Läskoma pågår

Hungerspelen-trilogin. Behöver jag tillägga så mycket mer än så? Visst har jag några invändningar, som kommer att tas upp i recensionen, men oj så spännande det är! Jag kan förstå orsaken till hajpen.

Samtidigt måste jag erkänna att jag har fått vika mig för ännu en hajp av ett helt annat off-topic-slag, nämligen de franska bakverken macarons (visst ser de ut som små hamburgare gjorda av modellera?). Delar av familjen kom just hem från Paris och hade snällt nog köpt hem ett sött litet plåtskrin fyllt av dessa godsaker med mina favoritsmaker vanilj och choklad. Hade aldrig smakat dessa innan, men goda är de sannerligen.

Nu måste jag fortsätta att läsa och mumsa – helst allt på samma gång!

Read Full Post »

”Swede” av Pauline Wolff

För ett tag sedan vaknade jag upp en morgon med ett otroligt sug efter att läsa en vilda västern-roman. Jag är sedan länge ett stort fan av western: serier och spel som Familjen Macahan och Red Dead Redemption går varma här hemma. Alltså, jag ville läsa om indianer, cowboys, pang-pang, pälsjägare och coyotes, men utan det där pojkboksaktiga där endast (de vita) männen får synas och vara hjältar. Jag ville ha något mer trovärdigt som även inkluderar mänskliga relationer. Så efter att ha luskat runt lite på olika bloggar bestämde jag mig för Pauline Wolffs Swede (2009). Wolff var en helt ny författare för mig, men romanen verkade ju bra. Vilket den också visade sig vara. Otroligt bra till och med.

Vi befinner oss i Montana i slutet av 1800-talet. Jan ”Swede” Anderson är en prisjägare med svenskt påbrå som lever på att jaga efterlysta banditer, som han får belöning för att döda. Han är arketypen för en riktig revolverman: han är tuff, han är manlig och orädd och alla ser upp till honom i de små samhällena på de vindpinade slätterna mellan Klippiga bergen och prärien. Fattiga nybyggare lever sida vid sida med ranchägare och köpmän som har lyckats. Gud och våldet är ständigt närvarande i folks liv.

I Swedes kölvatten finns tre unga systrar, systrarna Steen, som på grund av en händelse i det förflutna är ute efter blodig hämnd. Trots att fattigdomen och svälten är så stor att de tvingas till  att försörja sig som prostituerade och tjuvar, jagar de efter honom år efter år. Och de mordiska hämndaktionerna riktas också in på Swedes nära och kära.

Genom att få ta del av olika karaktärers perspektiv nystas orsaken till händelserna upp sakta men säkert. Spridda karaktärer som inte alls verkar ha med varandra att göra till en början kommer allt närmare varandra och man förstår varför de är som de är. Gränsen mellan godhet och ondska luckras upp i en brutal miljö. Vem är hyvens och vem är mördare? Vad är det som har hänt och vad kommer att hända? I slutet knyts allt ihop så snyggt och man ser helheten i en fantastiskt engagerande berättelse som är skriven på vacker prosa.

Så, ja… Jag är helt omskakad efter den här boken. Framgår det att jag älskar den? Den är som bröderna Coens film True Grit möter Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Förutom att berätta om fasorna i ett laglöst och glesbefolkat land är det också en nybyggarhistoria, som speglar svenskarnas bosättning i det nya landet. Framförallt ges stort utrymme till nybyggarkvinnorna, som ju faktiskt också var med och byggde upp samhället, även om den mesta av äran brukar gå till männen. Detta trots att det var rätt så farligt att vara just kvinna i den miljön.

Mitt sug lindrades i alla fall för stunden. Men nu är jag istället ännu mer beroende av bra western-romaner och dessutom Pauline Wolff. Biblioteket nästa…

Wolff, Pauline (2009). Swede. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Read Full Post »

”Demonprinsessan” av Peter Bergting

För inte så länge sedan läste jag första delen i Peter Bergtings fantasytrilogi, Häxmästaren, som blev en mycket positiv läsupplevelse (observera att spoilers ur denna första del kan förekomma nedan). Den andra delen, Demonprinsessan, är numera också avverkad och tycket håller i sig!

I Demonprinsessan befinner vi oss återigen i Morwhayle och följer upp Arteil Krill ett halvår efter den stora striden i Murlegh. Malda är försvunnen och många andra, både vänner och fiender, befaras vara döda. Snart blir han dock varse om att kampen om den magiska malströmmen, som finns under marken, fortfarande är högaktuell. Och vad värre är: den kan hota hela landet om fel person lyckas lägga vantarna på de magiska formler som krävs för att ta sig fram till den farliga kraften.

Precis som i första boken är tempot högt och fokus ligger först och främst på att smida planer och utkämpa strider. Detta mönster hör givetvis till genren, men eftersom läsaren redan känner de flesta karaktärerna sedan tidigare hade det varit kul om de hade fördjupats ytterligare på det psykologiska planet. Särskilt för egen del, eftersom jag gillar dem så otroligt mycket och vill veta mer (jag blir väldigt engagerad och glömmer hela tiden bort att målgruppen ju faktiskt är 9-12 år).

Även om det är våldsammare och mer allvarligt i denna del finns den roliga humorn till min stora glädje kvar i och med diverse skämt och små lustiga detaljer i det vardagliga livet. Mormodern och grodan Tsarevitch är personliga favoriter som gärna hade fått vara med ännu mera! Även de snobbiga stäpptrollen (varav en enligt illustrationen ser ut som Clint Eastwood) bjuder på skratt. Jag gillar också nya karaktärer som introduceras i serien, till exempel älvor, som här porträtteras som ganska fula och elaka, samt sländor, som i sin tur påminner om en sorts karate-Tingeling.

Malda fortsätter att vara den starka hjältinnan, vilket känns kul ur ett jämställdhetsperspektiv i fantasygenren. Vilka karaktärer som är goda respektive onda verkar dock mer tydligt än tidigare, även om det förekommer en diskussion om att ondska och godhet är subjektiva begrepp som beror på betraktaren. Det känns uppfräschande att det problematiseras på så sätt, fast visst förekommer det ändå en hel del elaka flin och vansinniga skratt från ”skurkarna” som gör att man ändå sympatiserar med de ”verkliga” hjältarna.

På slutet ställs dock allt på sin spets och saker och ting blir inte alls som man hade tänkt sig. Inget lyckligt slut här inte. Jag älskar denna mörka och ovissa utveckling och den har definitivt skapat ett enormt sug efter tredje och sista delen. För er som inte orkar vänta vill jag tipsa om att det på Morwhayles hemsida finns gratis noveller att ladda ner (jag har inte läst dessa, men vill ju fördjupa mig mer i Morwhayle och dess karaktärer, så jag kommer antagligen att läsa dem inom kort) som bygger på serien. Det finns också en fristående serieroman, som jag tyckte mycket om. Hoppas på mer sådant! De fina illustrationerna är helt klart bland det bästa med böckerna!

Bergting, Peter (2012). Legenden om Morwhayle: Demonprinsessan. Sundbyberg: Semic.

P.S. Lite random funderingar kring intrigen som jag kom att tänka på under läsningen:  om Malda kan transferera sig framåt tiden (och ta med sig andra på denna tidsresa), varför visar hon inte ”skurken” hur det kommer att gå? Och eftersom hon även kan resa tillbaka i tiden och ändra på händelser, finns det någonsin något som är farligt då? Går något fel är det ju bara att fixa till det i efterhand.

Read Full Post »

”Artighetsreglerna” av Amor Towles

Som så många andra har jag alltid haft en reserverad plats i mitt hjärta för staden New York, trots att jag aldrig har varit där (och så här med facit i hand är jag nog mer lantistypen). Men när jag var barn bar jag hem kassvis med gratiskataloger från resebyråerna och klippte ut bilder föreställandes glänsande skyskrapor och ett färgsprakande Central Park. Filmer som Oliver & Gänget, Annie och Ensam hemma: Vilse i New York sågs om och om igen. Därför blev jag väldigt glad när jag förra året vann Stringhyllans tävling, vars vinst bland annat bestod av Artighetsreglerna. Äntligen skulle jag i fantasin få bege mig till New York igen. Och vad bättre är: jag skulle få besöka ett jazzigt New York i 1930-talsskrud som skjuder av kultur.

Katey och Eve är två unga kvinnor med blygsamma bakgrunder som så många andra likartade arbetar som sekreterare (Mad Men-varning) i New York år 1938. De bor inackorderade på samma ställe och tillbringar fritiden med att snatta strumpor i varuhusen, gå på ryska lönnbarer och underground-musikställen. Men på nyårsafton träffar de på en bar den förmögne och generöse bankmannen Tinker Grey. De blir oskiljaktiga vänner tills en olycka helt förändrar rollerna. Katey och Eve får tack vare sina höga ambitioner en skjuts i ”rätt” riktning och kommer in i de finare kretsarna, men till vilket pris? På detta sätt filosoferar boken mycket över livsval och det mänskliga varandet.

Artighetsreglerna är en sån där bok som har en lite flytande handling. Det är inte enskilda händelser som för berättelsen framåt, utan det viktiga är relationerna mellan karaktärerna. Towles visar på ett ypperligt sätt hur människor spelar det sociala spelet och tar alla tillfällen i akt för att avancera och nå den amerikanska drömmen. Inte minst genom den intelligenta och vasstungade hjältinnan Katey. Läsaren tas samtidigt med på åtskilliga glamourösa partyn, jazzbarer, klubbar, lyxhotell och lantställen. En ström av människor sveper förbi, och ibland är det svårt att hålla reda på alla namn. Detta är ändå en slående effekt som speglar den stora mängd vaga bekanta som följer av att vistas i sådana kretsar. De äkta vännerna som man minns i efterhand är dock få.

Författaren Amor Towles – en inbiten New York-bo och chef för ett investmentbolag –  visar också sin tillgivenhet till staden ifråga genom att måla upp en storslagen miljö av ”the melting pot”. Rika ädlingar samlever med dörrvakter, hamnsjåare och diverse immigranter. Alla hör de hemma där. Towles har koll på de skyltfönster, restauranger, bilmärken, skor, drinkar och skådisar som gällde på Manhattan. Och hör bara hur pricksäkert han beskriver New York om hösten – den mest magiska årstiden för staden:

En faktor är förmodligen att varje stad har sin egen romantiska årstid. En gång om året passar en stads arkitektoniska, kulturella och hortikulturella variabler ihop med årstiden på ett sätt som gör att män och kvinnor som passerar varandra på genomfartslederna känner en ovanlig förnimmelse av romantisk löftesrikedom. Som vid jul i Wien eller i april i Paris.

Det är så vi New York-bor känner för hösten. När september kommer uppstår det trots det avtagande dagsljuset, trots löven som ger upp inför tyngden i grå höstregn, en viss känsla av lättnad över att de långa sommardagarna ligger bakom oss, och det finns en paradoxal känsla av pånyttfödelse i luften. (s. 232)

I agree, Mr Towles! Vore jag en person som gillade att skriva av citat ur böcker skulle jag kunna fylla en anteckningsbok lika tjock som själva Artighetsreglerna, för så många tänkvärdheter göms innanför dess pärmar. Så gillar man 30-talsnostalgi, New York eller helt enkelt en rapp dialog med filosofiska funderingar i ett riktigt bra relationsdrama tror jag att Artighetsreglerna är en bok som passar, för den innehåller allt detta.

Stort tack till Stringhyllan för att jag fick vinna och läsa denna bok!

Towles, Amor (2011). Artighetsreglerna. Stockholm: Forum.
Svensk översättning: Katarina Jansson

Read Full Post »

”It” has it (och blir ny film)!

Jag har precis påbörjat läsningen av Stephen Kings kultbok Det (eng.: It). Och jag gillar den skarpt! Den är hittills bättre än alla andra King-böcker jag har läst (vilka visserligen kan räknas på ena handens fingrar).

Än så länge har jag kommit 183 sidor. Bara 1150 sidor kvar alltså. Wohoo! Svar ja, den är tjockare än en 1600-talsbibel och väger över ett kilo. Mina händer får märken efter ett tag av att hålla i boken och handlederna domnar. Men vill man läsa fint får man lida… ja, ni vet.

Inte minst vill jag beta av Det på grund av att Warner Bros i detta nu är på gång med en remake av ABC:s miniserie från 1990! Men den här gången blir det två stycken långfilmer istället, vilket antagligen är klokt med tanke på bokens tjocklek. Och ingen mindre än Cary Fukunaga ska regissera (regissören till fina Jane Eyre från 2011). Detta kan med andra ord bli riktigt bra!

Annars gillade jag även tv-serien och blev rejält skrämd som barn. Det var på håret att jag vågade duscha. Sedan återberättade jag hemskheterna för de andra barnen på skolgården, som inte fick se serien, så att ingen annan vågade duscha heller. Undrar hur många människor det är som har fått clownfobi just på grund av clownen Pennywise? Hoppas att de castar en värdig skådis till rollen i kommande filmer!

Read Full Post »

”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”Kaninhjärta” av Christin Ljungqvist

Precis när jag hade sörjt färdigt över att fina Själens osaliga längtan var utläst och aldrig mer skulle förbli så där underbart outforskad händer något oväntat – jag stöter på en liknande tvillinglitt-berättelse med spökinslag. Och Kaninhjärta är minst lika bra med sitt innehåll av spänning, paranormalitet, själsligt mörker och mänskliga relationer.

Mary och Anne är sjuttonåriga enäggstvillingar och har sedan barndomen haft mediala förmågor; Mary lånar ut sin kropp och röst åt andar och på det viset kommunicerar de med Anne, som annars bara kan se dem.

Tvillingarna är bara identiska till utseende för som personer kunde de inte vara mer olika: Mary är den impulsiva och utåtriktade festprissen som dominerar sin omgivning medan Anne är introvert och helst vill vara hemma hos mamman i det trygga radhuset med sina böcker. Enligt Mary är Anne rädd för allt och har ett ”fladdrande kaninhjärta”, men egentligen är det Mary som har en trasig själ som hon försöker dölja bakom sin ilska.

Det är sommarlov och tvillingarnas pappa har precis lämnat deras mamma för en yngre kvinna. När de två åker på en resa till Thailand beslutar sig tvillingarna för att i hemlighet ”låna” deras lägenhet i Göteborg under en månad. Där kommer de i kontakt med en medial grupp som försöker hitta en försvunnen flicka och tvillingarna blir inblandade i ett mörkt och obehagligt spel. Dessutom har ett speciellt spöke börjat förfölja tvillingarna och uttalar en fruktansvärd profetia till Anne som hon försöker göra allt för att förhindra.

Så visst är det mycket som känns igen från Själens osaliga längtan. Det är blonda tvillingar – en dominant och en mer eftergiven - som lämnar sitt hem för en ny storstad och kommer i kontakt med spännande människor och spöken, vilket leder till big drama. Och jag sväljer det med hull och hår och bara älskar ihjäl hela alltet. Igen! Jag gottar mig i de somriga beskrivningarna av ett soligt, men ändå hotfullt, Göteborg och hur tvillingarna strosar runt i stadens lummiga delar, går på Liseberg och sitter på kaféer. Först trodde jag att det skulle bli löjligt med seansscenerna, men de bitarna fungerade faktiskt väl.

Ljungqvist har lyckats bygga upp mångdimensionella och mänskliga karaktärer som man inte riktigt vet var man har eller vad man ska tycka om. Alla har sidor som man både älskar och hatar och som läsare upprörs man ständigt på de flesta av dem (vissa mer än andra). Saker och ting är precis så komplicerade som de är i riktiga livet.

Språket är utsökt också – det är inte alls så där ”barnslifierat” (för att använda ett egenuppfunnet ord) som det ibland kan vara i ungdomsböcker. Istället är det sirligt och begrundande och kunde lika gärna passa i en vuxenroman. Det finns många citat från olika Kent-låtar, vars poetiska texter utgör en viktig del i berättelsen. Själv bekänner jag mig mer till hårdrock samt äldre musik och tillhör väl inte Kents allra mest hängivna fans, men jag blev förtjust över att känna igen mycket från deras bästa skiva (enligt mig) Du & Jag Döden. Vilket passade bra med tanke på bokens tema.

Vad jag gillade mest är ändå den där mörka och otrygga stämningen som hela tiden ligger och ruvar under ytan. Jag överdriver inte när jag säger att det är olidligt spännande mest hela vägen. Inga andningspauser här inte. Helst bör man avsätta en dag åt att bara sträckläsa denna bok. Det var tortyr när man på grund av akut sömnbrist tvingades att släcka läslampan och sova lite. Sammanfattningsvis är det en jättefin debut av Christin Ljungqvist. Jag läser gärna mer av henne i framtiden!

Ljungqvist, Christin (2012). Kaninhjärta. Stockholm: Gilla Böcker.

Read Full Post »

”Häxmästaren” av Peter Bergting

Legenden om Morwhayle är en tänkt fantasytrilogi som utspelar sig i en värld där staden Morwhayle är belägen. Vid en första anblick ter det sig som en tämligen typisk fantasyvärld (naturligtvis ingår kartor) med magiska svärd, medeltidsinspirerade städer befolkade av onda och goda magiker, små ensligt belägna byar i keltisk stil och vidsträckta vidder där en och annan drake har sin hemvist. Men när jag läser den första delen i trilogin – Häxmästaren – slås jag av att Bergting, som annars verkar som skicklig illustratör, har försökt göra sin egen grej och möblera om lite i denna rätt så förstelnade genre. Och jag gillar det.

Handlingen cirkulerar kring de femtonåriga tvillingarna Arteil Krim och Malda Stern. När de var små dog deras mor och de båda syskonen skildes åt under mystiska omständigheter. Senare kom de att leva åtskilda i olika städer; Arteil följde med sin far, magikern Gilrem Krill, medan Malda lämnades kvar övergiven i en värld full med magipolitiska motsättningar. Men en kväll upptäcker Arteil att det finns en portal bakom hans garderob och ur den kommer hans tvillingsyster Malda för att hämta tillbaka honom till Morwhayle för ett magiskt uppdrag.

Det jag verkligen tycker om med den här boken är att gränsen mellan gott och ont, som annars brukar vara så tydligt markerad i fantasygenren, inte riktigt går att urskilja. Det blir så mycket mer spännande och nyanserat när man inte vet vem som är the good respektive the bad guy. Och detta inkluderar även huvudpersonerna. Precis när man tror att man vet vem det är man bör heja på ändras rollerna. Me like!

Ett annat normbrytande inslag är att det är flickan Malda som porträtteras som den starkaste karaktären. Det är girlpower på högsta nivå. Malda är den som har auktoritet, är organiserad, kan utöva magi, är modig och temperamentsfull. Arteil framstår i jämförelse med henne som lite mesig och klumpig, även om han utvecklas under resans gång och blir allt mindre beroende av andras hjälp för att klara sig. De invändningar jag kan ha är att många av karaktärerna känns lite väl personlighetslösa. Jag hade velat ha lite mer psykologiskt djup. Mest fokuserar berättelsen på handling, men jag skummade mest igenom de förutsägbara svärdsstriderna. Men målgruppen 9-12-åringar tycker säkert att det är spännande med lite action.

Förutom mer välkända mytologiska sagoväsen som drakar, varulvar och magiska grodor förekommer det även ”nyuppfunna” varelser som jag verkligen gillar. Bland annat ”bargester”, som är en sorts hundmänniskor (fick mig att tänka på Brian i Family Guy, haha) och ”orobouzer”, som är varelser med vingar och fladdermusansikten (fick mig att tänka på en större version av Skrället aka Fidget i Mästerdetektiven Basil Mus). Jag gillar också humorn, till exempel den sarkastiske draken Gorgobestor, som när han blir skadad i en strid skickar räkningen för helare och psykolog till sin fiende. Eller den lille orakelgrodan Tsarevitch, som älskar återfuktande bad med salt och honung.

På sina ställen blir det också riktigt läskigt, då Morwhayle är fullt av odöda krigare i zombiestyle. Alltså ruttnade lik som dräller omkring lite här och var, bland annat under marken och i slottskällare. Detta förde mina tankar till de odöda krigarna i The Black Cauldron-serien av Lloyd Alexander. Om Bergting har inspirerats av nämnda serie eller om likheterna är en slump vet jag dock inte. Och bland de fina illustrationerna i boken fanns en bild på en krigare som påminde mycket om Den Hornkrönte, som är skurken i The Black Cauldron. Men eftersom jag ju älskar både The Black Cauldron-böckerna och Disney-filmen så tyckte jag bara att det var nostalgiskt och roligt. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen Demonprinsessan!

Bergting, Peter (2011). Legenden om Morwhayle: Häxmästaren. Sundbyberg: Semic.

Read Full Post »

”Dårens dotter” och ”Tiger” av Mian Lodalen

Dårens dotter är en varm och inte så lite galen uppväxtskildring som utspelar sig i min hemstad Jönköping under 60- och 70-talet. Just därför bestämde jag mig för att det var dags att läsa böckerna om Connie, vilket jag troligtvis inte hade gjort annars, med tanke på det stora antal ”folkhemsuppväxtböcker” som redan finns på bokmarknaden. Men nu ångrar jag det inte, för både Dårens dotter och den fristående fortsättningen Tiger är riktigt bra.

Dårens dotter handlar om flickan Connie och hennes något dysfunktionella familj. När Connie föds får mamman en ammningspsykos och tar självmord. Efter en snabbvända hos mormor och morfar får Connie flytta in hos moster Britta och hennes dumme man Lennart, som bara klagar på allt från religiösa till kommunister, i miljonprogrammet på Ekhagen.

Pappa Ted går under namnet ”dåren” och är väl inte som de vanliga papporna. Han bor i en stuga utanför stan, byter tjej varje vecka och verkar inte riktigt bry sig om sin dotter. Men Connie beundrar honom ändå, för ingen har en sådan rolig farsa: han som har samma bil som James Bond, har suttit i stillopatet (fängelset), kan berätta galna historier, tar med Connie ut i skogen för att provskjuta med en stulen AK-4, har hippiebutik i Smögen och Göteborg, plankar alla inträden och inte bryr sig om att laga mat. Pappan sprider dessutom skräck i frireligiösa Jönköping genom att sälja kondomer, inneha butiken ”Blommor och bin” (namnet antyder väl innehållet?) samt vara inblandad i porrklubbsverksamhet.

För pojkflickan Connie går det inget vidare i skolan. Hon är sämst i alla ämnen utom i gymnastik, har hela huvudet fullt med tovor, är ofta smutsig och kan inte sitta still. Ibland blir hon kallad för ”tattare” (ett nedsättande uttryck för resandefolket), vilket är ungefär det värsta skällsord som finns i Jönköping med sin stora resandefolkskoloni. Inte minst med tanke på att ”dårpappan” är mörk, har ett stort horn (näsa) och talar flytade romanichibet, som är ”tattarspråk” och Jönköpingsslang. Som tur är har hon bästa vännen och låtsasbordern Kalle, och tillsammans flyr de från omvärldens krav med diverse hyss. Oftast handlar det om att få tag på pengar eller andra nödvändiga ting på ett eller annat sätt. För enda sättet att få något är att skaffa sig det själv.

Men det komiska i dessa upptåg blandas med sorgligare inslag, ofta om hur vuxna sviker barn. Till exempel när Connie och Kalle lämnas på det religiösa sommarlägret där de misshandlas och blir inlåsta. Eller när pappan ständigt är frånvarande och prioriterar sig själv och sina flickvänner framför sin dotter. Mycket av det som Connie får vara med om känns inte helt barnvänligt och man upprörs över hur hon blir behandlad av människor som borde utgöra hennes största trygghet.

Förutom den svarta humorn och de djupare och sorgliga inslagen gillar jag såklart att man känner igen sig i miljöerna både vad gäller skolor, bostadsområden, gator och vissa byggnader. För en gångs skull kan man orientera sig fullt ut – det är väl samma känsla som en stockholmare får av att läsa Fogelströms böcker. En annan lokal kuriosagrej är romanislangen; det finns till och med en liten parlör längst bak i boken. Vissa ord och uttryck kände jag redan till, till exempel pilo (berusad), stesa sig (vara mallig), lover (pengar), tjavo/musch (man/kille), garia/goja (snygg tjej), kona (ful tjej), tji (inte/ingen), burobeng (bondjävel), bengalo (knäpp), gola ful (snacka skit), gullotoj (godis), devon (oj/himmel/jävlar). Men jag lärde mig också en hel del nytt, till exempel bockalo (hungrig), hjulingar (glasögon), spekkari (butik), careta (bil), kollevonna (strumpor), ava kaj (sticka), naschar (försvinner), skiron (polisen) och mandrom (jag). Mest är det den äldre generationen som använder sig av den här slangen i Jönköping. Fast när jag läste svenska på högskolan i stan fick vi lära oss att vissa ganska vedertagna ord i svenska språket – till exempel kille, tjej, jycke och lakan (tusenlapp) – kommer från romanin!

Medan Dårens dotter handlar om Connies barndom och pappa riktar Tiger in sig på på puberteten. Det är högstadietid, typisk tonårsproblematik och mycket testande av gränser. Lite väl vilt går det till ibland (hon är ju ändå dårens dotter) med fester som spårar ur, alkohol, problem med skolan och kriminalitet. Centralt i boken är ändå Connies nyupptäckta sexualitet. Hon kommer nämligen till insikt om att hon är homosexuell (katastrof om man bor i Jkpg), trots alla försök att vara ”normal”. Det är lite En komikers uppväxt över det hela.

Även i denna bok gillar jag retrokänslan. 70-talet fångas mycket väl och trovärdigt med referenser till musik, kläder, inredning, bilar och bebyggelse. Det märks att Lodalen har upplevt detta själv och gjort en ordentlig research. Så roligt man verkade ha på den tiden när man umgicks med varandra på riktigt och allt inte var så datorfierat. Men som en tråd genom båda böcker går också ilskan mot de vuxna som inte förstår eller bryr sig utan bara sviker. Trots att Tiger kan läsas fristående rekommenderar jag att man läser Dårens dotter först. Det ger så mycket mer djup till karaktärerna och man förstår Connies förhållanden till andra människor så mycket bättre.

Och slutet måste bara omnämnas. Det var jäkligt sorgligt. Jag till och med grät, vilket jag inte brukar göra. Men det kunde bara inte hjälpas. Jag har fått följa människorna i Lodalens universum under 800 sidor och med tanke på hur fint hon har gestaltat dem var det som om jag kände dem. Så usch, vad sorligt det var. Det lär ta ett tag innan jag kan sluta tänka på dessa böcker.

Lodalen, Mian (2008). Dårens dotter. Stockholm: Månpocket, 2009.
Lodalen, Mian (2010). Tiger. Stockholm: Forum.

Read Full Post »

”Mississippi” av Hillary Jordan

Nu har det hänt igen. Jag har förälskat mig i en bok som utspelar sig i den amerikanska Södern. Det är något speciellt med de där country noir-böckerna som gör att jag faller handlöst gång på gång. Mississippi (eng.: Mudbound) är Hillary Jordans  debutroman – och vilken fin debut det är! Jag älskar språket, intrigen och karaktärerna och man bara sugs in i det leriga Mississippi-deltat från första till sista sidan.

Berättelsen inleds dramatiskt, vilket gör att ens intresse fångas direkt. Året är 1946 och två bröder – Jamie och Henry – begraver sin far ute på den ruckliga och nästan ständigt leriga bomullsfarmen. Man förstår att någonting hemskt har lett fram till denna scen och resten av boken fogar ihop pusselbitarna av vad som hände genom att flera olika karaktärer träder fram och berättar. Det är landägaren Henry, hans bror och före detta stridspiloten Jaime, Henrys hustru Laura, den svarte arrendatorn Hap, hans hustru Florence, som också är barnmorska och hemhjälp hos Laura, samt deras son Ronsel, som precis har kommit hem efter att ha slagits framgångsrikt i andra världskriget.

Förhållandet mellan dessa personer är komplicerat. Laura, vars röst jag tyckte bäst om, kommer ursprungligen från storstaden Memphis och trodde att alla hennes chanser till äktenskap var förbi vid 31 års ålder. Då träffar hon Henry McAllen, gifter sig med honom och skaffar familj. Men Henry har inte talat om att hans största önskan är att äga jord. En dag får Laura reda på att han har köpt en bomullsfarm utanför Greenville och hela familjen tvingas flytta till en fallfärdig gård utan några bekvämligheter överhuvudtaget. Dessutom flyttar Henrys far ”Pappi” med – en elak man som inte drar sig för att sätta käppar i hjulen för de övriga.

På gårdens mark finns också ett antal arrendatorer som mot att de hjälper till med bomullsskörden får ta del av den till en viss grad. Dessa familjer är fattiga och lever ofta under slavlika förhållanden med stora skulder till markägaren. En av familjerna är den afroamerikanska Jackson vars son Ronsel utgör en viktig del av berättelsen. Han har varit i Europa, levt soldatliv och där behandlats som en hjälte. När han återvänder till Mississippi får han återigen smaka på den utbredda rasismen som finns där. Detta trots att han har riskerat livet för sitt land.

Mississippi är som ”Niceville möter John Steinbeck”. Det är inte pittoreskt och gulligt som i Niceville, utan de sociala svårigheterna skildras på ett mer realistiskt sätt. Södern består inte bara av vackra plantagegårdar och Jordan utelämnar varken smuts eller orättvisor. I princip alla vita karaktärer har fördomar mot svarta fast i olika grad, vilket är upprörande att läsa. Det finns ingen heroisk Skeeter eller Atticus i sikte.

Men det är inte bara rasmotsättningar som behandlas utan även kvinnornas underordnade ställning och fattiga vita. Ett romantiskt triangeldrama gör inte saken mindre spännande heller. Och genom att flera berättarröster träder fram med olika perspektiv blir helheten rikare. Jag saknar dock en röst från romanens storrasister Ku Klux Klanarna. De förblir nedtystade och framstår bara som onda rakt igenom. Det hade varit intressant att få en mer komplex bild av hur de tänker genom att ge någon av dem en röst. Jag förstår dock hur svårt detta måste vara. Men hursomhelst, på det stora hela älskade jag och sträckläste Mississippi!

Stort tack till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Jordan, Hillary (2008). Mississippi. Lund: Historiska Media, 2012.

Boktrailer:

Read Full Post »