”Demonprinsessan” av Peter Bergting

För inte så länge sedan läste jag första delen i Peter Bergtings fantasytrilogi, Häxmästaren, som blev en mycket positiv läsupplevelse (observera att spoilers ur denna första del kan förekomma nedan). Den andra delen, Demonprinsessan, är numera också avverkad och tycket håller i sig!

I Demonprinsessan befinner vi oss återigen i Morwhayle och följer upp Arteil Krill ett halvår efter den stora striden i Murlegh. Malda är försvunnen och många andra, både vänner och fiender, befaras vara döda. Snart blir han dock varse om att kampen om den magiska malströmmen, som finns under marken, fortfarande är högaktuell. Och vad värre är: den kan hota hela landet om fel person lyckas lägga vantarna på de magiska formler som krävs för att ta sig fram till den farliga kraften.

Precis som i första boken är tempot högt och fokus ligger först och främst på att smida planer och utkämpa strider. Detta mönster hör givetvis till genren, men eftersom läsaren redan känner de flesta karaktärerna sedan tidigare hade det varit kul om de hade fördjupats ytterligare på det psykologiska planet. Särskilt för egen del, eftersom jag gillar dem så otroligt mycket och vill veta mer (jag blir väldigt engagerad och glömmer hela tiden bort att målgruppen ju faktiskt är 9-12 år).

Även om det är våldsammare och mer allvarligt i denna del finns den roliga humorn till min stora glädje kvar i och med diverse skämt och små lustiga detaljer i det vardagliga livet. Mormodern och grodan Tsarevitch är personliga favoriter som gärna hade fått vara med ännu mera! Även de snobbiga stäpptrollen (varav en enligt illustrationen ser ut som Clint Eastwood) bjuder på skratt. Jag gillar också nya karaktärer som introduceras i serien, till exempel älvor, som här porträtteras som ganska fula och elaka, samt sländor, som i sin tur påminner om en sorts karate-Tingeling.

Malda fortsätter att vara den starka hjältinnan, vilket känns kul ur ett jämställdhetsperspektiv i fantasygenren. Vilka karaktärer som är goda respektive onda verkar dock mer tydligt än tidigare, även om det förekommer en diskussion om att ondska och godhet är subjektiva begrepp som beror på betraktaren. Det känns uppfräschande att det problematiseras på så sätt, fast visst förekommer det ändå en hel del elaka flin och vansinniga skratt från ”skurkarna” som gör att man ändå sympatiserar med de ”verkliga” hjältarna.

På slutet ställs dock allt på sin spets och saker och ting blir inte alls som man hade tänkt sig. Inget lyckligt slut här inte. Jag älskar denna mörka och ovissa utveckling och den har definitivt skapat ett enormt sug efter tredje och sista delen. För er som inte orkar vänta vill jag tipsa om att det på Morwhayles hemsida finns gratis noveller att ladda ner (jag har inte läst dessa, men vill ju fördjupa mig mer i Morwhayle och dess karaktärer, så jag kommer antagligen att läsa dem inom kort) som bygger på serien. Det finns också en fristående serieroman, som jag tyckte mycket om. Hoppas på mer sådant! De fina illustrationerna är helt klart bland det bästa med böckerna!

Bergting, Peter (2012). Legenden om Morwhayle: Demonprinsessan. Sundbyberg: Semic.

P.S. Lite random funderingar kring intrigen som jag kom att tänka på under läsningen:  om Malda kan transferera sig framåt tiden (och ta med sig andra på denna tidsresa), varför visar hon inte ”skurken” hur det kommer att gå? Och eftersom hon även kan resa tillbaka i tiden och ändra på händelser, finns det någonsin något som är farligt då? Går något fel är det ju bara att fixa till det i efterhand.

Read Full Post »

”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”Häxmästaren” av Peter Bergting

Legenden om Morwhayle är en tänkt fantasytrilogi som utspelar sig i en värld där staden Morwhayle är belägen. Vid en första anblick ter det sig som en tämligen typisk fantasyvärld (naturligtvis ingår kartor) med magiska svärd, medeltidsinspirerade städer befolkade av onda och goda magiker, små ensligt belägna byar i keltisk stil och vidsträckta vidder där en och annan drake har sin hemvist. Men när jag läser den första delen i trilogin – Häxmästaren – slås jag av att Bergting, som annars verkar som skicklig illustratör, har försökt göra sin egen grej och möblera om lite i denna rätt så förstelnade genre. Och jag gillar det.

Handlingen cirkulerar kring de femtonåriga tvillingarna Arteil Krim och Malda Stern. När de var små dog deras mor och de båda syskonen skildes åt under mystiska omständigheter. Senare kom de att leva åtskilda i olika städer; Arteil följde med sin far, magikern Gilrem Krill, medan Malda lämnades kvar övergiven i en värld full med magipolitiska motsättningar. Men en kväll upptäcker Arteil att det finns en portal bakom hans garderob och ur den kommer hans tvillingsyster Malda för att hämta tillbaka honom till Morwhayle för ett magiskt uppdrag.

Det jag verkligen tycker om med den här boken är att gränsen mellan gott och ont, som annars brukar vara så tydligt markerad i fantasygenren, inte riktigt går att urskilja. Det blir så mycket mer spännande och nyanserat när man inte vet vem som är the good respektive the bad guy. Och detta inkluderar även huvudpersonerna. Precis när man tror att man vet vem det är man bör heja på ändras rollerna. Me like!

Ett annat normbrytande inslag är att det är flickan Malda som porträtteras som den starkaste karaktären. Det är girlpower på högsta nivå. Malda är den som har auktoritet, är organiserad, kan utöva magi, är modig och temperamentsfull. Arteil framstår i jämförelse med henne som lite mesig och klumpig, även om han utvecklas under resans gång och blir allt mindre beroende av andras hjälp för att klara sig. De invändningar jag kan ha är att många av karaktärerna känns lite väl personlighetslösa. Jag hade velat ha lite mer psykologiskt djup. Mest fokuserar berättelsen på handling, men jag skummade mest igenom de förutsägbara svärdsstriderna. Men målgruppen 9-12-åringar tycker säkert att det är spännande med lite action.

Förutom mer välkända mytologiska sagoväsen som drakar, varulvar och magiska grodor förekommer det även ”nyuppfunna” varelser som jag verkligen gillar. Bland annat ”bargester”, som är en sorts hundmänniskor (fick mig att tänka på Brian i Family Guy, haha) och ”orobouzer”, som är varelser med vingar och fladdermusansikten (fick mig att tänka på en större version av Skrället aka Fidget i Mästerdetektiven Basil Mus). Jag gillar också humorn, till exempel den sarkastiske draken Gorgobestor, som när han blir skadad i en strid skickar räkningen för helare och psykolog till sin fiende. Eller den lille orakelgrodan Tsarevitch, som älskar återfuktande bad med salt och honung.

På sina ställen blir det också riktigt läskigt, då Morwhayle är fullt av odöda krigare i zombiestyle. Alltså ruttnade lik som dräller omkring lite här och var, bland annat under marken och i slottskällare. Detta förde mina tankar till de odöda krigarna i The Black Cauldron-serien av Lloyd Alexander. Om Bergting har inspirerats av nämnda serie eller om likheterna är en slump vet jag dock inte. Och bland de fina illustrationerna i boken fanns en bild på en krigare som påminde mycket om Den Hornkrönte, som är skurken i The Black Cauldron. Men eftersom jag ju älskar både The Black Cauldron-böckerna och Disney-filmen så tyckte jag bara att det var nostalgiskt och roligt. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen Demonprinsessan!

Bergting, Peter (2011). Legenden om Morwhayle: Häxmästaren. Sundbyberg: Semic.

Read Full Post »

”Jag väntar under mossan” av Amanda Hellberg

Jag väntar under mossan handlar om trettonåriga Matilda, som vanligtvis bor i England, men befinner sig i Sverige på sommarlov. När föräldrarna åker på kryssning i Norge ska hon stanna hos sin svenske morfar, som bor i en omoderniserad stuga mitt ute i den djupa skogen. Det är alltså ett brännässelomgivet utedass, jordkällare, tvätt i sjön och grillning av korv över öppen eld som gäller framöver. Närmaste civilisation är orten Timmersby, som i alla fall inrymmer ett litet skolbibliotek. På platsen finns också en sjö med en mystisk ö i mitten och som sänder ut kusliga vibbar. För trettio år sedan försvann Matildas mormor helt plötsligt utan ett spår och återfanns aldrig – något de aldrig talar om i familjen. Endast hennes klädskåp står kvar orört i stugan. Denna sommar börjar det dessutom hända konstiga saker kring det lilla torpet. Det verkar som att någon vill Matilda och hennes familj något…

Det bästa med Jag väntar under mossan är den trolska stämningen, likt den som kan anas på det vackra omslaget. Hellberg lyckas fånga det där drömska och sävliga ute i de svenska sommartorpen och skogssjöarna, särskilt när varje kapitel åtföljs av en fin illustration av Hellberg själv. Språket är romantiskt och passar genren väl. Jag gillar också de mytologiska väsen som figurerar i bakgrunden och skräms rätt så bra, till exempel Mylingen, älvor, Näcken och Skogsrået. I början av boken vet man inte riktigt vad det är som pågår, mer än att en otäck liten varelse krafsar och viskar genom sovrumsväggen, ett vitt ansikte syns genom utedassets fönster mitt i natten och att något under vattenytan drar Matilda i fötterna när hon badar. Jag vågade knappt släcka läslampan och sova efter det, inte minst med tanke på att jag har skogen som granne.

Men efter ungefär halva boken blir det hela mer fantasyinriktat med ett gammalt slitet tema som alltför väl känns igen sedan tidigare. Jag vill inte avslöja för mycket, men kan säga att det förekommer ”häxeriaction” i form av utvalda ungdomar, trollkarlar, väktare och en kamp mellan gott och ont. Detta tar bort mycket av den stämning och hotfullhet som finns i början och känns inte heller särskilt genomtänkt. Jag börjar dessutom tröttna på att alla huvudpersoner i var och varannan (ungdoms)bok nuförtiden måste besitta magiska eller övernaturliga förmågor. Är vanliga människor verkligen så tråkiga att läsa om? Istället för att ge karaktärerna magiska krafter hade de kunnat få lite mer personlighet och psykologiskt djup. Speciellt huvudpersonen Matilda. Man får knappt veta något om hennes liv i England, om hon har några känslor eller åsikter, vad hon har för intressen eller stil… Också hennes sommarromans Emil är alltför perfekt och välborstad för att kännas trovärdig. Däremot gillar jag morfadern, som känns mysig med stort vitt skägg, blommig badmössa och Star Wars-tröja.

Hade Hellberg fortsatt med samma stil som i början, plus jobbat mer på karaktärernas personligheter, hade det varit en riktigt spännande och originell bok! Less is more, är ett koncept som alltid brukar fungera väl. Läsaren behöver inte heller få veta allt – det blir nästan läskigare om inte alla trådar knyts ihop till ett prydligt paket i slutet. Lite öppna avgrunder är oftast mer nervkittlande om man är ute efter att skrämmas.

Hellberg, Amanda (2012). Jag väntar under mossan. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Read Full Post »

”Halvblod” av Sofie Trinh Johansson

Aveline Johansson är tjugotvå år och bor med sina föräldrar i en sömnig semesterort på Mallorca, där de arbetar på ett hotell.

Men Aveline har alltid varit speciell; förutom att hon är makalöst vacker tvingas hon leva ett skyddat liv på grund av ett medfött hjärtfel. Detta är dock inget som stör enstöringen Aveline, som helst tillbringar sin tid med böckerna som enda sällskap.

En dag dyker en mystisk man upp  – Billy – och avslöjar vad Aveline egentligen är: en blandning mellan människa och vampyr. Eftersom Avelines egna vampyrsläktingar är ute efter att döda henne tvingas hon och Billy att fly tillsammans till Sverige, där det är tänkt att hon ska tränas till ”krigare”. Men resan blir både farofylld och känslosam.

Sofie Trinh Johansson skriver väl och har i Halvblod verkligen försökt göra sin egen grej av vampyrmyten. Däremot har det visat sig vara ganska svårt att göra radikala förändringar, då många stereotyper som redan finns i andra vampyrserier med ungdomar som målgrupp, lever kvar. Man kan säga att det är som Twilight i legoform. Enda skillnaden är att bitarna har byggts ihop på ett annat sätt, men ingredienserna är fortfarande desamma:

• Vampyrer är aristokratiska, grymma, onaturligt vackra, älskar designprylar och annan lyx.
• Vampyrer har löjligt mycket pengar och heter namn som skulle kunna förväxlas med TV4:as Gladiatorerna: Justus, Lexi, Sky, Xero, Domino etc.
• Vampyrer lever i olika ”klaner” som oftast krigar mot varandra. Vissa är godare än andra.
• Mycket av innehållet i boken ägnas åt att ingående förklara vampyren som varelse och alla intriger mellan klanerna. Mycket energi läggs också på deras utseende, vilket kanske inte är så intressant. Billy ger till och med Aveline ett häfte som sammanfattar vilka alla vampyrer är och hur de ser ut, eftersom de är så många. Även läsaren skulle ha behövt något liknande, i en bilaga exempelvis. Vi svaga människor har ju inte så bra minne…
• Det finns andra mytologiska varelser vars uppgift är att strida mot vampyrerna och beskydda människorna (dock ej varulvar).
• Naturligtvis måste det obligatoriska triangeldramat finnas med. Aveline har svårt att välja mellan the good guy och the dangerous guy. Gissa vem valet faller på.

Det verkar vara svårt att nå upp till den originalitet som Ajvide Lindqvist gör i Låt den rätte komma in, där vampyren är en smutsig, fattig och ensam varelse med ett ganska så ordinärt utseende som lever i vår egen miljö (inte i medeltida borgar eller designhus). Man blir inte direkt rädd för de här moderna och lyxiga vampyrerna, men det kanske inte är meningen heller.

Dock fanns det en del förklaringsluckor som jag hängde upp mig på. Till exempel: om vampyrers hjärtan inte slår, varför koagulerar inte deras blod? Och varför ”flämtar” de i så fall? De behöver ju inte syresätta sig ens vid fysisk ansträngning. Och hur fungerar deras ämnesomsättning och celler? Lite mer research om kristendomen hade också behövts för att höja trovärdigheten.

Förklaringen till varför det läggs så extremt mycket resurser på att döda Aveline är lite cheesy också. Liksom den något ytliga beskrivningen på hur Billy kan vara så rik utan att bli ”upptäckt”. U-båten var grädden på moset som kändes lite väl överdrivet. Hur har man lyckats frakta en u-båt till Norrland utan att folk (Säpo eller Försvaret) reagerar?

Boken är rätt så tjock med sina dryga sexhundrafemtio sidor och skulle kunna ha kortats ner en del. Mycket av det som redan har hänt och sagts mellan karaktärerna upprepas flera gånger på slutet. De första trehundra sidorna är riktigt spännande och fartfyllda, men sedan blir det mest repetition.

Johansson ska dock ha en eloge för sitt genustänk: att hon har gjort Aveline till en stark och mångsidig tjej som inte måste beskyddas av en man hela tiden. Aveline räddar till och med männen vid en del tillfällen – till exempel när hon bär en försvagad Billy – en direkt motsats till Twilight. Hon säger också emot Billy och tillåts att bli arg på honom. Man slipper med andra ord Meyers hyperreligiösa moralkakor och föråldrade kvinnosyn. Jag är också tacksam för att man i Halvblod inte behöver befatta sig med glittrande vampyrer!

Halvblod är första delen i en trilogi, så håll utkik efter nästa del om du vill läsa vidare om Aveline, Billy och Alexanders äventyr.

Johansson, Sofie Trinh (2011). Halvblod. Mörkesdottir Förlag.

Read Full Post »

”Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children” av Ransom Riggs

Jacob Portman är en ensam sextonåring som bor i Florida med sina rika föräldrar. Mammans familj äger ett apoteksimperium och till Jacobs förtret är livet så gott som utstakat.

Farfar Abraham har sedan Jacob var liten berättat spännande historier om sin barndom. Han föddes som jude i Polen och flydde under andra världskriget till en liten ö utanför Wales kust, där han fick bo på ett barnhem under uppsikt av rektorn miss Peregrine (även kallad ”The Bird”). Farfar Abe menade att barnen som bodde där hade speciella krafter och var tvungna att gömma sig från omvärlden och dess monster.

Jacob var skeptisk till dessa historier, även om farfar Abe hade bildbevis. Men en dag inträffar en hemsk familjetragedi i den tråkiga men trygga tillvaron i Florida. Detta gör att Jacob tillsammans med sin fågelskådande pappa beger sig till ön Cairnholm i Wales för att finna svaren på de många gåtor som uppstått.

Jag var väldigt positivt inställd till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children – i alla fall till en början. Det är så många bloggare som har gillat den, men jag tror att jag helt enkelt fick fel uppfattning om den från första början. Jag var nämligen inställd på att det skulle vara mer en skräckhistoria än en fantasybok med Harry Potter-referenser.

Visserligen älskar jag stämningen i boken – ön Cairnholm är verkligen som en mörkare kustversion av Hogsmeade. Överallt finns gulliga små stugor, betande får, klippor, dimma, farliga kärr och enslighet. Det finns ingen elektricitet på ön och inte heller någon mobiltäckning. Dieselgeneratorerna surrar på. Jacob och hans pappa bor inhysta på en sparsmakad ”fyllekrog” med namnet The Priest Hole. Byborna är också rädda för det övergivna barnhemmet på andra sidan kärret och skelettskogen, vilket gör att ingen vill gå med Jacob dit. Så långt är allt bra och spännande, men jag gillar inte den vändning av Narnia-typ som boken tar sen. Det blir lite för barnsligt och förutsägbart.

Det allra bästa med boken är dock de genuina och vackra vintagefotografierna. De kommer från samlare och det är fantastiskt hur väl de passar till berättelsen.

Så Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children får lite blandat betyg från mig. Men för det mesta var den helt okej – det är bara jag som är lite allergisk mot för mycket gullighet. Gillar man Harry Potter kommer man säkert att gilla denna också. Jag har vidare hört att Tim Burton ska regissera filmversionen av boken, men tills dess kan man kolla på boktrailern nedan.

Riggs, Ransom (2011). Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Philadelphia: Quirk Books.

Read Full Post »

”I fullmånens sken” av Mary Downing Hahn

I ett tidigare inlägg skrev jag att I fullmånens sken av Mary Downing Hahn är en av mina absoluta favoritböcker från min tonårstid. Och nu har vi återförenats på äldre dar! Jag och Eli bestämde oss nämligen för att kompisläsa denna gamla vän, så jag rotade fram en kall och bortglömd bok med mycket gulnade blad ur en låda på vinden. Det är så att man får dåligt samvete. Men rädslan har varit stor att förstöra de nostalgiska minnena. Tänk om jag inte skulle gilla den lika mycket nu som då? Men man kan nog säga att förväntningarna infriades.

Berättelsen börjar med en flygresa. Cynda är sexton år gammal och är på väg till sin pappa som bor i Ferrington – ett litet kustsamhälle i norra Maine (King-land!). Eftersom hennes mamma ska flytta till Italien med en ny man måste Cynda bo med sin deckarskrivande pappa och hans nya familj på det stora och ödsliga 1700-talshotellet Underhill. Enligt en gammal sägen spökar det på hotellet och det har skett flera ouppklarade flickmord där. Cynda själv känner sig oälskad och bortglömd av båda sina föräldrar. Till råga på allt har hon aldrig haft någon pojkvän och upplever sig både barnslig och ful.

En snöig dag checkar en mystisk främling in på hotellet för att stanna en tid. Det är Vincent Morthanos – en poet i trettioårsåldern – som Cynda genast förälskar sig i. Han är intellektuell, stilig, talar med brittisk accent och kör Porsche (det var ingen Volvo, som jag ville minnas). Trots att Cynda redan lärt känna den trevliga och söta killen Will från byn blir hon helt besatt av Vincent. Han verkar också vara den enda som förstår hennes problem och tar dem på allvar. Men härifrån börjar det bli otäckt, eftersom Vincent inte visar sig vara av denna värld, utan en ondsint och självisk varelse som är ute efter Cynda och hennes familj.

I fullmånens sken utkom 1995, men den skulle lika gärna kunna vara skriven i år (bortsett från bristen på mobiltelefoner och datorer). Det förekommer dock inte lika mycket flashig action i den här boken jämfört med dagens vampyrböcker utan mer renodlad skräck. Vilket jag också älskar. Vissa detaljer är som sagt väldigt lika Twilight och detta störde jag mig ganska mycket på under läsningen, även om det inte är bokens fel, som ju utkom många år före Twilight. Exempelvis Cynda, huvudpersonen, ser till och med ut som Bella: smal, långt mörkt hår, klumpig… Men det finns också mycket som inte är det minsta likt.

Vad är det så som gör boken så bra, enligt mig? För det första är den tidlös. Språket finner jag visserligen mer enkelt och ”ungdomsanpassat” nu som vuxen, men inte så att det stör. Jag kan dock tänka mig att den engelska originalversionen (Look for me by Moonlight) är bättre. Det förekommer många referenser till andra författare (hypertextualitet), t.ex. Stephen King, Shakespeare osv. som jag inte tänkt på innan. Indirekt nämns också Mozart genom att månen benämns som ”nattens drottning” (ur operan Trollflöjten). Jag älskar miljöbeskrivningarna som andas country noir med Maines klippor, stranden, havet, det ständiga snöandet, det lilla samhällets ”diner”. Jag gillar också beskrivningen av karaktärerna, som inte alls är perfekta. Det pågår en hel del konflikter i och med nya syskon, plastföräldrar, känslan av att inte bli sedd osv.

Som jag nämnde ovan är tempot långsamt jämfört med dagens fantasyböcker. Det finns här inga tävlingar, postapokalyptiska diktatursamhällen, magiska internatskolor, krig eller liknande. Cynda går inte ens i skolan, utan pluggar hemifrån, så man slipper dessutom den amerikanska och ack så tröttsamma high school-miljön. Det är en vardaglig men mystisk idyll som inte bryts av några moderna inslag. Om man gillar det eller ej beror nog på smaken.

Men framförallt är det skurken Vincent som utmärker sig. Han är ond. På riktigt alltså. Han är varken någon gullig pojkvän eller trogen lekkamrat med Rubiks kub i högsta hugg. Det obehagliga med Vincent är hur han skiftar mellan romantisk tillgivenhet och våldsamhet, vilket leder till att han manipulerar, utnyttjar och misshandlar sina offer – däribland Cynda – som trots att hon tidigt märker att något är fel förlåter honom och låter honom komma tillbaka gång på gång. Det skulle ha kunna handla om en verklig, destruktiv relation.

Det enda jag inte är så förtjust i vad gäller I fullmånens sken är slutet, som är alldeles för enkelt och abrupt. Som en quick fix, på något sätt. Men resten av boken väger upp mot detta. Säkert dröjer sig lite nostalgiskt stjärnstoft kvar under ögonlocken och upprätthåller min gamla, trofasta kärlek till Ferrington och hotell Underhill. Hur som helst så sträckläste jag för säkert elfte gången!

Som sagt, kika gärna in hos Eli och läs hennes recension också. Hon är ju något av en vampyrexpert! ^^

Downing Hahn, Mary (1995). I fullmånens sken. Stockholm: B. Wahlströms, 1997.

Read Full Post »

Den bättre förlagan till Twilight?

Lyran bad nyligen bokbloggarna att berätta om tre vampyrböcker de gillar mest, eftersom hon själv inte har förstått det här med dagens ”vampyrhajp”. Tyvärr så befinner jag mig praktiskt taget i samma sits! Jag har aldrig riktigt varit ett fan av muterade varelser (typ vampyrer, varulvar och zombier), utan mer vurmat för spöken – andar som fortfarande har kvar sin mänskliga själ på ett eller annat sätt är mer min stil. Jag skäms dock över att fortfarande inte ha läst Dracula, vilket kan bero på att jag har blivit avskräckt av otaliga mindre bra filmversioner. Dagens vampyrer framställs ofta som lite smått sado-masochistiska… Med andra ord: den som uppfann den moderna vampyren måste ha varit ett sadistiskt pervo. En massa blod och snuskerier i samma smet tycker jag är lite väl magstarkt, även om den ursprungliga myten om greve Vlad Dracula inte alls verkar ha samma underliggande toner.

Jag vill däremot tipsa om en YA/vampyrbok jag läste i mina yngre tonår och älskade högt, nämligen I fullmånens sken av Mary Downing Hahn. Faktum är att när hela Twilight-hysterin drog igång kom jag direkt att tänka på denna bok, som för mig är som en slags föregångare till Twilight-böckerna, fast mörkare och mindre sliskig, enligt mig. Meyer har nästan kopierat lite för mycket på vissa ställen.

Look for Me by Moonlight utkom 1995 (i svensk översättning 1997) och handlar om sextonåriga Cynda som flyttar tillbaka till sin pappa och hans nya familj i norra Maine. Där driver de ett gammalt hotell av kråkslottsmodell och meningen är att far och dotter ska återförenas och knyta nya band. En kväll tar en mystisk gäst – Vincent Morthanos - in på hotellet och beslutar sig för att stanna för en tid. Cynda, som känner sig övergiven och missförstådd av alla i sin närhet, får genast mängder av bekräftelse och uppmärksamhet från honom och blir förälskad för första gången i sitt liv. Det är dock ingen vanlig tonårsförälskelse, eftersom Vincent är typ dubbel så gammal, mer världsvan plus med vissa oroande vampyrtecken som blek hud och aristokratisk look. Läsaren märker fort att någonting är fel med honom. Här slutar dock likheten med övriga tonårsvampyrböcker, eftersom Vincent inte direkt visar sig vara pojkvänsmaterial. Han är med andra ord inte särskilt vänligt inställd mot den mänskliga arten utan är riktigt våldsam och grym. Cynda kommer sedermera att stå i valet ock kvalet mellan kärleken till Vincent och till sin familj.

Likheterna med Twilight är alltså många: en klumpig tjej med dåligt självförtroende blir ”övergiven” av sin mamma som sticker till Italien med en ny man. Cynda överlämnas till sin pappa som bor i en liten kall och fuktig håla på kusten i norra USA. Den undersköne vampyren Vincent kör en tjusig Volvo. Och den söte ”the local mortal boy” blir också kär i Cynda medan hon själv mest trånar efter vampyrhunken. Känns det igen? Man börjar ju undra om Meyer har läst I fullmånens sken och beslutat sig för att plagiera ”lite” (eller det mesta)… Skillnaden är att den vampyr som Hahn beskriver är mer lik originalmyten och blir riktigt läskig emellanåt. Inte alls som de glittrande, the-perfect-American-family och hundvalpssnälla Cullens. Downing Hahn lyckas förena det gotiska som vi förknippar med vampyrer och en YA-känsla i amerikansk stil utan att det blir Hollywood-plastigt och överromanstiskt. Det blir mer fokus på utsatthet och ondska. Men smaken är ju delad, liksom vissa kroppsdelar.

Nu var det i och för sig flera år sedan jag läste I fullmånens sken (även om den har blivit omläst över tio gånger sedan jag först fick den). För tillfället ligger den i en låda på vinden och har så gjort under de senaste tio åren. Suget är stort att ta fram och läsa den igen – särskilt eftersom den är tunn och lättläst och därmed bara skulle ta några timmar att läsa ut. Men rädslan att förstöra nostalgikänslan finns också där. Kanske skulle  jag inte gilla den lika mycket nu som då? Det tryggaste är egentligen att den får stanna i sin låda.

Mary Downing Hahn är i botten barnboksbibliotekarie och har under sin trettioåriga författarkarriär skrivit ett gäng YA-böcker och vunnit många priser för dem. Mest har hon utkommit med böcker inom genren spänning och skräck, men även inom fantasy, historiska romaner och YA. När jag gick igenom hennes hemsida upptäckte jag att jag som elvaåring även läste hennes Den gömda dockan, som jag fortfarande minns att jag gillade och tyckte var läskig. Nu måste jag screena biblioteket efter fler böcker av henne, men dessvärre verkar hon inte vara lika känd här som i sitt hemland. Har ni läst något bra av denna författare så tar jag gärna emot tips!

Read Full Post »

”De vassa tändernas skog” av Carrie Ryan

Jag tog mig an De vassa tändernas skog av Carrie Ryan med en viss skepticism. Zombieapokalyps är inte direkt en genre som jag badar i normalt sett. Dessutom är jag vansinnigt rädd för just zombier. Filmer som Braindead och Resident Evil har gett mig psykiska men för livet och om det spelas zombiespel på PS3 brukar jag slänga ifrån mig handkontrollen och skrika när det hoppar fram något. Slutsats: det är otroligt ångestframkallande med ruttna lik som förföljer folk helt maniskt till skillnad från en välkammad och belevad vampyr i kostym, som dödar en på ett mer sofistikerat sätt (över ett glas rödvin på en mysig kvarterskrog i något gotiskt kvarter, kanske). Jag är med andra ord ingen zombieexpert. Till exempel har jag ingen aning om hur jag ens ska genrebestämma denna roman. Är det SciFi, fantasy eller skräck? Romantik figurerar också i bakgrunden. Låt mig förklara närmare:

Berättelsen utspelar sig någon gång i framtiden och huvudpersonen är en ung flicka vid namn Mary. Världen har för länge sedan drabbats av en farsot som förvandlat människor till blodtörstande zombier. Ett bett av en sådan leder till att man själv blir smittad och dömd till att vandra runt hjärndöd och rutten. Dock har en grupp bestående av några hundra människor mitt i en skog lyckats skapa ett litet bondesamhälle av medeltidsstuk som de skyddar med hjälp av stängsel som håller ”de oheliga” borta. Zombierna finns däremot hela tiden på andra sidan, ständigt jämrandes och krafsandes.

I byn har människorna alltså lyckats skydda sig i några hundra år. Trots att det handlar om framtiden har man gått i regression; förutom att samhället verkar väldigt gammeldags finns också föråldrade könsnormer och en konservativ livsåskådning. Byn styrs nämligen av en auktoritär nunneorden som tillämpar en slags religiös och sektliknande diktatur. För en kvinna som Mary finns bara ett par alternativ att välja på: gifta sig för att på så sätt få barn och säkra artens överlevnad, bo hos sin familj (om de tillåter det) eller själv bli nunna.

Mary drömmer istället om att ta sig från byn och till havet – en plats som ingen har skådat och som endast lever vidare som en nedärvd mytologisk vandringssägen. I boken utgör havet en symbol för frihet. Man har levt så pass länge innanför inhängnaden att man glömt hur världen utanför ser ut. Systerskapet gör sitt bästa från att hindra folk från att tänka själva och den yttre världen ses som ett hot man måste värja sig mot till varje pris. Religionen verkar också vara en tröst i en skräckfylld och kaotisk omgivning. När som helst kan stängslet ge vika och de oheliga strömma in. Det är ett samhälle fullt av plikt men utan kärlek. Mary och de övriga i byn har således fått lära sig att de är de enda överlevande i världen och att de ska veta sin plats. Men en dag dyker en främling upp från andra sidan inhängnaden. Detta startar en kedja av dramatiska och farofyllda händelser för Mary och för hennes närmaste…

Jag har nog blivit lite zombiebiten och smittad av entusiasmen för jag tycker mycket om den här boken. Den har lite av det mesta: skräck, romantik, originalitet och spännande miljöer. Jag gillar att huvudpersonen Mary är självständig och stark. Trots samhället hon lever i behöver hon ingen man som skyddar henne utan hon följer sin egen dröm för att skapa sig ett liv. Hon protesterar också mot de samhällsnormer som råder och finner sig inte i att bli behandlad som ett objekt (till skillnad från en tjej i en viss vampyrserie *harkel*).

Jag gillar också blandningen av framtid och medeltida agrarsamhälle: skogen och byn är inte stereotypa fantasyprodukter utan man får en känsla av blandning mellan modern och svunnen tid. Exempelvis verkar byn ligga i den amerikanska södern och dess katedral är en gammalt plantage.

Vidare positivt är att zombierna beskrivs på ett ”nyktert” och trovärdigt sätt. Annars kan jag tänka mig att det är svårt att skriva så att det inte blir överdrivet och löjligt vad gäller dessa varelser. Det är inte jätteläskigt, men visst, vissa kvällar tvekade jag för att gå upp och dricka vatten i mörkret.

Berättarrösten är Marys och den är för det mesta mycket observant och mogen. När man kommer en bit in i boken märker man dock att hon upprepar samma tankar och känslor lite väl många gånger. Till exempel behöver hon inte nämna sin längtan till havet på varannan sida för att läsaren ska fatta. Även kärlekshistorierna (i form av det obligatoriska triangeldramat) är ganska så överromantiserade i sitt utförande, men det kunde ha varit värre (tänker återigen på den där populära vampyrserien *host*). Jag upplevde också att boken är ganska monoton mot slutet. Man ”går och går men kommer aldrig till dörren” på något sätt. Men slutet är spännande och gör att man vill fortsätta med kommande delar. De vassa tändernas skog är nämligen första delen i en trilogi.

Cred går även till Styxx Fantasy för det snygga omslaget med sidor som har svarta kanter! Känns mycket lyxigt och är betydligt finare än de amerikanska omslagen.

Ryan, Carrie (2009). De vassa tändernas skog. Göteborg: Styxx Fantasy, 2011.

Read Full Post »

Roligt flödesschema över fantasy- och SciFi-böcker

På SF-bokhandeln i Malmös blogg såg jag ett smart flödesschema utformat av SF Signal som jag vill sprida vidare. I detta labyrintliknande pyssliga schema knåpar man sig igenom frågor om ens boksmak och aktuella lässug och får på så sätt tips på bra fantasy- och scifi-böcker av alla möjliga sorter. Det kanske inte är så revolutionerande nyheter för er som är riktigt inbitna i genren redan, men för mig som inte är så där extremt insatt i alla nyanseringar är det både smidigt och kul. Nu har jag blivit riktigt sugen på Stephen Kings The Dark Tower (jag älskar western!), Neil Gaimans Neverwhere och lite hederligt zombiesplatter.

Klicka på bilden för att förstora schemat

Read Full Post »