”Mörka platser” av Gillian Flynn

Trots att jag var uppslukad av annat i livet så till den grad att läsningen blev extremt lidande under november månad läste jag till slut ut Gillians Flynns kritikerrosade Mörka platser.

Handlingen utspelar sig kring Libby Day – en trettioårig, arbetslös kleptoman bosatt i Kansas City. Hon har i över tjugo år av sitt liv levt på en fond som upprättades åt henne som barn, då hela hennes familj blev mördad hemma på gården. Endast Libby lyckades undkomma och hennes storebror Ben anklagades och dömdes sedan till livstids fängelse för morden efter att Libby, efter vissa påtryckningar, pekade ut honom som gärningsman.

Nu har ett sällskap, som är besatt av Day-morden och ser Ben som oskyldig, kontaktat Libby för att hon ska prata med gamla vittnen, få reda på sanningen om den verklige mördaren och på så sätt också ta tillbaka sitt eget vittnesmål. Och eftersom Libbys pengar börjar ta slut och hon på grund av det livslånga utanförskap orsakat av den traumatiska barndomsupplevelsen gjort att hon inte direkt är sugen på att jobba godtar hon uppdraget mot betalning.

Även om Mörka platser saluförs som en deckare tycker jag att den är mer än så. Det är en prima uppvisning i amerikansk country noir med sjaskiga hak, trailerparks, förfallna bondgårdar och nedbrutna människor i ett samtidigt religiöst och moralhysteriskt Mellanvästern fyllt av vapen, våld och droger. Läsaren får följa olika perspektiv på berättelsen, dels Libbys nutidsperspektiv då hon letar efter gamla vittnen, och dessutom Ben och mamma Pattys dåtidsperspektiv på själva morddagen i januari 1985. Miljöerna är mycket trovärdiga och skapar en perfekt, obehaglig spänning.

Intressantast var helt klart Bens berättarperspektiv, som hela tiden ger en helt annan bild av det som man själv och alla andra tror egentligen hände. Och slutet! Herre min je, så rysligt spännande upplösningen var. Jag hoppas på fler Gillian Flynn-översättningar! Och varför inte en filmatisering av Mörka platser ala mörk och suggestiv thriller? Christina Ricci skulle nog passa bra som Libby Day…

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

P.S. Som vanligt refererar jag bokens innehåll till diverse låtar. Den här gången har jag haft denna sång på hjärnan konstant under läsningen. Kansas City låter här, till skillnad från i boken, som en riktigt trevlig plats. Inte alls särskilt mörk.

Read Full Post »

”Onda krafter i Sollentuna” av Coco Moodysson

Låt er inte luras av titel Onda krafter i Sollentuna (Rabén & Sjögren, 2012), för visst låter det på den som att det vore (ännu) en fantasybok? Men detta är inte alls någon ny Cirkeln, utan en av de bästa realistiska ungdomsböcker jag har läst. Någonsin alltså. Och trots att den i grunden är realistisk så finns magin ändå där.

Berättelsen utspelar sig kring Alexander – en högstadiekille som precis har flyttat från Farsta till Sollentuna, eftersom hans pappa har flyttat ihop med en ny sambo (den högst osympatiska ”Prästen”). Alexander är ensam och ledsen – han tror att en ond kraft bor inom honom som gör att allt i hans liv är förbannat. Han hör otäcka ljud på nätterna och störs av månljuset som lyser in genom de gardinlösa fönstren.

Alexanders mamma stack när han var liten, men har på senare år återvänt. Problemet är att hon nu befinner sig på ett vårdhem på grund av ett neurologiskt fel som gör att hon sitter i rullstol och inte är kontaktbar. Hon hyr ett rum i en villa tillsammans med sin gigantiska irländska varghund Bobby och Alexander vet inte vad han ska göra med hunden, så han ljuger ihop en historia om att mamman har hjärnskakning och snart kommer tillbaka.

Där Bobby bor finns också Maxine – en tolvårig adopterad flicka som är fosterbarn med en massa bakomliggande problem. Alexander förälskar sig i henne - trots att hela hennes rum är tapetserat med Twilight-posters med en allvarlig Edward som stirrar på honom - och försöker få henne att ta hand om Bobby. I den nya skolan är det ensamt och Alexanders enda vänner är, förutom Maxine, klasskompisen Viola. Hon har utstående tänder, älskar Ted Gärdestad, är påflugen och har en tvillingbror som är emo och handikappad. Tillsammans bildar de ett udda gäng, som stöttar och sårar varandra om vartannat.

Mitt i allt det allvarliga och ledsamma finns som sagt en magisk känsla och en väldigt rolig tragikomik. Jag känner igen mentaliteten från när jag själv var i den åldern och älskar Alexanders observationer av sin omgivning, som bara känns så slående. Till exempel hans tankar om Maxine:

I början trodde jag att hon var precis som alla andra. En vanlig, extra söt tjej, en sådan där populär med smink och väska som det finns tusen av. Men nu är jag inte längre säker. Igår när hon satt i soffan hade hon en helt annan stil. Som en sådan där som gillar Japan och att färga håret. Jag kan inte placera henne. Och hur kan någon som äter så mycket godis vara så smal? (ur Onda krafter i Sollentuna, s.27)

Det bästa med boken är att det inte behöver hända så mycket actiongrejer, då den är så originell och djup med sina udda personligheter. Även om många karaktärer betedde sig illa mot varandra var det synd om dem på ett eller annat sätt (men det var tråkigt att ingen tog ansvar för hunden, som ju faktiskt var oskyldig). Förutom det ”vardagsvackra” är spänningen olidlig då man vill veta hur relationerna och konflikterna utvecklar sig. Sollentuna hade kunnat vara en grå och trist plats, men i Coco Moodyssons värld ser man den genom helt andra ögon. Stort plus för att Ted Gärdestad fick vara med på ett hörn – jag älskar också honom.

Så om du läser detta, Coco Moodysson, snälla, skriv fler romaner!

Read Full Post »

”Feberflickan” av Elisabeth Östnäs

Feberflickan (Columbi Publishing, 2012) tillhör den där typen av böcker som man kan läsa om hur många gånger som helst utan att tröttna. Så vacker och rik på detaljer är den. Det är som att titta in i ett gammalt dockskåp från 1800-talet eller något. Ständigt lägger man märke till någon ny, utsökt liten detalj.

När boken börjar möts läsaren av Luna. Hon är dotter till en astronom och vandrar planlöst från rum till rum i ett förfallet hus någonstans i Skåne. Tidigt märker man att något är fel; boksidorna fullkomligt vibrerar av obehag. Luna mår inte bra och har blod på klänningen. Samtidigt undrar man var alla andra håller hus. De möbler, kläder och föremål som Luna går runt och tittar på i de låsta rummen berättar historier från förr och ger på så sätt också ledtrådar om nuet. Till exempel att Luna hatar frun i huset och endast omtalar henne som hon.

Jag broderar stjärnor och en stor måne, och jag tänker mig att broderiet inte ska synas riktigt förrän man vrider på tyget, ser det ur en annan vinkel. Det ska vara svårt att upptäcka. Mönstret ska inte komma till en direkt utan framträda lite åt gången. Man ska få anstränga sig för att se. (ur Feberflickan, s. 90)

Det citatet tycker jag speglar mycket av innehållet i Feberflickan. Man tror att man vet hur allt hänger ihop, men kan ändå inte vara säker. Språket är suggestivt och som sagt sprängfyllt av detaljer. Den ger en känsla för tiden utan att det avslöjas vilket exakt år det är. Idun, linoleummattor, höga kragar/krås, järnspisar, färgade fönsterglas och nyligen installerat avlopp och elektricitet för dock tankarna till jugendperioden och slutet av 1800-talet/sekelskiftet. Jag uppskattar hur som helst när tidstypiska fenomen känns så trovärdiga som de gör här och när det märks att författaren har gjort efterforskningar.

Återkommande teman är blod, galenskap och ruttnande kött. Det är äckligt, men samtidigt fascinerande. Luna verkar i sin tur vara en ondsint karaktär som man inte alls vet var man har. Hon smyger runt med sina hatiska tankar, saboterandes och spionerandes. Exempelvis får man veta att hon har haft ihjäl en katt med yxa för att den tillhörde henne. Sedan smyger hon sig in på tjänsteflickan Birgits rum, där hon snokar bland hennes få kära ägodelar. Luna hittar där en hårlock från Birgits syster, som dog i lungsot. Hårstråna sprider hon ut över golvet. Sånt tycker jag är för jäkligt. Men är Luna offer eller förövare? Eller båda delarna? Och är spökena som förföljer Luna äkta eller är det vanföreställningar? Och slutet! Hade inte alls väntat mig något dylikt. Jag ryser! Det här var sannerligen en ovanlig och läskig bok helt enkelt. Läs den!

Stort tack till Columbi Publishing för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Den magiska kappan” av Katarina Genar

”En spännande och gåtfull berättelse i bästa Maria Gripe-stil” står det på baksidan av Den magiska kappan (Bonnier Carlsen, 2012). Det medberäknat, plus att omslaget av Lina Bodén är grymt fint, gjorde att boken ifråga fick följa med mig hem från bibblan.

Infriades förväntningarna då? Ja, till stor del! Jag tyckte om berättelsen om elvaåriga Livia, som på sin födelsedag får en röd kappa i present av sina föräldrar. Kappan, som passar perfekt, är inhandlad i en antikaffär och Livia känner på sig att den har en ”själ” och att den förra ägaren försöker säga henne något. På väg till skolan måste hon korsa en kyrkogård och helt plötsligt styr stegen mot en bortglömd gammal grav från 30-talet, där en annan elvaårig flicka vid namn Elin vilar. Sedan hittar Livia en nyckel i kappans ficka och ser att graven inte alls verkar vara bortglömd, då en viss farbror Johansson från äldreboendet brukar gå dit i sina filttofflor och se ledsen ut.

Genar lyckas fånga den där mysrysiga höstkänslan som man kan få runt Halloween, ni vet. Särskilt när Livia går till skolan i mörkret och plockar nypon, kastanjer och rönnbär att lägga på Elins grav. Det är kulet och levande ljus tänds. Stämningen är verkligen magisk! Riktigt i klass med Maria Gripe är det dock inte, när jag jämför med det jag har läst av Gripe. Det skulle i så fall vara hennes böcker för lite yngre barn. Eftersom man samtidigt får följa Elins dagboksutdrag försvinner mycket av det som kunde ha varit mystiskt och spännande och det är alldeles för enkelt att lista ut hur allt hänger ihop (jag hade nog lyckats med det även om jag hade tillhört målgruppen). Livia är också lite väl prudentlig och känns beteendemässigt yngre än elva år. Men en väldigt söt liten berättelse är det i alla fall som jag främst rekommenderar till barn i lågstadiet!

Read Full Post »

”Vinteräpplen” av Josefine Sundström

När jag växte upp under mitten och slutet av 90-talet fanns det ett program som nästan alla i min ålder tittade på, nämligen Voxpop. Tio musikvideos visades varje vecka och tittarna kunde ringa in och rösta på sina favoriter. På den tiden fanns inte YouTube och streamad musik, så det var tv:n som gällde för att spana in nya nyheter från utlandet. 1997 var nog det året jag minns bäst från programmet, då Spice Girls, Hanson och No Doubt var på topp. Programledare var Josefine Sundström, den coola tjejen med den stora blonda luggen, som vi alla naturligtvis beundrade. Lite konstigt kändes det därför att plocka upp en roman av denna Josefine så här i vuxen ålder. Från presentatör av Barbie Girl till författare av sorgligt familjedrama. Hur skulle det här gå? Riktigt bra, visade det sig.

Vinteräpplen (Forum, 2010) är delvis självbiografisk om Sundströms familj och utspelar sig i staden Kaskö, som ligger i finlandssvenska Österbotten. Året är 1972 och Tova flyr med sina små döttrar från en misshandlande man efter flera års helvete. Hon skuldbelägger sig själv och velar fram och tillbaka samtidigt som hon är livrädd för att eventuellt vara förföljd. Sedan flyttas läsaren ytterligare bakåt i tiden, närmare bestämt till slutet av 30-talet, och vi får följa Tovas mamma Maris fattiga uppväxt i torpet på Eskilsö utanför Kaskö. Mari ansågs vara trög och togs tidigt ur skolan för att passa upp på familjen därhemma. Man tror att det åtminstonde bör finnas någon vänlig och förbarmande själ, kanske någon bror eller syster, men icke. Elakast verkar Maris mamma Susanna vara, som är bitter och utarbetad, och det verkar som om utsattheten går i arv från generation till generation hos dessa kvinnor. Parallellt växlar sedan perspektiven mellan Mari och Tova över åren, tills de sluter upp igen mot slutet.

Men mitt i allt elände finns också en underton av nostalgi. Trots att få karaktärer är perfekta finns det ändå små gnistor av värme i dem. För att inte tala om kärleken till havet och naturen. Det är vackert och gripande mest hela tiden, om än lite senimentalt tillrättalagt på vissa ställen. Men det köper jag ändå, för det är så fint berättat. Jag bara läste och läste. Vinteräpplen påminner för övrigt lite om Elsie Johanssons Nancy-trilogi, som jag också tyckte mycket om. Nu vill jag bara kasta mig över Sundströms andra roman, Boel och Oscar, som precis har givits ut. Eller varför inte hoppa på färjan till Finland? Jag vill också se det där oändliga havet och smaka på vinteräpplena.

Read Full Post »

”Tigrar i rött väder” av Liza Klaussmann

Tigrar i rött väder är Liza Klaussmanns debutroman och utspelar sig under 40-, 50- och 60-talet på en ö i New England. Kusinerna Helena och Nick är nära vänner, men efter kriget gifter de sig och bildar familj på var sitt håll. På somrarna återförenas de dock på släktstället Tiger House på den amerikanska östkusten. Det är en glamourös värld fylld med segelbåtar, tennisklubbar, drinkar, partyn men också av en hel del ofrihet, hemligheter och olycka. Sommaren 1959 hittar sysslingarna Daisy och Ed liket av en portugisisk tjänsteflicka i ett skjul. De är tolv år gamla och livet består av tonårsbekymmer och oro över de vuxnas problem, som de inte är så bra på att dölja.

Handlingen i Tigrar i rött väder är flytande och svår att beskriva. Historien berättas ur olika karaktärers perspektiv och läsaren förflyttas ständigt mellan de olika decennierna. Det är en relationsroman som kan liknas vid ett sånt där stort pussel med flera tusen bitar som till två tredjedelar föreställer en blå himmel. Den första halvan var monoton och tråkade ut mig. Jag irriterade mig på karaktärerna som inte gör så mycket annat än att vara dekadent olyckliga i sin amerikanska dröm samtidigt som de pimplar gin och tonic, martinis, whiskey och cocktails femtioelva gånger om dagen. Att ingen drabbas av leversvikt var för mig en gåta. Ännu en olycklig-hemmafru-skildring bland alla andra, tänkte jag.

Men efter ungefär halva boken vänder det och blir så där härligt obehagligt på något vis. Man får reda på mer genom att hemligheterna nästlas in i och ut ur varandra, vilket också leder till att karaktärerna fördjupas. Det där himmelspusslet börjar visa mer med andra ord. Helena, Hugh och Eds perspektiv och berättelser, som kommer senare i boken, tyckte jag också var mer engagerande än Daisy och Nicks. Dessutom smyger karaktärerna på varandra hela tiden. Det är nästan så att man känner sig iakttagen själv. En fascinerande effekt är till exempel när man som  läsare får följa hur en karaktär spionerar och förföljer en annan i en viss situation. Längre fram i boken ändras sedan perspektivet till den utsatta karaktären som tidigare blev spionerade på – det är samma situation fast nu är det bara läsaren som vet att det står någon bakom dörren. Någon som man i efterhand vet är en obehaglig typ. Och obehagliga och sorgliga personer är den här romanen full av. Sånt gillar jag.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Ni älskar dem inte” av Belinda Bauer

Jag misstänker att jag inte är den enda bokälskaren som gillar lukten av böcker. Som får en liten kick av att snabbt bläddra igenom sidorna samtidigt som man insuper den där härliga doften av behandlad pappersmassa och tryckbokstäver. Ni älskar dem inte (eng: Finders Keepers) har en säregen doft; det är lite som att gå in i en ridsportbutik: när man kliver över tröskeln slås man av lukten från nytt läder, sadeltvål och ryktborstar av gethår. Och det är precis den känslan som Belinda Bauers nya deckare (hon verkar värpa böcker, den kvinnan!) ger en. Den engelska landsbygden med sina riduppvisningar och rävjakter står i centrum denna gång.

Liksom i Mörk jord och Skuggsida utspelar sig berättelsen i den lilla byn Shipcott vid den ödsliga Exmoorheden i sydvästra England. Jag vill också redan nu varna för en och annan spoiler från föregående böcker i denna recension! Det är också i princip samma karaktärer vi får möta: polisen Jonas Holly, Steven Lamb med familj och poliskommisarien Reynolds och hans sidekick Elizabeth Rice.

Det har gått en tid sedan Jonas fru Lucy så dramatiskt gick bort och Jonas själv är en sjukskriven zombie i terapi. Plötsligt börjar barn försvinna spårlöst från samhället och dess omgivningar. Oftast är det barn som lämnats obevakade i bilar och när föräldrarna återvänder finns det endast en lapp fasttejpad på ratten med texten ”Ni älskar dem inte”. Kidnapparens taktik sätter griller i huvudena på poliserna, medan Steven Lamb, nu 17 år och förälskad i hästtjejen Em, verkar hysa en stark misstanke om vem den skyldige kan vara.

Själv störtälskade jag Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte möblerade om lite i deckargenrens form. Skuggsida däremot liknade mer den traditionella pusseldeckaren med ett mer idylliskt portätterat Shipcott (inte samma arbetarklasskänsla längre), en poliskonstapel som huvudperson, mord som avlöser varandra och en rad misstänkta förövare att välja mellan. Den var absolut inte dålig på något sätt, men nådde inte upp till samma älsklingskänsla som debutromanen. Ni älskar dem inte fortsätter i de traditionella spåren, men i lägre grad, tack och lov. Den levde helt klart upp till de höga förväntningar som jag numera belastar Bauers skrivande med. Jonas Holly, som är en karaktär som jag inte alls gillar på grund av att han är så ointressant och menlös, får mindre utrymme medan huvudpersonen i Mörk jord – Steven Lamb – välförtjänt får träda in i rampljuset igen. Dessutom gillar jag boken till stor del berättas ur barns perspektiv, då Bauer mycket trovärdigt både vad gäller psyke och språk låter dem komma till tals.

Bauer skriver överhuvudtaget väldigt behagligt. Böckerna är väldigt lättlästa utan att bli simpla. Hon är också en mästare på psykologisk gestaltning av sina karaktärer samtidigt som undertonen texten är humoristisk. Den första halvan sträckläste jag under någon dag medan det sedan blev något segare. Detta beror på att man, enligt mig, alldeles för tidigt fick reda på vem kidnapparen var, vilket gjorde att de 150 sista sidorna bara blev en lång och utdragen väntan på att alla andra skulle avslöja hen. Det blev alldeles för förutsägbart, helt enkelt. De sista sidorna gjorde mig dock rätt så konfunderad. Hände verkligen det jag tror? Kommer Bauers kommande böcker om Shipcott ta ännu en ny vändning nu? Hoppas det!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Essäer” av Simone de Beauvoir

Det allra första som slog mig när jag fick syn på omslaget till Brigitte Bardot och Lolitasyndromet var hur självlysande snyggt det är. Om jag får lov att vara lite ytlig, vill säga. Man kan verkligen förstå orsaken till Bardots popularitet världen över på sin tid.

Annars är namnet Simone de Beauvoir något som jag främst förknippar med feminism och inte lika mycket med filosofi. Det var ju mer hennes man, Jean-Paul Sartres, trademark. I dessa essäer, skrivna mellan 1944 och 1959, filosoferar hon dock över samtida populärkultur och klassisk litteratur vilka också problematiseras ur ett moraliskt perspektiv.

Till exempel försvarar hon litteraturens badboy Markis de Sade (detta var ju innan Fifty Shades of Grey) och dessutom diskuterar hon kristendomen och ställer sig frågan att om Gud är oändlig, hur kan det då finnas några (moraliska) gränser? Bland mycket annat.

Den intressantaste (och utan tvekan den mest lättsmälta) texten var ändå den om superstjärnan Brigitte Bardot, som hade sin storhetstid på 50- och 60-talet, och här lyser även författarinnans feministiska tankar igenom. Tydligen var Bardot, vilket jag inte kände till, nästintill hatad i sitt hemland, trots sin talang, framgång och skönhet. de Beauvoir undrar varför och inleder med en genomgående analys av Bardots utseende, introverta personlighet och den tidens filmindustris lansering av ”vampen”. Andra stjärnor som Hollywood hade skapat under denna etikett var Sophia Loren, Gina Lollobrigida och Marilyn Monroe.

Men Bardot hade något säreget: hon var flickkvinnan, ”lolitan”, som föraktade smink, höga klackar, kjolar och istället körde sin egen naturliga stil. Bardot inordnade sig inte i några färdiga mallar och när hon på detta sätt vägrade att sälla sig till det sexuella objekten blev folk vansinniga över hennes ”omoral”. Det är en intressant tankegång som tål att funderas över också idag. Samhället är fortfarande väldigt aggressivt vad gäller att sälja vad som är rätt och fel respektive inne och ute, men vad händer om man går utanför normerna? Enligt de Beauvoir var anledningen till folks ilska att Bardot genom att göra sig ”jämställd” mannen också utgjorde ett hot mot honom.

Detta är bara ett litet axplock ur denna djupa och alltigenom abstrakta essäsamling. Det var inte en bok som man kryper ner med tillsammans med en kopp te för att mysläsa och slappna av efter en slitsam dag, utan den kräver koncentration och reflektion läsningen igenom, omslaget till trots. Dock kan jag ibland tycka att de Beauvoir förhåller sig lite väl godtyckligt till sina analysobjekt. Ofta känns det som att hon generaliserar eller rentav gissar, till exempel när för henne okända människors personligheter, åsikter och innersta tankar gås igenom. Samtidigt är fenomen som kultur och människa kanske inte alltid möjliga att endast betrakta ur ett strikt vetenskapligt perspektiv. Detsamma gäller filosoferandet och essäformen i sig. Tänkandet blandas med en hel del personligt tyckande, och tråkigt hade det väl blivit annars. Det är ändå intressanta filosofiska frågeställningar som kommer upp och de flesta av dem är fortfarande aktuella att fundera över, då moral och omoral i hög grad är begrepp som florerar i vårt samhälle.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Hungerspelen: trilogin” av Suzanne Collins

Behöver jag egentligen presentera den extremt hajpade Hungerspelen-trilogin närmare för någon? Även om man har lyckats undgå att läsa böckerna eller se filmen har nog berättelsen om framtidsdystopin Panem nått fram till gemene man ändå. Men utifall att någon har varit inlåst i en isolerad jordhåla de senaste månaderna/åren kan jag ju berätta lite om handlingen ändå (dock mest överskådligt). Ni bör också veta att mina tankar om denna serie är så många och så ostrukturerade just nu att risken för att recensionen mest kommer att bestå av känslosamt babbel är tämligen stor. Hoppas att ni har överseende med detta.

Så tillbaka till handlingen: efter många krig och naturkatastrofer har det som är kvar av det forna USA (nu vid namn Panem) delats upp i tolv distrikt och Huvudstaden. Alla styrs av en diktatorisk regim och med en enväldig president som härskare. Styret fungerar lite som relationen mellan västvärlden och u-länderna gör i vårt samhälle: den rika och konsumtionshungrande Huvudstaden – vars invånare är ytliga, egocentriska och hamstrar överflödiga varor de inte behöver – lever på de fattiga och underordnade distriktens råvaror och slit.

För att påminna distriktens invånare om regimens makt anordnas det dessutom varje år ett så kallat Hungerspel där en flicka och en pojke mellan tolv och sexton år från varje distrikt väljs ut att tävla mot varandra på en arena där meningen är att de ska döda varandra tills bara en deltagare återstår. Det hela filmas dygnet runt och ses som ett stort nöje i Huvudstaden.

Bokens hjältinna, Katniss, lever i distrikt 12 – ett koldistrikt i det som en gång var Appalacherna (en lång bergskedja; jag saknar en karta över Panem och information om i vilka gamla stater distrikten ligger!). Hon och bästa vännen Gale brukar smyga sig ut genom områdets elstängsel för att tjuvjaga och på så sätt komma undan svälten. Men när hennes lillasyster Prim får den olycksaliga lotten att delta i Hungerspelen träder Katniss in i hennes ställe. Få anar dock vad det kommer att få för konsekvenser för tävlingen och landet i stort.

Länge, länge har jag hållit mig borta från att läsa Hungerspelen, eftersom jag misstänkte att det var en ny Twilight späckad med en massa konservativa moralkakor i amerikaniserad form. Men trots vissa likheter, i form av ung hjältinna som slits mellan två snygga killar i en spejsad värld, kunde jag inte ha mer fel. Det är i allra högsta grad en vass samhällskritik mot krig och våld, mot hur rikedom och makt byggs upp på bekostnad av andra människor, mot överkonsumtion, utseendefixering och mot det etiklösa mediasamhället. Första boken var otroligt spännande och med ett ständigt driv. Bok två och tre var något segare med en del överflödiga beskrivningar av hur huvudpersonen ständigt duschar, pratar taktik eller vilar sig efter diverse skador, men de var inte heller dåliga på något sätt.

Och visst, det ligger en stor Battle Royale-varning över hela idén (japansk bok/film med nästan identiskt tema) fast detta är mer episkt och pretantiöst på en större politisk nivå. Många gånger är dock förklaringarna till händelserna så pass ytliga att det är svårt att uppröras på riktigt över hemskheterna. Till exempel förklaras aldrig hur USA, som alltid har varit så stolt över sin liberalism, helt plötsligt förvandlades till en blodtörstig diktaturkramarstat. Som vanligt finns det också en väldigt lågt intresse för världen utanför USA (utomjordingar och jordens undergång verkar vara fenomen reseverade för den Nordamerikanska kontinenten ur Hollywoods synpunkt). Det nämns ingenting om vad som har hänt med resten av omvärlden eller vad den tycker om Panems nya syn på mänskliga rättigheter. Hallå, FN!? Jag förstår inte heller hur Huvudstaden kan vara så välutvecklad och rik med tanke på vad som har hänt i historien och hur primitiva distrikten är. Var får de sina resurser ifrån efter alla katastrofer och liknande? Borde inte miljön vara totalförstörd och jorden utsugen? Om jag får gnälla lite över en sista grej också så tycker jag att Collins kunde ha kostat på sig lite medicinsk research. Även om vi befinner oss i framtiden så fungerar väl den mänskliga fysiologin på samma sätt som alltid.

Såklart är jag medveten om att jag överanalyserar och tycker egentligen inte att en ungdomsbok behöver vara så invecklad. I sin helhet gillar jag ju ändå denna serie. Framförallt för att karaktärerna känns så äkta och mänskliga. De är inte på långa vägar perfekta, vare sig vad gäller utseende, personlighet eller moral och det känns bara så himla härligt och oförutsägbart. Collins har inga problem med att ta livet av viktiga personer till höger och vänster heller. Man sitter som på nålar och vill bara fortsätta med ett kapitel till och ett kapitel till för att stilla chockkänslorna. Till och med triangeldramat känns spännande, då man inte har en aning om vad Peeta, Gale eller Katniss egentligen tycker om varandra (dock vet jag vad JAG tycker. Önskar mig numera en nyckelring föreställandes Peeta, trots att jag väl är för gammal för sånt. Plus att man kunde höra ”Team Peeta!” vrålas fram lite då och då från mitt soffhörn när vi såg filmen häromdagen. Detta är absolut inte likt mig!). Slutet hade jag hört skulle vara mindre bra, och jag lyckades lista ut det i förväg, men mest för att jag ville att det skulle sluta så. Annars hade budskapet om världens ständiga maktspel och skenbara gränser mellan godhet och ondska varit bortkastat.

Read Full Post »

”Tamara Drewe” av Posy Simmonds

När jag var inne en sväng på Akademibokhandeln för några månader sedan gick jag förbi seriehyllan. Genast stannade jag till mitt i steget, eftersom min blick automatiskt drogs till ett omslag som delvis bestod av en hed med betande får (vissa av dem ägnade sig dock åt andra aktiviteter, som man kan se till höger, hihi). Redan där var jag nästan fast. Och efter att senare ha kollat in Bokstävlarnas positiva recension beslutade jag mig för att läsa Tamara Drewe och se vad som verkligen fanns innanför det där tilltalande omslaget.

Handlingen utspelar sig kring den pittoreska byn Stonefield på den engelska landsbygden. Där finns ett författarhotell som drivs av den framgångsrike deckarförfattaren Nicholas Hardiman och hans fru Beth. De lever i ett sorts öppet förhållande som går ut på att Nicholas hela tiden bedrar Beth med andra kvinnor samtidigt som hon sköter rörelsen och servar honom i hans skrivande.

Tamara Drewe, som titeln anspelar på, är en ung kvinna mitt i karriären. Hon är plastikopererad, snygg (och vet om det), har lägenhet i London och skriver för en tidning. Som barn växte hon upp på gården intill Hardimans och när hennes mor dör får Tamara ärva den och flyttar in med drömmar om att leva ”lantligt” (det vill säga, köra runt i Land Rovers och betala andra för att odla grödorna). Hennes ankomst till Stonefield sätter naturligtvis igång en massa draman bland byns invånare där såväl trädgårdsmästaren, författarna, byns uttråkade ungdomar och en avdankad rockstjärna från storstan involveras.

Tamara Drewe är en grafisk roman som gick som veckostrip i The Guardian och baserar sig på Fjärran från vimlets yra (1920) av Thomas Hardy. Mestadels består den av serierutor, men även av ganska mycket text. Själv var jag inte så förtjust i dessa röriga textsjok, som tog fokus från serieformatet och dessutom var rätt så övertydliga emellanåt. Jag föredrar när en serie lyckas förmedla sitt budskap enbart genom illustrationerna och texten i dem. Visst blev storyn mycket mer fördjupad på så sätt, men inte måste man alltid veta allt.

Karaktärerna är dock fulla av personlighet och triangeldramat, som i sin tur delas upp i flera olika trådar i berättelsen, är riktigt komiskt på äkta brittiskt vis. Det framkommer också en hel del slående kritik mot författar- och journalistikvärlden, som liksom de flesta andra världar innehar en klubben-för-inbördes-beundran och en egen jargong. Bäst gillade jag dock tråden om tonårsflickorna, som bryter sig in i Tamaras hus när hon inte är hemma och ställer till både det ena och det andra. Det som i början framstår som ett mysigt och halvytligt triangeldrama i Midsomer-miljö utvecklas senare till en mer mörk och allvarlig historia. Och det är den senare delen jag gillar bäst.

Tamara Drew har också filmatiserats med Gemma Aderton i huvudrollen. Av trailern att döma verkar dock serien bättre än filmen, så läs den först.

Simmonds, Posy (2007). Tamara Drewe. Wibom books, 2011.
Svensk översättning: Anna Strandberg

Read Full Post »