att jag aldrig har varit där (och så här med facit i hand är jag nog mer lantistypen). Men när jag var barn bar jag hem kassvis med gratiskataloger från resebyråerna och klippte ut bilder föreställandes glänsande skyskrapor och ett färgsprakande Central Park. Filmer som Oliver & Gänget, Annie och Ensam hemma: Vilse i New York sågs om och om igen. Därför blev jag väldigt glad när jag förra året vann Stringhyllans tävling, vars vinst bland annat bestod av Artighetsreglerna. Äntligen skulle jag i fantasin få bege mig till New York igen. Och vad bättre är: jag skulle få besöka ett jazzigt New York i 1930-talsskrud som skjuder av kultur.
Katey och Eve är två unga kvinnor med blygsamma bakgrunder som så många andra likartade arbetar som sekreterare (Mad Men-varning) i New York år 1938. De bor inackorderade på samma ställe och tillbringar fritiden med att snatta strumpor i varuhusen, gå på ryska lönnbarer och underground-musikställen. Men på nyårsafton träffar de på en bar den förmögne och generöse bankmannen Tinker Grey. De blir oskiljaktiga vänner tills en olycka helt förändrar rollerna. Katey och Eve får tack vare sina höga ambitioner en skjuts i ”rätt” riktning och kommer in i de finare kretsarna, men till vilket pris? På detta sätt filosoferar boken mycket över livsval och det mänskliga varandet.
Artighetsreglerna är en sån där bok som har en lite flytande handling. Det är inte enskilda händelser som för berättelsen framåt, utan det viktiga är relationerna mellan karaktärerna. Towles visar på ett ypperligt sätt hur människor spelar det sociala spelet och tar alla tillfällen i akt för att avancera och nå den amerikanska drömmen. Inte minst genom den intelligenta och vasstungade hjältinnan Katey. Läsaren tas samtidigt med på åtskilliga glamourösa partyn, jazzbarer, klubbar, lyxhotell och lantställen. En ström av människor sveper förbi, och ibland är det svårt att hålla reda på alla namn. Detta är ändå en slående effekt som speglar den stora mängd vaga bekanta som följer av att vistas i sådana kretsar. De äkta vännerna som man minns i efterhand är dock få.
Författaren Amor Towles – en inbiten New York-bo och chef för ett investmentbolag – visar också sin tillgivenhet till staden ifråga genom att måla upp en storslagen miljö av ”the melting pot”. Rika ädlingar samlever med dörrvakter, hamnsjåare och diverse immigranter. Alla hör de hemma där. Towles har koll på de skyltfönster, restauranger, bilmärken, skor, drinkar och skådisar som gällde på Manhattan. Och hör bara hur pricksäkert han beskriver New York om hösten – den mest magiska årstiden för staden:
En faktor är förmodligen att varje stad har sin egen romantiska årstid. En gång om året passar en stads arkitektoniska, kulturella och hortikulturella variabler ihop med årstiden på ett sätt som gör att män och kvinnor som passerar varandra på genomfartslederna känner en ovanlig förnimmelse av romantisk löftesrikedom. Som vid jul i Wien eller i april i Paris.
Det är så vi New York-bor känner för hösten. När september kommer uppstår det trots det avtagande dagsljuset, trots löven som ger upp inför tyngden i grå höstregn, en viss känsla av lättnad över att de långa sommardagarna ligger bakom oss, och det finns en paradoxal känsla av pånyttfödelse i luften. (s. 232)
I agree, Mr Towles! Vore jag en person som gillade att skriva av citat ur böcker skulle jag kunna fylla en anteckningsbok lika tjock som själva Artighetsreglerna, för så många tänkvärdheter göms innanför dess pärmar. Så gillar man 30-talsnostalgi, New York eller helt enkelt en rapp dialog med filosofiska funderingar i ett riktigt bra relationsdrama tror jag att Artighetsreglerna är en bok som passar, för den innehåller allt detta.
Stort tack till Stringhyllan för att jag fick vinna och läsa denna bok!
Towles, Amor (2011). Artighetsreglerna. Stockholm: Forum.
Svensk översättning: Katarina Jansson
[...] som bloggat om boken: What you readin?, Hermia Says, En Flitig Lisa, Bokmilaskogen, och Enligt [...]