”Fragment” av Marilyn Monroe

Hur skriver man egentligen en recension om en bok skriven av en av världens mest kända och älskade ikoner? Skulle man hitta något man inte gillar vore det som att skända en helgonbild. Nu visade det sig dock att boken var riktigt bra. Fragment ser egentligen till ytan ut att vara ännu en av alla dessa oändliga biografier om Marilyn Monroe, men faktum är att den som sagt består av texter skrivna av stjärnans egen hand.

Alla ni som har läst Oates roman Blonde känner redan till bakgrundshistorien: Hollywood skapade en drömkvinna av Norma Jean Baker - en från början ung och fattig flicka som inte ens fick behålla sitt eget namn. Hon skulle framstå som lite smått korkad, sexig och alltid glad. Det som inte fick lysa igenom var hennes intellektuella men också trasiga sida. Det är den som läsaren får möta i Marilyns egna texter och som ger en helt ny bild av en sann konstnärssjäl.

Fragment består av allt från brev till dagboksanteckningar, dikter och ”kladdpapper”. Texterna presenteras i kronologisk ordning och man får ta del av fotokopior av anteckningsböckerna och av själva dess originaldokument med Marilyns egen handstil. De förekommer både på engelska och i svensk översättning och med finns också en förklarade text om tidpunkten i vilken texterna kom till och vad de kan tänkas handla om. En av bokens bästa egenskaper är de vackra fotografierna av en läsande eller skrivande Marilyn eller tillsammans med kända författarvänner. Dessutom får man även se foton på vissa av de böcker som ingick i hennes privata bibliotek.

Det finns en rad teman som särskilt utmärker sig i Marilyns texter: existentialism, psykoanalys, skådespelarkonst och hennes dåliga självkänsla och ångest – alla skrivna med intelligens och känslighet. Trots sin undersköna och mystiska aura var hon ändå en människa av kött och blod som ville bli tagen på allvar, samtidigt som hon var rädd att exponera sitt sanna jag med risk för att misslyckas och skämma ut sig. Då var det kanske enklast att ta till Hollywoods ”bimboroll” som sköld? Jag vill dock inte säga att hon var ”vanlig”, för som det verkar var vanlig det minsta Marilyn Monroe var.

Hon beskriver indirekt också jobbiga, självbiografiska teman som trasig kärlek, rädslan att bli gammal och ful, förlorad självkontroll, skam och övergrepp. En av de hemskaste texterna är ett långt maskinskrivet brev från Marilyn till hennes psykoterapeut 1961, som var den ansvariga för att stjärnan tvångsintogs på psyket samma år. I detta brev beskriver Marilyn med saklig men helt klart upprörd ton vilka övergrepp hon utsattes för: att bli visad in på ett litet rum där flera olika läkare kom in och gjorde förnedrande kroppsundersökningar som saknade relevans. När hon till slut protesterade blev hon av flera skötare brutalt inburen i en isoleringscell med ansiktet nedåt och tårarna rinnande…

Ja, det är som sagt svårt att beskriva denna bok, så läs för er själva! Den innehåller flera dikter som jag tyckte mycket om och skrev av, bland annat denna:

I left my home of green rough wood -
a blue velvet couch I dream ’til now.
A shiny dark bush just left of the door.
Down the walk clickity clack as my doll
in her carriage went over the cracks,
”We’ll go far away”.

The meadows are huge,
the earth hard on my back.
The grass touched the blue
and still white clouds
changing from an old man shapes
to a smiling dog with ears flying.

The meadows are reaching -
they’re touching the sky.
We left our outlines on the crushed grass.
It will die sooner
because we were there -
will something else have grown?

Don’t cry my doll, don’t cry.
I hold you and rock you to sleep.
Hush, hush.
I was only pretending now.
I’m not your mother
who died.

I shall feed you from the shining dark bush
just left of the door.

(Sommaren 1958)

Monroe, Marilyn (2010). Fragment. Stockholm: Norstedts Förlag.

Read Full Post »

”Nocturne” av Tomas Tranströmer

Ingen har väl undgått att höra vem som i år kammade hem årets Nobelpris i litteratur? Det känns som att varenda svensk bokblogg har exploderat över detta faktum. Jag är som vanligt lite sen med mina reaktioner, men nu har jag landat i det hela. Egentligen har alla andra redan sagt det mesta som kan sägas: att det är superkul att Tranströmer äntligen fick sitt välförtjänta pris, att Svenska Akademien vågade ge det till en svensk, att det var en poet, att det är en författare som många redan känner till och tycker om osv. Jag höll nästan på att börja gråta när man såg hur glad han och hans familj blev och hur de kramade om varandra.

Trots att jag tyvärr inte läser poesi så ofta (förändring härmed utlovad) har Tranströmer alltid varit en av favoritpoeterna, för såväl mig som för många andra. Han skriver om saker som de flesta kan relatera till.

När jag läste litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet minns jag att vi analyserade en dikt som har fått följa med mig sedan dess, nämligen Nocturne från diktsamlingen Den halvfärdiga himlen (1962).

Nocturne

Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:

en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.

Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.

Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.

Det som blir tydligt i modernismen och 50-talets lyrik, där man i mångt och mycket kan placera Tranströmer, är det förfinade bildspråket, som så snyggt demonstreras i denna dikt. Det finns ingen entydig mening utan det är de poetiska bilderna som förskjuter det invanda och skapar helt nya innebörder. Dikten närmar sig med andra ord gåtan, vilket gör tolkningen spännande och universell.

Vårt tänkande sker mycket i mentala bilder och kan förknippas med våra sinnen: syn, hörsel, lukt, smak, känsel, rörelse osv. Detta tycker jag gör Tranströmers poesi lätt att relatera till och förstå även för en ovan lyrikläsare. Nocturne kan tyckas handla om själva livet och är fylld av kinetiska bilder: rörelse. De normalt sett livlösa tingen besjälas och får liv om natten i motsats till de då livlösa och sovande människorna. De beskrivs istället som ”fällda bommar” och blir på så sätt till döda ting.

Och är det inte fantastiskt med bildspråkets associationsmöjligheter – vad bilderna egentligen står för? Här är det väldigt individuellt hur man tolkar. De tigande träden tillskrivs en ”teatralisk färg som finns i eldsken.” Kanske befinner sig diktens ”nu” i hösten med dess starka färger. Senare ligger diktjaget och försöker somna, men han ser så många bilder och tecken klottrade bakom ögonlocken. Blev han måhända bländad av trädens löv, på samma sätt som man kan bli bländad av ett starkt ljussken, som sedan avtecknar sig som färger bakom de stängda ögonens mörker?

Men vad står egentligen brevet för? Är det svaret på det mysterium som livet ju faktiskt är? ”I springan mellan vakenhet och dröm” – mellan det medvetna och omedvetna – kanske svaret finns. Vad tror ni?

Annars tycker jag att det är just tolkningsvariationen och meningstätheten som gör diktanalys så roligt. Får man bara rätt verktyg för att läsa poesi blir det mycket mer givande. Därför är det oerhört roligt att en så bra poet som Tranströmer vann. Hoppas verkligen att fler människor får upp ögonen för lyrik! Grattis, Tomas Tranströmer!

Read Full Post »