”En spännande och gåtfull berättelse i bästa Maria Gripe-stil” står det på baksidan av Den magiska kappan (Bonnier Carlsen, 2012). Det medberäknat, plus att omslaget av Lina Bodén är grymt fint, gjorde att boken ifråga fick följa med mig hem från bibblan.
Infriades förväntningarna då? Ja, till stor del! Jag tyckte om berättelsen om elvaåriga Livia, som på sin födelsedag får en röd kappa i present av sina föräldrar. Kappan, som passar perfekt, är inhandlad i en antikaffär och Livia känner på sig att den har en ”själ” och att den förra ägaren försöker säga henne något. På väg till skolan måste hon korsa en kyrkogård och helt plötsligt styr stegen mot en bortglömd gammal grav från 30-talet, där en annan elvaårig flicka vid namn Elin vilar. Sedan hittar Livia en nyckel i kappans ficka och ser att graven inte alls verkar vara bortglömd, då en viss farbror Johansson från äldreboendet brukar gå dit i sina filttofflor och se ledsen ut.
Genar lyckas fånga den där mysrysiga höstkänslan som man kan få runt Halloween, ni vet. Särskilt när Livia går till skolan i mörkret och plockar nypon, kastanjer och rönnbär att lägga på Elins grav. Det är kulet och levande ljus tänds. Stämningen är verkligen magisk! Riktigt i klass med Maria Gripe är det dock inte, när jag jämför med det jag har läst av Gripe. Det skulle i så fall vara hennes böcker för lite yngre barn. Eftersom man samtidigt får följa Elins dagboksutdrag försvinner mycket av det som kunde ha varit mystiskt och spännande och det är alldeles för enkelt att lista ut hur allt hänger ihop (jag hade nog lyckats med det även om jag hade tillhört målgruppen). Livia är också lite väl prudentlig och känns beteendemässigt yngre än elva år. Men en väldigt söt liten berättelse är det i alla fall som jag främst rekommenderar till barn i lågstadiet!
Verkar helt klart intressant! Visste inte att den här boken fanns men nu åker den upp på listan!!