För inte så länge sedan läste jag första delen i Peter Bergtings fantasytrilogi, Häxmästaren, som blev en mycket positiv läsupplevelse (observera att spoilers ur denna första del kan förekomma nedan). Den andra delen, Demonprinsessan, är numera också avverkad och tycket håller i sig!
I Demonprinsessan befinner vi oss återigen i Morwhayle och följer upp Arteil Krill ett halvår efter den stora striden i Murlegh. Malda är försvunnen och många andra, både vänner och fiender, befaras vara döda. Snart blir han dock varse om att kampen om den magiska malströmmen, som finns under marken, fortfarande är högaktuell. Och vad värre är: den kan hota hela landet om fel person lyckas lägga vantarna på de magiska formler som krävs för att ta sig fram till den farliga kraften.
Precis som i första boken är tempot högt och fokus ligger först och främst på att smida planer och utkämpa strider. Detta mönster hör givetvis till genren, men eftersom läsaren redan känner de flesta karaktärerna sedan tidigare hade det varit kul om de hade fördjupats ytterligare på det psykologiska planet. Särskilt för egen del, eftersom jag gillar dem så otroligt mycket och vill veta mer (jag blir väldigt engagerad och glömmer hela tiden bort att målgruppen ju faktiskt är 9-12 år).
Även om det är våldsammare och mer allvarligt i denna del finns den roliga humorn till min stora glädje kvar i och med diverse skämt och små lustiga detaljer i det vardagliga livet. Mormodern och grodan Tsarevitch är personliga favoriter som gärna hade fått vara med ännu mera! Även de snobbiga stäpptrollen (varav en enligt illustrationen ser ut som Clint Eastwood) bjuder på skratt. Jag gillar också nya karaktärer som introduceras i serien, till exempel älvor, som här porträtteras som ganska fula och elaka, samt sländor, som i sin tur påminner om en sorts karate-Tingeling.
Malda fortsätter att vara den starka hjältinnan, vilket känns kul ur ett jämställdhetsperspektiv i fantasygenren. Vilka karaktärer som är goda respektive onda verkar dock mer tydligt än tidigare, även om det förekommer en diskussion om att ondska och godhet är subjektiva begrepp som beror på betraktaren. Det känns uppfräschande att det problematiseras på så sätt, fast visst förekommer det ändå en hel del elaka flin och vansinniga skratt från ”skurkarna” som gör att man ändå sympatiserar med de ”verkliga” hjältarna.
På slutet ställs dock allt på sin spets och saker och ting blir inte alls som man hade tänkt sig. Inget lyckligt slut här inte. Jag älskar denna mörka och ovissa utveckling och den har definitivt skapat ett enormt sug efter tredje och sista delen. För er som inte orkar vänta vill jag tipsa om att det på Morwhayles hemsida finns gratis noveller att ladda ner (jag har inte läst dessa, men vill ju fördjupa mig mer i Morwhayle och dess karaktärer, så jag kommer antagligen att läsa dem inom kort) som bygger på serien. Det finns också en fristående serieroman, som jag tyckte mycket om. Hoppas på mer sådant! De fina illustrationerna är helt klart bland det bästa med böckerna!
Bergting, Peter (2012). Legenden om Morwhayle: Demonprinsessan. Sundbyberg: Semic.
P.S. Lite random funderingar kring intrigen som jag kom att tänka på under läsningen: om Malda kan transferera sig framåt tiden (och ta med sig andra på denna tidsresa), varför visar hon inte ”skurken” hur det kommer att gå? Och eftersom hon även kan resa tillbaka i tiden och ändra på händelser, finns det någonsin något som är farligt då? Går något fel är det ju bara att fixa till det i efterhand.
