Feberflickan (Columbi Publishing, 2012) tillhör den där typen av böcker som man kan läsa om hur många gånger som helst utan att tröttna. Så vacker och rik på detaljer är den. Det är som att titta in i ett gammalt dockskåp från 1800-talet eller något. Ständigt lägger man märke till någon ny, utsökt liten detalj.
När boken börjar möts läsaren av Luna. Hon är dotter till en astronom och vandrar planlöst från rum till rum i ett förfallet hus någonstans i Skåne. Tidigt märker man att något är fel; boksidorna fullkomligt vibrerar av obehag. Luna mår inte bra och har blod på klänningen. Samtidigt undrar man var alla andra håller hus. De möbler, kläder och föremål som Luna går runt och tittar på i de låsta rummen berättar historier från förr och ger på så sätt också ledtrådar om nuet. Till exempel att Luna hatar frun i huset och endast omtalar henne som hon.
Jag broderar stjärnor och en stor måne, och jag tänker mig att broderiet inte ska synas riktigt förrän man vrider på tyget, ser det ur en annan vinkel. Det ska vara svårt att upptäcka. Mönstret ska inte komma till en direkt utan framträda lite åt gången. Man ska få anstränga sig för att se. (ur Feberflickan, s. 90)
Det citatet tycker jag speglar mycket av innehållet i Feberflickan. Man tror att man vet hur allt hänger ihop, men kan ändå inte vara säker. Språket är suggestivt och som sagt sprängfyllt av detaljer. Den ger en känsla för tiden utan att det avslöjas vilket exakt år det är. Idun, linoleummattor, höga kragar/krås, järnspisar, färgade fönsterglas och nyligen installerat avlopp och elektricitet för dock tankarna till jugendperioden och slutet av 1800-talet/sekelskiftet. Jag uppskattar hur som helst när tidstypiska fenomen känns så trovärdiga som de gör här och när det märks att författaren har gjort efterforskningar.
Återkommande teman är blod, galenskap och ruttnande kött. Det är äckligt, men samtidigt fascinerande. Luna verkar i sin tur vara en ondsint karaktär som man inte alls vet var man har. Hon smyger runt med sina hatiska tankar, saboterandes och spionerandes. Exempelvis får man veta att hon har haft ihjäl en katt med yxa för att den tillhörde henne. Sedan smyger hon sig in på tjänsteflickan Birgits rum, där hon snokar bland hennes få kära ägodelar. Luna hittar där en hårlock från Birgits syster, som dog i lungsot. Hårstråna sprider hon ut över golvet. Sånt tycker jag är för jäkligt. Men är Luna offer eller förövare? Eller båda delarna? Och är spökena som förföljer Luna äkta eller är det vanföreställningar? Och slutet! Hade inte alls väntat mig något dylikt. Jag ryser! Det här var sannerligen en ovanlig och läskig bok helt enkelt. Läs den!
Stort tack till Columbi Publishing för recensionsexemplaret!
Har sett att flera läst den här! Okej, nu vill jag också! Verkar ju kunna bli hur bra som helst!
Ja, läs för sjutton gubbar. Den är bara 120 sidor drygt också, så även läsaren med tidsbrist hinner njuta av denna godbit.
Kunde inte hålla mig från att börja på den igår när jag inte riktigt orkade med tunga (rent fysiskt) The Twelve innan läggdags! Looovande!
Ah, vad roligt med fler fans!
Låter som att det är en himla härlig ryslig känsla över boken! Kanske borde kolla upp den…
Det tycker jag att du ska göra.
De flesta verkar ju gilla den skarpt! 
Jag har också börjat känna att det här kanske skulle vara en bok att ta sig an. Se vad man känner. (: Rysliga böcker finns det för få av känns det som ibland…
Ja, eller hur! Du skulle nog gilla denna!
Jag tror också det. (:
Höll på att låna den på biblioteket när jag var där senast men avstod när jag tänkte på alla böcker som ligger hemma och väntar på att bli lästa.
Ach so, det ständiga dilemmat för oss boknördar!
Fantastiska bok! Så förbannat välskriven och fin att jag hade svårt att skriva om den. Fast har du läst ”We have always lived in the castle”? Den påminner om den och jag är helt säker på att om du gillar denna så gillar du den med
Åh, då måste jag läsa den också! Tack för tipset!