"Vinteräpplen" av Josefine Sundström

När jag växte upp under mitten och slutet av 90-talet fanns det ett program som nästan alla i min ålder tittade på, nämligen Voxpop. Tio musikvideos visades varje vecka och tittarna kunde ringa in och rösta på sina favoriter. På den tiden fanns inte YouTube och streamad musik, så det var tv:n som gällde för att spana in nya nyheter från utlandet. 1997 var nog det året jag minns bäst från programmet, då Spice Girls, Hanson och No Doubt var på topp. Programledare var Josefine Sundström, den coola tjejen med den stora blonda luggen, som vi alla naturligtvis beundrade. Lite konstigt kändes det därför att plocka upp en roman av denna Josefine så här i vuxen ålder. Från presentatör av Barbie Girl till författare av sorgligt familjedrama. Hur skulle det här gå? Riktigt bra, visade det sig.

Vinteräpplen (Forum, 2010) är delvis självbiografisk om Sundströms familj och utspelar sig i staden Kaskö, som ligger i finlandssvenska Österbotten. Året är 1972 och Tova flyr med sina små döttrar från en misshandlande man efter flera års helvete. Hon skuldbelägger sig själv och velar fram och tillbaka samtidigt som hon är livrädd för att eventuellt vara förföljd. Sedan flyttas läsaren ytterligare bakåt i tiden, närmare bestämt till slutet av 30-talet, och vi får följa Tovas mamma Maris fattiga uppväxt i torpet på Eskilsö utanför Kaskö. Mari ansågs vara trög och togs tidigt ur skolan för att passa upp på familjen därhemma. Man tror att det åtminstonde bör finnas någon vänlig och förbarmande själ, kanske någon bror eller syster, men icke. Elakast verkar Maris mamma Susanna vara, som är bitter och utarbetad, och det verkar som om utsattheten går i arv från generation till generation hos dessa kvinnor. Parallellt växlar sedan perspektiven mellan Mari och Tova över åren, tills de sluter upp igen mot slutet.

Men mitt i allt elände finns också en underton av nostalgi. Trots att få karaktärer är perfekta finns det ändå små gnistor av värme i dem. För att inte tala om kärleken till havet och naturen. Det är vackert och gripande mest hela tiden, om än lite senimentalt tillrättalagt på vissa ställen. Men det köper jag ändå, för det är så fint berättat. Jag bara läste och läste. Vinteräpplen påminner för övrigt lite om Elsie Johanssons Nancy-trilogi, som jag också tyckte mycket om. Nu vill jag bara kasta mig över Sundströms andra roman, Boel och Oscar, som precis har givits ut. Eller varför inte hoppa på färjan till Finland? Jag vill också se det där oändliga havet och smaka på vinteräpplena.