”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles

Den franske löjtnantens kvinna är en modern tegelstensklassiker av den brittiske författaren John Fowles. Den utspelar sig i den pittoreska lilla kuststaden Lyme Regis i Dorset år 1867. Fowles bodde inte bara där själv, utan orten har även härbärgerat Jane Austen i två år av hennes liv. Romanen Övertalning utspelar sig där liksom Tracy Chevaliers senaste roman Okända väsen. Lyme Regis är - förutom för sina forna berömda författarinvånare – mest känt för sin rikhet på fossil och för sin karaktäristiska pir The Cobb.

Och det är just denna pir som handlingen i Den franska löjtnantens kvinna utgår ifrån. Den uttråkade aristokraten Charles Smithson befinner sig på orten med sin välbärgade fästmö när han under en promenad på piren plötsligt får syn på en sorgsen ung kvinna som står och stirrar ut mot havet. Det visar sig vara ”Tradegy”, eller Sarah som hon egentligen heter. Hon är känd i staden som den fallna kvinnan som arbetade som guvernant men hade en affär med en fransk löjtnant vars skepp förliste i närheten. Löjtnanten lämnade dock Sarah med ett löfte om en snar återkomst – ett löfte som naturligtvis aldrig uppfylldes.

Charles är en modern man för sin tid. Han är fossiljägare, darwinist och intresserar sig överhuvudtaget för vetenskapen. Detta var ovanliga värderingar i de konservativa aristokratikretsarna under den viktorianska eran. På grund av sin utåtriktade karaktär kommer han även att fascineras av den utstötta Sarah och hennes sorgliga historia. Med hjälp av kontakter försöker han hjälpa henne till en anställning, men upptäcker till slut att han kanske känner mer än vänskap, vilket leder till ödesdigra konsekvenser.

Fowles har skapat en historiografisk idéroman i vilken han genom sina karaktärer ger uttryck för sina åsikter om det viktorianska samhället och hur det kontrasterar med det moderna. Historien och det realistiska framställningssättet problematiseras. Fowles behandlar ämnen som darwinism vs religion, sedlighet vs frigjordhet, långtråkighet vs brist på tid och början på det aristokratiska klassamhällets upplösning till fördel för borgarklassen. Berättaren använder sig ibland av direkt läsartilltal, vilket känns uppfriskande. Allt är så trovärdigt beskrivet att romanen skulle kunna vara samtida, men samtidigt märker man i och med frispråkigheten och de djärva berättarteknikgreppen att den faktiskt är skriven hundra år senare.

Och jag gillar den här klassikern. De första 400 sidorna flög förbi i ett nafs medan de återstående 200 dock var lite mer tunglästa. Språket är högtravande och ibland blir det lite segt med författarens ingående psykologiska beskrivningar. Men karaktärerna känns oerhört levande och slutet var oväntat. Början av romanen ger visserligen ett naturalistiskt intryck (lite som Tess of the Übervilles eller Madame Bovary), men i slutet slås man av att den innehåller så mycket mer än ”den-fallna-och-orättvist-behandlade-kvinnan-motivet”. Den franske löjtnantens kvinna är överhuvudtaget komplex, lång och rik på idéer, så det är svårt att förklara allt i sin helhet. Men jag kan varmt rekommendera den till läsaren som vill ha en utmaning med lite tuggmotstånd.

Stort tack till Bonnier Pocket för recensionsexemplaret!

Fowles, John (1969). Den franske löjtnantens kvinna. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2011.

Read Full Post »

”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe

Jag älskat Maria Gripes böcker sedan mellanstadiet, då jag först fick upp ögonen för hennes författarskap. Favoriterna var Tre trappor upp med hiss, Eget rum, Skugg-serien, Hugo och Josefin-serien samt Agnes Cecilia – en sällsam historia. Tordyveln flyger i skymningen är en annan välkänd klassiker som dock har gått mig förbi under alla år. Kanske verkade den surrealistiska intrigen avskräckande, som ligger på en ganska hög nivå även för att vara Gripe.

De tre ungdomarna Annika, Jonas och David tillbringar en sommar i småländska Ringaryd. Jonas har precis fått en bandspelare i födelsedagspresent och därmed även dille på att leka reporter och spela in olika ljud. Som av en slump smyger de kring herrgården Selanderska gården och är med om både deja vu-upplevelser och mystiska viskningar i bandspelaren. Senare får de reda på att fru Göransson, som driver ett pensionat i herrgården, ska resa bort och vill att de tre ska vattna blommorna. Men hon påpekar dock mycket strängt att de absolut inte får se sig om på andra ställen i det stora gamla huset.

Naturligtvis är det precis det de gör, vilket leder till att de upptäcker ”sommarrummet” och en massa brev under en golvplanka. De berättar historien om Emelie och Andreas, som levde på 1700-talet, och det hemska öde som drabbade dem. Förutom en olycklig kärlekshistoria var Carl von Linné och en tretusenårig egyptisk gravstaty inblandade. Därifrån börjar det bli riktigt surrealistiskt. Blommorna i huset verkar ha ett eget liv, det gamla golvuret som inte har fungerat på flera hundra år börjar slå, i andra telefonänden som ständigt ringer finns en äldre dam som vill spela schack, diverse skummisar smyger runt i huset och verkar vilja ta reda på var statyn finns och överallt flyger tordyvlar omkring och försöker leda Annika, Jonas och David på rätt spår.

Så visst känns de där typiska Gripe-inslagen igen sedan tidigare med stora gamla hus, kloka damer, surrealistiska mysterier, laddade föremål och naturromantisk filosofi. Tordyveln flyger i skymningen handlar mycket om slumpens inverkan på våra liv samt huruvida växter har ett själsliv och kan kommunicera med oss. Lite egyptisk historia och genusdiskussion smyger sig också in. Just mysteriet med gravstatyn gör att boken blir rejält pusseldeckaraktig, vilket jag personligen inte gillar särskilt mycket, även om det för en yngre läsare säkert lättar upp stämningen i allt det där symboliska. I småländska Aneby, där makarna Gripe hade sitt sommartorp, finns det dock ett sju meter högt gravmonument föreställandes en pyramid som hon säkert inspirerades av. Annars är det en fin sommarbok med den rätta magiska känslan. Tordyveln flyger i skymningen ska även bli film med inspelningsstart 2013. Spännande!

Gripe, Maria (1978). Tordyveln flyger i skymningen. Stockholm: Bonnier Carlsen, 2000.

Read Full Post »

”Pojken och lånarna” av Mary Norton

För en tid sedan såg jag den kritikerrosade animeversionen av Mary Nortons klassiska barnbok Pojken och lånarna (eng.:The Borrowers), och eftersom jag gillade filmen så mycket ville jag sålunda även läsa boken. Och som jag tyckte om och rent ut sagt älskade den! Det är en riktig sån där mysig, magisk och ultrabrittisk berättelse, och att duktiga Ilon Wikland har illustrerat den svenska utgåvan (dock ej omslaget) gör ju inte saken sämre. Dessutom skiljer den sig en hel del från ovan nämnda film.

Pojken och lånarna tar sin början med att flickan Kate besöker sina föräldrars hyresgäst, den gamla mrs May, för att hjälpa henne med att virka ett sängtäcke. Då får hon höra en historia om hur mrs Mays bror för länge sedan, i början av 1900-talet, var med om något mycket märkligt. De växte upp tillsammans i Indien, och när brodern en dag drabbas av reumatisk feber skickas han till släktingar på engelska landsbygden för att vila upp sig och andas frisk luft. I det stora gamla huset finns bara han själv, tant Sophy (som är sängliggandes efter en ridolycka för tjugo år sedan), trädgårdsmästaren Crampfurl och kokerskan mrs Driver. Det är i alla fall vad han tror.

Det visar sig nämligen att det bor en hel familj till i huset, om än en väldigt liten sådan: makarna Pod och Hemmely Klock och deras fjortonåriga dotter Arrietty. De lever ett pittoreskt liv under husets golv där de har ett helt system av gångar och anordningar. Om nätterna ”lånar” de mat och föremål från husets invånare, vilket förklarar varför man tenderar att aldrig hitta de där smågrejerna man trodde var bortslarvade. Samtidigt som lånarna är helt beroende av människor för att överleva är de också hysteriskt rädda för dem. Att bli sedd leder till att man måste ”emigrera”, det vill säga, flytta. Tidigare bodde det flera lånarfamiljer i huset, som en efter en har fått ge sig iväg, och man fruktar att deras sort är utrotningshotad. Arrietty får precis lära sig lånandets konst av sin far, längtar ut i världen och vill söka efter andra lånare. Men en dag blir hon sedd av pojken, vilket leder till både bra och mindre bra händelser.

Pojken och lånarna gavs ut i Storbritannien 1952 och blev en stor succé. Bland annat belönades den med Carnegie-medaljen och flera filmatiseringar har gjorts. Och man förstår varför den har blivit så omtyckt – Pojken och lånarna är så rik på detaljer! Typ som illustrationerna i Pettson och Findus-böckerna. Jag riktigt gottar mig i beskrivningarna av hur lånarna har byggt upp sitt hem, vilka lösningar de har på möbler, redskap och tekniska anordningar. Jag gillar också den brittiska humorn: bland annat när Pod dagligen tillåter sig att konversera med gamla tant Sophy för att hon intar madeira som medicin och tror att den lilla gubben hoppar ur karaffen efter några glas. Som en trevlig liten fyllehallucination liksom. Eller att det förekommer skillnader i klass även mellan lånare. Familjen som tidigare bodde i salongen var naturligtvis finare och förnämare än familjen i köket. Och den där mysiga ”gammelkänslan” finns också där, precis som i många andra klassiska barnböcker. Lyckligtvis är Pojken och lånarna den första delen i en serie av totalt sex böcker, så jag kommer att fortsätta att läsa om lånarnas fortsatta äventyr med nöje.

Norton, Mary (1952). Pojken och lånarna. Stockholm: En bok för alla, 2005.

Read Full Post »

”Hitom himlen” av Stina Aronson

I Hitom himlen målas ett kargt och iskallt ödelandskap upp där tiden tycks ha stått stilla i flera hundra år. Man skulle kunna tro att det var ”rena rama 1800-talet”, men det är faktiskt 1940-tal i den lilla norrbottniska byn Mäntyjärvi. Detta trots att kvinnorna bär långa kjolar och huvudduk, det inte finns el eller avlopp, man har hö som isolering i skorna och tar sig fram med hjälp av skidor, renar eller hästar.

Hjältinnan är den gamla kvinnan Emma Niskanpää, vars vuxna son John betyder allt för henne. Särskilt efter att maken omkommer i en skogsarbetarolycka i början av boken. Men det är också ett samhälle där den stränga laestadianismen utgör en viktig del av det hårda liv som människorna lever. Under en resa till ett kyrkomöte drabbas John av ett lungsotsanfall och skickas till sanatorium långt söderut. Den själv så sjukliga Emma lämnas ensam på den ensliga gården på fjället där snön yr så tjock att man hotas att kvävas eller gå vilse om man går ut, vilket gör att man tvingas att vara inomhus flera dagar i sträck. Det är svart som natten nästan dygnet runt och det är bara de blinda getterna i stallet som man kan prata med. Men en dag kommer ett brev från John i vilket han ber sin mor att komma och hälsa på honom och detta meddelande utgör sedan hela hennes värld. Samtidigt får man följa annat ”finnmarksfolk” i byn, bland annat bondhustrun Mira som bryter sig loss från enformigheten och rymmer med en kringresande predikant.

Egentligen händer det inte särskilt mycket i romanen mer än dessa stillsamma livsskildringar, men det är inte händelserna som är det intressanta. Man fortsätter att läsa för att allt är så vackert men samtidigt fattigt, deprimerande och hotfullt. När jag beställde Stina Aronsons Hitom himlen från Modernista hade jag dock aldrig hört talas om författarinnan ifråga trots högskolepoängen i litteraturvetenskap och det faktum att romanen ifråga tillhör en av våra moderna svenska klassiker. Stina Aronson har dessutom vunnit en rad litteraturpriser och satt på sin tid med i Samfundet De Nio. Och vilken tur att jag upptäckte denna pärla, för jag tyckte att den var riktigt, riktigt bra.

Det är svårt att tro att Stina Aronson inte själv kommer från Norrbotten (hon var från Uppsala, men kom att bo i flera år i Boden, där hennes man arbetade som läkare på ett TBC-sjukhus), så väl som hon målar upp landskapets alla skiftningar och människorna som tillhör det. Det var också intressant att läsa en roman som handlar om samisk och lappsk kultur – jag känner inte till så många sådana. Frågan är om Aronson, med tanke på att hon har ett ”utanförperspektiv” på dessa kulturer, gör en rättvis bedömning. Visst beskrivs människorna i mångt och mycket som primitiva, men tonen är samtidigt kärleksfull. Frågan är om kritiken egentligen riktas mot den civiliserade världen. Kanske utgör Hitom himlen då ett provinsialromantiskt verk som strävar efter ett tillbaka-till-naturen-ideal.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Aronson, Stina (1946). Hitom himlen. Stockholm: Modernista, 2003.

Read Full Post »

”Löwensköldska ringen” av Selma Lagerlöf

För en tid sedan fick jag en kasse gamla böcker av min moster som har tillhört släkten. Bland dessa återfanns bland annat Selma Lagerlöfs (1858-1940) trilogi Löwensköldska ringen (bestående av delarna Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd). Böckerna ifråga trycktes på 30-talet och tillhörde serien ”Husmoderns presentbok” (så mysigt namn!).  Skicket skvallrar om att de har blivit lästa många gånger, vilket jag kan förstå. Jag tyckte också väldigt mycket om denna trilogi – en blandning mellan värmländsk släktskröna och spökhistoria. Hör bara på inledningen:

Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag har hört talas om en hel mängd människor, som tyckte om att vandra på nattgammal is och som inte kunde tänka sig något större nöje än att åka efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och annan, som inte drog sig för att spela kort med fanjunker Ahlegård, fastän man nog hade reda på att han gjorde konster med korten, så att han alltid kom att vinna. Jag känner också till några oförskräckta sällar, som inte var rädda för att börja en resa på en fredag eller att sätta sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton personer. Men jag undrar just om någon av alla dessa skulle haft mod att sätta på sitt finger den förskräckliga ringen, som hade ägts av den gamle general Löwensköld på Hedeby (s. 7).

Nej, det är inte Sagan om Ringen, tro det eller ej. Men spännande är det ändå! Den så skrämmande ringen som beskrivs ovan tillhörde karolinern och generalen Bengt Löwensköld i 1700-talets Värmland. Han hade i sin tur fått den i gåva av den ”magiska” och beryktade krigarkonungen Karl XII. Dock har ringen en sådan dragningskraft på folk att den blir stulen i generalens grav, vilket leder till att han börjar spöka och kastar förbannelser över alla som i framtiden har med ringen att göra. Här bjuds läsaren sedan på en släktkrönika som följer olika karaktärer från 1700- till 1800-talet med de djupa och mystiska, värmländska skogarna som skådeplats.

Som vanligt i Lagerlöfs böcker finns det ett kristet tema. Jesus-idealet är det som framhålls som det bästa och kampen mellan gott och ont är ständigt närvarande. Faktum är att Lagerlöf som barn läste Bibeln från pärm till pärm när hennes far var allvarligt sjuk. Han blev sedan frisk efter detta och möjligt är kanske att Lagerlöf såg detta som ett tecken. Men läsaren blir ändå inte skriven på näsan med olika kristna moralkakor. Det som är så snillrikt med berättartekniken är att karaktärerna egentligen inte har så mycket uttalade åsikter om varandra i sin tankeverksamhet. Annars brukar ju många författare vara väldigt noga med att göra klart för läsaren vilka som är onda och goda genom att hjälten eller berättarrösten tänker att ”där gjorde den och den det felet”. Men istället visar Lagerlöf genom rapp dialog och handlingar hur karaktärerna faktiskt är, och på så sätt får läsaren bilda sig en egen uppfattning. Många gånger var det så dråpligt att jag skrattade rakt ut.

Nationalismen var också en stark strömning vid trilogins tillkomst, vilket märks rätt tydligt. Det är dalkullan och gårdfarihandlerskan Anna Svärd som ses som det absoluta idealet på hur en ”riktig” kvinna ska vara: stark och frisk, blond och blåögd, huslig, vårdande, omtänksam och klok. Det är bonderomantik på högsta nivå. Men jag gillar ändå Anna Svärd som karaktär. Hon är grov och oförfinad jämfört med exempelvis Charlotte Löwensköld, men är ändå oändligt vis och har skinn på näsan.

Löwensköldska ringen innehåller allt en bra Lagerlöf-roman ska göra: den mäktiga och farliga naturen, rika och fattiga, spöken och mytologi, realism och fenomenala personporträtt. Till exempel den omhuldade prästen Karl-Artur, som anser sig själv vara den heligaste av män. Samtidigt är han bortskämd, orättvis och egocentrisk. I sin strävan att efterlikna Jesus glömmer han bort alla andra människor runtomkring sig.

Lagerlöf, Selma (1925). Skrifter 1. Löwensköldska ringen; Charlotte Löwensköld 1. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1938.

Lagerlöf, Selma (1925). Skrifter 2. Charlotte Löwensköld 2; Anna Svärd 1. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1938.

Lagerlöf, Selma (1928). Skrifter 3. Anna Svärd 2. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1939.

Read Full Post »

”När skruven dras åt” av Henry James

I den klassiska spökhistorien När skruven dras åt får vi följa en guvernant i 1800-talets England som får i uppdrag att undervisa två föräldralösa barn, Miles och Flora, på ett gods i Essex. Deras farbror bor i London och vill inte ha med dem att göra. Detta ter sig extra konstigt med tanke på att barnen ifråga visar sig vara bedårande, vackra och helt felfria. Nästan lite för felfria för att vara sant.

Guvernanten och alla andra tjänare i hushållet förtrollas av den unga pojken och flickans charm, men snart märker man att något är fruktansvärt fel: vålnader börjar visa sig och verkar särskilt dragna till barnen. Detta faktum förfärar guvernanten, som med hushållerskan som ”bollplank”, försöker jaga ett svar på gåtan och skydda de små.

Det är tydligt att denna kortroman speglar samhället i vilket den skrevs. Det sena 1800-talets intresse för telepati, psykoanalys och seanser märks tydligt. Finns spöken på riktigt eller frammanas de endast på psykiska grunder i vår fantasi? När skruven dras åt ger inga riktiga svar på detta. Men den problematiserar också vem som verkligen är offer och vem som är förövare. Efter sista sidan var man lite snurrig och visste inte riktigt vad man skulle tro på. Lite läskigt faktiskt…

Så är du ute efter en skräckhistoria med högt tempo och mycket action är detta inget för dig. Gillar du däremot lite mer lågmälda historier med psykologiska grepp och ålderdomligt, sirligt språk är den fenomenal. Det är lite Jane Eyre möter The Others.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

James, Henry (1898). När skruven dras åt. Stockholm: Modernista, 2010.

Read Full Post »

”Frid på jorden” av Selma Lagerlöf

Frid på jorden (1917) är en kortnovell skriven av vår allas svenska sagomästarinna Selma Lagerlöf. Jag blev oerhört sugen på att få ta del av denna berättelse efter att ha läst såväl Elis som Bokstävlarnas recensioner, så det blev till att låna e-boken från biblioteket. Trots att jag inte har något läsarprogram installerat på surfplattan (ännu) är novellen såpass kort att det gick bra att läsa den direkt på datorskärmen.

Lagerlöf är en författare som oftast förknippas med nationalromantik, som var en populär strömning i samhället under hennes storhetstid. Och visst bjuds läsaren på sådana inslag även i denna lilla julberättelse. Det är vinter i ett kallt och forna Sverige i en nordligt belägen allmogeinspirerad stuga.

En julkväll när alla traditionella förberedelser är gjorda, kreaturen utfodrade och husfolket sitter och lyssnar på far som läser om Jesubarnets förehavanden ur Bibeln, smyger en dödskalleliknande och smutsig varelse in genom dörren och stirrar på dem genom sitt toviga hår. Är det ett troll eller rent av någon de alla känner igen från det förflutna?

Frid på jorden ger alltså ett första intryck av att vara en ren skräckberättelse. Och visst innehåller den mystiska och otäcka inslag, men det finns mer än så. Det jag uppfattar som centralt är istället julens fredsbudskap – i detta fall vad Nya Testamentet säger om hämnd, till exempel att vända andra kinden till och förlåta sina bödlar. För en modern läsare känns det dock lite väl magstarkt att förlåta vissa saker så lättvindigt.

Typiska moralkakor i julsagor eller ej – man kan alltid vara säker på att Selma levererar den rätta mytologiska och mörka sagofeelingen, vilket passade bra så här i juletider.

Lagerlöf, Selma (1917). Frid på jorden. Mix Förlag, 2011.

Read Full Post »

”Sargassohavet” av Jean Rhys

Ja, jag är medveten om att jag tidigare har sagt att jag inte gillar moderna fortsättningar på andra författares klassiker. Dock är Sargassohavet av Jean Rhys annorlunda, eftersom det är en postmodern klassiker i sig. Dessutom berättar den bakgrundshistorien till Mr Rochesters tidigare liv – innan den berömda guvernanten kom vandrande över sin engelska hed med fladdrande bahyttband. Eftersom Jane Eyre är en av mina favoritklassiker kände jag mig därför tvungen, och riktigt nyfiken, på att läsa Rhys tolkning av historien. Har du inte läst Jane Eyre, men funderar på att göra det, vill jag därmed varna för spoilers nedan!

Sargassohavet är alltså skriven ur Bertha Cosways perspektiv. I Brontës Jane Eyre lär vi känna henne som den galna och mordiska hustrun (The Madwoman in the Attic) som hindrar den stackars Mr Rochester från att få sin propra Jane. Men i Rhys verk ger som sagt Bertha en helt annan bild av sig själv och sin man.

Det är tidigt 1800-tal i Västindien där Bertha växer upp med sin mor, som är änka, och lillebror. Slaveriet har precis avskaffats och tidigare stora slavägare, som Berthas familj, har ruinerats. Det förekommer också ett stort hat mellan den ”vita” versus den ”svarta” sidan: en kväll bränner en grupp före detta slavar ner familjens hus och lillebrodern dör. Den vackra modern gifter senare om sig, men förlorar förståndet – ett tillstånd som Bertha sedermera ”ärver”.

Senare lär Bertha känna Mr Rochester och gifter sig med honom. Främst är det hennes pengar han gifter sig med. Det dröjer inte länge förrän illvilliga och falska rykten sprids om henne. Den chevalereske men tempramentsfulle gentlemannen som vi lärt känna från Brontës verk tar då avstånd från sin hustru. Inte nog med att Berthas alla tillgångar numera tillhör honom – han är dessutom otrogen. När Bertha blir utom sig och protesterar mot denna behandling avskrivs hon som ”galen”. Hon förs till England och man låser in den vansinniga och mörka kvinnan – en riktig kontrast till den rediga och ljusa Jane – i ett mörkt rum.

På så sätt blir Sargassohavet också ett viktigt postkolonialt verk: den visar på hur Den Andra behandlas av den grupp som utgör normen och bestämmer reglerna för hur man ska vara. Den uppmärksammar vi- och de-tänket både vad gäller de vita plantageägarna och slavarna samt mannens absoluta makt över kvinnan. Bertha är till exempel ett namn som Mr Rochester valt åt sin fru – egentligen är hennes riktiga namn Antoinette. Hon förlorar alltså inte bara sitt namn utan även sin frihet, självständighet och egendom. I Västindien är hon en ”vit kackerlacka” och i England en mörk och farlig vilde. Ingenstans verkar hon höra hemma.

I bakgrunden figurerar också det exotiska och mystiska västindiska landskapet. Det är vackert men lite farligt – likt Bertha – och skiljer sig på alla vis från den karga engelska heden, som mer representerar Jane. Visst är det en paradisö, men man får se upp. Likt en köttätande växt kan den när som helst sluka en.

En tankeväckande och vackert skriven bok. Den är inte lika bra som Jane Eyre, men får mig ändå att reflektera över den värdegrund som föreligger i den viktorianska romanen och som i viss mån dröjer sig kvar i vårt moderna samhälle än idag. Det finns alltid två sidor av en berättelse.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Rhys, Jean (1966). Sargassohavet. Stockholm: Modernista, 2011.

Read Full Post »

”Älskaren” av Marguerite Duras

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller skriva om denna märkliga bok; Älskaren av Marguerite Duras. En sak är i alla fall säker: den var långt ifrån hur jag trodde att den skulle vara. Om detta sedan är positivt eller negativt är en annan fråga. Jag hade nog föreställt mig en kärlekshistoria av mer romantisk modell, men fick istället tampas med en djup, postkolonial sak med hårt tuggmotstånd. Trots sina knappa hundratrettio sidor tog det mig ett bra tag att plöja igenom boken ifråga.

Och visst låter den intressant på pappret: en femtonårig flicka berättar ur sitt perspektiv om sin tragiska familjehistoria i 1920-talets Franska Indokina. Hon själv, modern och de två bröderna är ursprungligen från Frankrike och den unga flickan går i en flickpension i Saigon, Vietnam. Det enda ”trumfkort” familjen har är att de är vita. Annars lever de i fattigdom och hatkärlek till varandra. Den äldsta brodern är moderns favorit och styr hela familjen mot ruinens brant.

En dag på färjan över Mekong-floden möter flickan en kinesisk affärsman som både är tolv år äldre än henne och tillika förmögen. De inleder en kärleksaffär, vilket varken gillas av omgivningen eller mannens familj. Däremot ser flickans familj fördelen med den ekonomiska vinningen. Trots detta framställs kinesen som en mycket förälskad och trofast man medan flickan målas upp som en känslokall konventionsbryterska utan moral. Alla läsarens rättsnören klipps av, då man inte vet vem man ska sympatisera med längre. Den omoraliske borde ju annars med all rätt vara den betydligt äldre kinesen. Titeln får en att tro att boken främst handlar om denna kärleksförbindelse, men det är även kärleken till flickans mor som beskrivs. Älskaren har också mycket självbiografiska drag från Duras eget liv.

Som sagt, jag känner mig splittrad. Förvisso är språket mycket vackert (jag kan bara föreställa mig hur vackert det måste låta på originalspråket) och det är enormt skickligt att få in en så vid berättelse på så få sidor. Det är verkligen berättarkonst på högsta nivå. Det är böcker som denna som gör att man förstår varför författare anses vara konstnärer. Men… För min smak var den alldeles för svamlig. Jag tyckte bara att det blev tråkigt och påfrestande att inte kunna släppa koncentrationen för en enda sekund och bara njuta av berättelsen på grund av alla esoteriska observationer och minnesfragment. Jag menar, efter en tredjedel av boken står ungen fortfarande på färjan och har så gjort under de senaste fyrtio sidorna. Hur som helst är det ingen dålig bok - absolut inte – men den passade helt enkelt inte min smak.

Läs gärna för berättarkonstens skull, då Älskaren är som ett litet konstverk i sig själv, men underhållningsvärdet får man nog leta efter någon annanstans. Och på tal om konst - visst är omslaget underbart fint? Det är nästan så att man vill rama in och hänga på väggen.

Stort tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!

Duras, Marguerite (1984). Älskaren. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2011.

Read Full Post »

Oliver Twist – mitt inre jag?

Ni har väl inte missat att Nationalencyklopedin har ett roligt nättest? Genom att svara på frågor om sin personlighet får man reda på vem av 150 stycken olika fiktiva karaktärar man liknar mest. Jag blev tydligen Oliver Twist med motiveringen:

Oliver Twist är en föräldralös pojke som inte vill tvingas till något som går emot hans övertygelse. Ser till att rättvisa skipas.

Förutom att jag inte är föräldralös stämmer det ju rätt så väl in på mig. Jag är både envis vad gäller min fasta övertygelse om saker och ting samt tycker mig ha ett högt rättvisepatos. =) Dickens är dessutom en gammal favvis, även om jag alltid har föredragit David Copperfield bland hans fattig-pojke-kommer-upp-sig-i-livet-verk. Han är också en författare som jag alltid förknippar med julen – kanske på grund av hans alltid lika hållbara spökhistoria A Christmas Carol.

Det finns hur många filmversioner som helst av just Oliver Twist och min favorit är nog musikalen Oliver! från 1968. Lyssna och njut av när Fagin och hans gäng (lägg märke till att i princip alla ungarna har Beatles-frisyrer!) lär Oliver hur man ”pick a pocket or two”. Härliga bilder och musik i juletider! Ron Moody, som spelar Fagin, vann faktiskt en Golden Globe Award och blev Oscarsnominerad samma år för sin insats i denna film.

P.S. När jag ändå är igång och skriver vill jag tipsa om en utlottning som Fiktiviteter håller i. Man kan vinna Sofie Trihn Johanssons svenska vampyrroman Halvblod! Tävlingen hittar ni här.

Read Full Post »