Toby – den lärda grisens memoarer är en berättelse utan dess like som jag råkade snubbla över av ren tur, då Boktradition har skrivit den enda recension jag har läst av den hittills. Och eftersom jag som barn gillade filmen Babe och dessutom var sugen på något lättsmält efter min megaförkylning passade det bra att läsa om 1700-talsgrisen Toby och hans häpnadsväckande liv.
Toby föds 1782 på en liten bondgård utanför brittiska Manchester. Tillsammans med bonden Francis Lloyd och grisskötarpojken Sam beger de sig en dag till en marknad för att visa upp grisarna och kanske vinna priser. Naturligtvis vinner Toby första pris, eftersom Sam har skämt bort honom med extra godsaker, vilket resulterar i att Toby säljs och ska gå till slakt. Sam lyckas dock rädda honom under dramatiska omständigheter och tillsammans flyr de ut på den brittiska landsbygden. Som tur är lär de känna en excentrisk herre, Silas Bisset, som har en slags djurcirkus. Han erbjuder Toby och Sam en fristad mot att han får lära Toby att läsa och skriva med hjälp av bokstavskort. Detta projekt ger Toby ett eget språk och snart är han en nationell celebritet som åker runt på olika tillställningar och visar upp sin talang. Det slutar med att Toby får läsa på universitetet och lär känna en hel del kulturella kändisar samtidigt som han förfäras över det mänskliga släktets grymhet och djurens underordning.
Vid en första anblick ter sig denna berättelse som en humoristisk skröna. När en gris uttrycker sig intellektuellt och kommer fram till komiska slutsatser om människan blir det väldigt roligt och jag skrattade en hel del under läsningen. Till exempel:
Men när det gäller grisar har människan länge varit av åsikten att det är föga värt att döpa dem eftersom det enda tillfället när de lägger märke till en gris vanligtvis är när den serveras till middag och då kanske anses vara mer smakrik eller mör än dess föregångare. Alla lika namnlösa förutom sådana flyktiga namn såsom kotlett eller spjäll. Med ett sådant synsätt i en sådan värld av oändligt ersättliga delar, en outsinlig rad av middagar, var tanken att döpa en sådan måltid lika absurd som att ge namn åt en hårklippning eller en fis. Då och då, när barn från andra gårdar kom på besök och ville se grisarna, hände det att den gamle gubben muntert ropade ”Knorren” eller ”Trynet”, men så fort de gått därifrån var namnet lika bortglömt som sörjan på botten av en hink skulor. För vem av oss hade inte en knorr eller ett tryne? Vi själva kunde lika gärna ha kallat människor för ”Näsan” eller ”Hårhuvud” (s.3).
Som vegetarian tycker jag att denna jargong är rätt så kul och detta ständiga resonerande är bland det bästa med boken. Men även om det låter komiskt så lyser den vassa kritiken mot människans narcissistiska egocentritet igenom i hela boken. Att detta uttrycks av en gris, som antagligen är ett av de djur som människan än idag behandlar mest inhumant i livsmedelsindustrin, gör det hela bara mer tydligt. Tonen hårdnar också i och med att berättelsen framskrider:
Jag tror faktiskt att man inom djurriket, till och med – eller kanske i synnerhet – när en varelse överfaller och dödar en annan, visar varandra större artighet och hänsyn i det att var och en erkänner den andre som en levande varelse lik en själv, än vad den genomsnittlige människan visar ens sina vänner (s.1).
Jag skrev att jag hade bevittnat min beskärda del av grymhet både människor emellan och människors grymhet mot djur. Jag var ledsen att behöva säga att i mina ögon var homo sapiens utan konkurrens den grymmaste av varelser för jag har aldrig stött på något annat djur som på samma sätt finner nöje i att så hänsynslöst och godtyckligt skada någon annan. Vargar slukar sitt byte och katter slår klorna i möss med oändligt större nåd än den ondskefulle människan, vars brott blir ännu värre av det oändliga rättfärdigandet av hans brutalitet med vilket han stillar sitt samvete (s.167).
Vid stenmuren till ett av tornen stod en enorm schavott av mörkt trä, tom för dagen, men redo att ta emot de som dömts till döden. Jag är säker på att inget annat djur än människan ens skulle ha kunnat tänka tanken att uppfinna en konstruktion vars hela syfte är att mekaniskt släcka ett liv. Alla andra varelser i världen vet – allt för väl – att vår tid på jorden är begränsad och att mången skurk kan överleva en god varelse, men det är bara människan som tar ödet i egna händer och på detta sätt tar livet av sina medmänniskor (s.189).
Potter har lagt stor vikt vid att få boken att verka autentisk och att det faktiskt är grisen Toby som har skrivit detta för 200 år sedan. Språket är 
högtravande och typsnittet är det ålderdomliga Caslon Antique. Det förekommer även vackra illustrationer som påminner om gamla kopparstick och som förhöjer stämningen. Boken har också givits en ”akademisk karaktär” (Toby har ju trots allt en fil. kand.) med frekvent förekommande latinska uttryck, noter och ett rejält tilltaget appendix i slutet som mestadels består av ett personregister över de karaktärer som är med i berättelsen. Exempelvis finns mycket information om olika doktorer, poeter, dramatiker och författare som Toby lär känna – både onda och goda. Och visst är det snyggt gjort. Toby – den lärda grisens memoarer är Russell Potters debutroman, men annars är han fil. dr. på ett amerikansk universitet och undervisar i litteratur, media och utforskandet av Arktis.
Dock förekommer det en del anakronismer som drar ner känslan av autencitet. Till exempel när Toby & company över Irländska sjön i en ångdriven båt, en uppfinning som faktiskt inte byggdes i Europa förrän 1811-12, då för bruk i Clyde Canal. Potter skriver också om cylinderhattar (som ju mer förknippas med 1800-talet) istället för trekornshatten som var poppis på 1700-talet, bonjouren (en herrjacka som användes från och med 1800-talet) samt krinolinen (som togs i bruk först i mitten av 1800-talet). Detta kanske dock beror på översättningen. Det finns exempelvis en skillnad mellan frock (1700-talets herrjacka) och frock coat (det vi kallar bonjour eller frack). Men detta är troligtvis bara nörderier från min sida som ingen annan lägger märke till.
Sammanfattningsvis gillade jag att befinna mig i Tobys sällskap under några timmar. Som alltid med Basils utgivning var det en ovanlig och rolig berättelse som bryter mot det gamla vanliga. Som sagt uppskattade jag de slående filosofiska funderingarna ur en gris synvinkel. Och den som vill veta mer om Toby kan alltid besöka Russell Potters blogg.
Stort tack till Basil för recensionsexemplaret!
Potter, Russell (2011). Toby – den lärda grisens memoarer. Östersund: Basil, 2012.
1. David Copperfield av Charles Dickens
2. Berättelsen om Nancy av Elsie Johansson
3. Den osynliga väggen av Harry Bernstein
Historiefreak är något jag alltid har varit och 1700-talet är en tidsepok som har tett sig lite extra intressant. Varför vet jag inte riktigt. Kanske beror det på att man nu började anamma upplysningens ideal om förnuftet och lite smått närma sig de värderingar vi fortfarande har idag om demokrati och lika rättigheter för alla människor. Dessutom var ju kläderna helt sanslösa. Egentligen är det ju helt sjukt att karlar kan se så bra ut i pudrade peruker och högklackat. ^^
Hur skriver man egentligen en recension om en bok skriven av en av världens mest kända och älskade ikoner? Skulle man hitta något man inte gillar vore det som att skända en helgonbild. Nu visade det sig dock att boken var riktigt bra. 
