”Tigrar i rött väder” av Liza Klaussmann

Tigrar i rött väder är Liza Klaussmanns debutroman och utspelar sig under 40-, 50- och 60-talet på en ö i New England. Kusinerna Helena och Nick är nära vänner, men efter kriget gifter de sig och bildar familj på var sitt håll. På somrarna återförenas de dock på släktstället Tiger House på den amerikanska östkusten. Det är en glamourös värld fylld med segelbåtar, tennisklubbar, drinkar, partyn men också av en hel del ofrihet, hemligheter och olycka. Sommaren 1959 hittar sysslingarna Daisy och Ed liket av en portugisisk tjänsteflicka i ett skjul. De är tolv år gamla och livet består av tonårsbekymmer och oro över de vuxnas problem, som de inte är så bra på att dölja.

Handlingen i Tigrar i rött väder är flytande och svår att beskriva. Historien berättas ur olika karaktärers perspektiv och läsaren förflyttas ständigt mellan de olika decennierna. Det är en relationsroman som kan liknas vid ett sånt där stort pussel med flera tusen bitar som till två tredjedelar föreställer en blå himmel. Den första halvan var monoton och tråkade ut mig. Jag irriterade mig på karaktärerna som inte gör så mycket annat än att vara dekadent olyckliga i sin amerikanska dröm samtidigt som de pimplar gin och tonic, martinis, whiskey och cocktails femtioelva gånger om dagen. Att ingen drabbas av leversvikt var för mig en gåta. Ännu en olycklig-hemmafru-skildring bland alla andra, tänkte jag.

Men efter ungefär halva boken vänder det och blir så där härligt obehagligt på något vis. Man får reda på mer genom att hemligheterna nästlas in i och ut ur varandra, vilket också leder till att karaktärerna fördjupas. Det där himmelspusslet börjar visa mer med andra ord. Helena, Hugh och Eds perspektiv och berättelser, som kommer senare i boken, tyckte jag också var mer engagerande än Daisy och Nicks. Dessutom smyger karaktärerna på varandra hela tiden. Det är nästan så att man känner sig iakttagen själv. En fascinerande effekt är till exempel när man som  läsare får följa hur en karaktär spionerar och förföljer en annan i en viss situation. Längre fram i boken ändras sedan perspektivet till den utsatta karaktären som tidigare blev spionerade på – det är samma situation fast nu är det bara läsaren som vet att det står någon bakom dörren. Någon som man i efterhand vet är en obehaglig typ. Och obehagliga och sorgliga personer är den här romanen full av. Sånt gillar jag.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Tamara Drewe” av Posy Simmonds

När jag var inne en sväng på Akademibokhandeln för några månader sedan gick jag förbi seriehyllan. Genast stannade jag till mitt i steget, eftersom min blick automatiskt drogs till ett omslag som delvis bestod av en hed med betande får (vissa av dem ägnade sig dock åt andra aktiviteter, som man kan se till höger, hihi). Redan där var jag nästan fast. Och efter att senare ha kollat in Bokstävlarnas positiva recension beslutade jag mig för att läsa Tamara Drewe och se vad som verkligen fanns innanför det där tilltalande omslaget.

Handlingen utspelar sig kring den pittoreska byn Stonefield på den engelska landsbygden. Där finns ett författarhotell som drivs av den framgångsrike deckarförfattaren Nicholas Hardiman och hans fru Beth. De lever i ett sorts öppet förhållande som går ut på att Nicholas hela tiden bedrar Beth med andra kvinnor samtidigt som hon sköter rörelsen och servar honom i hans skrivande.

Tamara Drewe, som titeln anspelar på, är en ung kvinna mitt i karriären. Hon är plastikopererad, snygg (och vet om det), har lägenhet i London och skriver för en tidning. Som barn växte hon upp på gården intill Hardimans och när hennes mor dör får Tamara ärva den och flyttar in med drömmar om att leva ”lantligt” (det vill säga, köra runt i Land Rovers och betala andra för att odla grödorna). Hennes ankomst till Stonefield sätter naturligtvis igång en massa draman bland byns invånare där såväl trädgårdsmästaren, författarna, byns uttråkade ungdomar och en avdankad rockstjärna från storstan involveras.

Tamara Drewe är en grafisk roman som gick som veckostrip i The Guardian och baserar sig på Fjärran från vimlets yra (1920) av Thomas Hardy. Mestadels består den av serierutor, men även av ganska mycket text. Själv var jag inte så förtjust i dessa röriga textsjok, som tog fokus från serieformatet och dessutom var rätt så övertydliga emellanåt. Jag föredrar när en serie lyckas förmedla sitt budskap enbart genom illustrationerna och texten i dem. Visst blev storyn mycket mer fördjupad på så sätt, men inte måste man alltid veta allt.

Karaktärerna är dock fulla av personlighet och triangeldramat, som i sin tur delas upp i flera olika trådar i berättelsen, är riktigt komiskt på äkta brittiskt vis. Det framkommer också en hel del slående kritik mot författar- och journalistikvärlden, som liksom de flesta andra världar innehar en klubben-för-inbördes-beundran och en egen jargong. Bäst gillade jag dock tråden om tonårsflickorna, som bryter sig in i Tamaras hus när hon inte är hemma och ställer till både det ena och det andra. Det som i början framstår som ett mysigt och halvytligt triangeldrama i Midsomer-miljö utvecklas senare till en mer mörk och allvarlig historia. Och det är den senare delen jag gillar bäst.

Tamara Drew har också filmatiserats med Gemma Aderton i huvudrollen. Av trailern att döma verkar dock serien bättre än filmen, så läs den först.

Simmonds, Posy (2007). Tamara Drewe. Wibom books, 2011.
Svensk översättning: Anna Strandberg

Read Full Post »

”Artighetsreglerna” av Amor Towles

Som så många andra har jag alltid haft en reserverad plats i mitt hjärta för staden New York, trots att jag aldrig har varit där (och så här med facit i hand är jag nog mer lantistypen). Men när jag var barn bar jag hem kassvis med gratiskataloger från resebyråerna och klippte ut bilder föreställandes glänsande skyskrapor och ett färgsprakande Central Park. Filmer som Oliver & Gänget, Annie och Ensam hemma: Vilse i New York sågs om och om igen. Därför blev jag väldigt glad när jag förra året vann Stringhyllans tävling, vars vinst bland annat bestod av Artighetsreglerna. Äntligen skulle jag i fantasin få bege mig till New York igen. Och vad bättre är: jag skulle få besöka ett jazzigt New York i 1930-talsskrud som skjuder av kultur.

Katey och Eve är två unga kvinnor med blygsamma bakgrunder som så många andra likartade arbetar som sekreterare (Mad Men-varning) i New York år 1938. De bor inackorderade på samma ställe och tillbringar fritiden med att snatta strumpor i varuhusen, gå på ryska lönnbarer och underground-musikställen. Men på nyårsafton träffar de på en bar den förmögne och generöse bankmannen Tinker Grey. De blir oskiljaktiga vänner tills en olycka helt förändrar rollerna. Katey och Eve får tack vare sina höga ambitioner en skjuts i ”rätt” riktning och kommer in i de finare kretsarna, men till vilket pris? På detta sätt filosoferar boken mycket över livsval och det mänskliga varandet.

Artighetsreglerna är en sån där bok som har en lite flytande handling. Det är inte enskilda händelser som för berättelsen framåt, utan det viktiga är relationerna mellan karaktärerna. Towles visar på ett ypperligt sätt hur människor spelar det sociala spelet och tar alla tillfällen i akt för att avancera och nå den amerikanska drömmen. Inte minst genom den intelligenta och vasstungade hjältinnan Katey. Läsaren tas samtidigt med på åtskilliga glamourösa partyn, jazzbarer, klubbar, lyxhotell och lantställen. En ström av människor sveper förbi, och ibland är det svårt att hålla reda på alla namn. Detta är ändå en slående effekt som speglar den stora mängd vaga bekanta som följer av att vistas i sådana kretsar. De äkta vännerna som man minns i efterhand är dock få.

Författaren Amor Towles – en inbiten New York-bo och chef för ett investmentbolag –  visar också sin tillgivenhet till staden ifråga genom att måla upp en storslagen miljö av ”the melting pot”. Rika ädlingar samlever med dörrvakter, hamnsjåare och diverse immigranter. Alla hör de hemma där. Towles har koll på de skyltfönster, restauranger, bilmärken, skor, drinkar och skådisar som gällde på Manhattan. Och hör bara hur pricksäkert han beskriver New York om hösten – den mest magiska årstiden för staden:

En faktor är förmodligen att varje stad har sin egen romantiska årstid. En gång om året passar en stads arkitektoniska, kulturella och hortikulturella variabler ihop med årstiden på ett sätt som gör att män och kvinnor som passerar varandra på genomfartslederna känner en ovanlig förnimmelse av romantisk löftesrikedom. Som vid jul i Wien eller i april i Paris.

Det är så vi New York-bor känner för hösten. När september kommer uppstår det trots det avtagande dagsljuset, trots löven som ger upp inför tyngden i grå höstregn, en viss känsla av lättnad över att de långa sommardagarna ligger bakom oss, och det finns en paradoxal känsla av pånyttfödelse i luften. (s. 232)

I agree, Mr Towles! Vore jag en person som gillade att skriva av citat ur böcker skulle jag kunna fylla en anteckningsbok lika tjock som själva Artighetsreglerna, för så många tänkvärdheter göms innanför dess pärmar. Så gillar man 30-talsnostalgi, New York eller helt enkelt en rapp dialog med filosofiska funderingar i ett riktigt bra relationsdrama tror jag att Artighetsreglerna är en bok som passar, för den innehåller allt detta.

Stort tack till Stringhyllan för att jag fick vinna och läsa denna bok!

Towles, Amor (2011). Artighetsreglerna. Stockholm: Forum.
Svensk översättning: Katarina Jansson

Read Full Post »

”En dag” av David Nicholls

Nu är den äntligen utläst – romanen som varit en så stor snackis och favorit hos läsarna och som dessutom blivit film med bland andra Anne Hathaway i huvudrollen. Som vanligt är jag lite sen med att läsa de där hajpböckerna, och troligtvis hade jag aldrig ens sneglat åt En dag om det inte varit för att jag hört så mycket gott om den. Romantiska komedier om moderna storstadsmänniskor är inte riktigt min grej i vanliga fall, varken i film- eller bokform. Men tack och lov bjuds läsaren, förutom på karaktärer som festar och jobbar med teater, tv, egna ekologiska caféer, författarskap, även på en del mörkare sidor. Den där London-coolheten har trots allt en baksida.

En Dag handlar om universitetkompisarna Emma och Dexter, som den 15 juli 1988 träffas på sin examenskväll i Edinburgh. Den snygge och tillbakalutade Dexter kommer från en lite finare Oxford-familj medan den intelligenta och kulturintresserade Emma är från arbetarklassens Yorkshire. Trots skillnaderna uppstår ett starkt band dem emellan och de lyckas hålla kontakten genom åren samtidigt som deras liv utvecklas åt helt olika håll.  I varje kapitel får vi följa dem vad de gör just den 15 juli från ungdom till medelåldern. Dexter får jobb på tv, blir kändis och lever ett trendigt I-don’t-give-a-f***-liv och Emma kämpar på en mexikansk sylta och lyckas till slut bli lärare medan hon drömmer om ett liv som författare. Genom med- och motgångar följs de åt, inte alltid helt sams, och man frågar sig ständigt hur det ska gå för paret, om de kommer att få varandra i slutet.

Det märks att Nicholls också sysslar med att skriva film- och tv-manus för boken kändes ganska ”filmisk” överlag. Det var rappt, lättsamt och lättläst. Och det finns romantiska komedier som är helt underbara vad gäller film (till exempel Love actually och Bridget Jones’ dagbok) och sedan finns det de som är mer meningslösa (kommer inte på någon titel just nu, men något med Sarah Jessica Parker ligger nära till hands). En dag hamnar nog någonstans i mitten. Jag hade absolut inte tråkigt när jag läste, men trots sorgliga inslag kändes det lite ytligt. Lite som en nostalgisk tillbakablick på det samhälle som författaren själv var ung i. 90-talsreferenserna haglar och det romantiska skenet ligger tjockt och lysande över det hippa London där vinet, kvinnorna och sången flödar. Det var trevlig underhållning för stunden men troligtvis inget som jag kommer att bära med mig.

Jag störde mig också lite på att det var mannen, Dexter, som skulle vara den slarvige men lyckade showbiz-killen med hundratals flickvänner och på ständig fest. Emma däremot var den duktiga och trogna tjejen, den som är snäll och lite halvnördig med tjockbågade glasögon, som alltid ställer upp och inte kan ha normala relationer för att hon aldrig kan glömma den snygga och egoistiske Dexter. Trots att hon var bäst i klassen fick hon nöja sig med sämre möjligheter. Jag vet inte om det är en aning könsstereotypt eller bara en spegling av hur det ser ut i verkliga livet.

Jag tycker med andra ord att En dag var helt okej, lite halvmysig och lätt. Antagligen kommer jag att se filmen också och hoppas att jag gillar den ännu mer. Jag, och mina närmaste, hoppas även att jag kommer att bli botad från de musikreferenser som titeln har givit mig – under de senaste dagarna har jag konstant vrålsjungit Tommy Nilssons Melodifestivallåt från 1989 med samma namn på högsta volym. Nostalgi är härligt.

Nicholls, David (2009). En dag. Stockholm: Printz Publishing, 2010.

Read Full Post »

”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg

Året är 1938 i Örnsköldsvik. Den knappt 20-åriga Maj kommer från Östersund och har precis flytt från ett olyckligt förhållande hemmavid. I sin nya tillvaro bor hon inhyst i ett litet vindsrum hos fru Näsman och arbetar på konditori. Hela tiden tänker hon med vemodig värme på Erik, som gång på gång har lämnat och sårat henne. Genom en väninna lär hon sedan känna den äldre fabrikörssonen Tomas, som hon motvilligt börjar träffa för att glömma Erik. Det hela slutar med att hon gifter sig med honom, på grund av att hon blir med barn, och tvingas in i ett konventionsfyllt och olyckligt äktenskap.

Detta kan klassas som diskbänksrealism, men på en mer förfinad prosa. På ytan beskriver Att föda ett barn den idyll som vi retroälskande loppisspringare febrilt söker efter: då hemmafruarna lagade 95 procent av maten från scratch och serverade kaffe ur blommigt porslin på bordsdukar med broderade prästkragar. Då man äkte rälsbuss till vackra jämtländska sjöar och traditionerna fortfarande styrde. Ändå ligger det en vemodig ton i bokens botten. Maj är fånge i konventionernas fängelse och i sin besatthet av att vara en perfekt hustru, mot och husfru. Hon, som kommer från sämre förhållanden och blivit med barn utomäktenskapligt, vill till varje pris visa sig duglig i den finare familj hon gifter in sig i. Maj är livrädd för smuts och skrubbar både sig själv och lägenheten ideligen. Dessutom tillkommer kraven på att vara snyggt klädd, laga de flådigaste middagarna och bjuda på de godaste småkakorna. Jag kom verkligen att tänka på den duktighetsfälla som många kvinnor fastnar i även idag.

Så vad anser jag om boken? Eftersom det är ett filosofiskt och lite dystert inriktad relationsdrama i äldre miljö borde jag älska den. Tyvärr tycker jag att språket var rätt så jobbigt att läsa på grund av den ”hackiga” interpunktionen, vilket i och för sig säkert är ett medvetet berättartekniskt grepp från Sandbergs sida. Meningen är väl att läsaren ska följa Majs tankar som de kommer (”stream of conscioussness”), vilket dock gör texten svårläst och tung. Särskilt när både presens och imperfekt blandas i samma meningar.

Bäst gillade jag bokens början och slut, då de flesta händelserna inträffar. I mitten blev det lite tjatigt med alla Majs ”måsten” som upprepas sida upp och sida ner: middagar, klädsel, bjuda igen, vad laga?, presenter, äktenskapsproblem, graviditetsproblem… Även om dessa inslag hade infunnit sig i mindre mängd hade läsaren förstått budskapet precis lika väl. Annars tycker jag att det är en tänkvärd berättelse med slående personporträtt och 30-talsmiljöer. Jag såg många likheter med Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar. Att föda ett barn utgör första delen i en planerad trilogi.

Sandberg, Kristina (2010). Att föda ett barn. Stockholm: Norstedts.

Read Full Post »

”Den stängda boken” av Jette A. Kaarsbøl

Den stängda boken var en av böckerna i Kill Hyllvärmare-projektet och faktum är att jag är evigt tacksam mot mig själv för att just den fick vara med och bli läst. För tänk om jag hade missat denna pärla! Jag nästan ryser av obehag över att den har fått stå oläst i hyllan under så många år.

Handlingen utspelar sig i Köpenhamn på 1870-talet. Frederikke är en ung och överbeskyddad kvinna från ett borgarhem och meningen är att hon ska gifta sig med en torr präst – symbolen för traditioner och regler vid denna tid. I slutet av 1800-talet rådde en stor utveckling på det tekniska planet och det blåste nya politiska vindar. Det var lite på modet att vara ”avantgarde”. Frederikke bryter i vilket fall förlovningen, gör sig osams med sin familj och börjar istället att umgås med ett gäng intellektuella livsnjutare (bland annat bestående av Herman Bang och Georg Brandes) som verkligen går in för att leva efter den nya samhällstendensen.

Hon förälskar sig handlöst i den välbärgade och genomgode förlossningsläkaren Frederik och de kommer överens om att gifta sig. Men det blir ett minst sagt konstigt äktenskap. Frederik verkar tro att Frederikke och han endast lever på ett arrangerat vis och egentligen ska kunna göra vad de vill, som fria och moderna människor. Men Frederikke avgudar Frederik och gifter sig av kärlek. Trots att Frederik är omtänksamheten själv verkar den dock inte besvaras. Och det visar sig med tiden att Frederik har en hemlighet och anledning till detta. Kanske är det inte så roligt att leva totalt konventionslöst som det vill påskinas?

Det var längesedan jag blev så berörd av en berättelse. Allt är så vackert och klokt beskrivet – på varannan sida finns citat som jag skulle vilja skriva av. Framförallt är det ett mänskligt relationsdrama och en sorglig skildring av kärleken. Man tycker sig känna igen människor, känslor och situationer och lider verkligen med Frederikke. Utanförskapet och alltings jävlighet skildras på pricken, men även våra önskningar att passa in och bitterheten över att ha valt fel i livet trots goda intentioner. Till och med de många bikaraktärerna som snabbt svischar förbi känns mycket mänskliga och lämnar ett bestående intryck. Men Den stängda boken innehåller även hur-sjutton-ska-det-gå-spänning (i alla fall sådan icke-action-spänning som jag gillar). Att en del saker var förutsägbara gjorde ingenting. Det är i alla fall en roman som jag kommer att läsa om fler gånger – den saken är säker.

Kaarsbøl, Jette A. (2003). Den stängda boken. Stockholm: Månpocket, 2006.

Read Full Post »

”Fjäril” av Sonya Hartnett

Eftersom jag gillade Hartnetts beryktade Torsdagsbarn så pass mycket beslutade jag mig för att rätt så direkt fortsätta med ytterligare en bok skriven av hennes begåvade hand. Fjäril verkade vara ett drama i min smak, så det fick bli den. Den handlar om 14-åriga Ariella Coyle, även kallad Plum, i det tidiga 80-talets Australien. Hon bor i ett villaområde med två antiksamlande föräldrar och de omaka äldre bröderna Justin (bilintresserad snyggo) och Cydar (gotisk och intellektuell enstöring).

Plum är vad man kan kalla en science fiction-nörd som älskar läskiga filmer och drömmer om att bo i ett modernt hus med vita plastmöbler som alla andra. Hon anser sig vara tjock, ful, gudlös och hon missbrukar dessutom mat för att döva smärtan av sina problem. I skolan tillhör hon på nåder ett tjejgäng som hela tiden ger henne elaka pikar. Plum finner sig dock i mobbningen för att inte hamna helt utanför.

En dag lär Plum känna grannfrun Maureen som tar henne under sina vingarns beskydd, men hennes råd är okonventionella. Hon menar att Plum bör förändra sig själv både till det yttre och inre och dra fördel av elakheterna. Det är dessutom något skumt med Maureen. Egentligen är hennes lille son David (en ny Tin?) den ende Plum kan vara sig själv med. Och en dag inträffar det värsta tänkbara scenariot…

Stämningen i Fjäril är lika mörk och hopplös som i Torsdagsbarn. Hartnett återvänder till temat om utsatta barn och en vuxenvärld som sviker. Alla i boken är olyckliga och missnöjda med sina liv på grund av de höga krav de ställer på allt. Särskilt de vuxna porträtteras som stora egon.

Det jag gillar med Fjäril är att karaktärerna är så mångbottnade och komplicerade. I Hartnetts värld finns det ingen distinkt uppdelning mellan svart och vitt. Vi har alla ett stråk av såväl godhet som ondska i oss. Själv hade jag väntat mig den gamla vanliga snyftaren om det änglalika mobboffret och Djävulens mobbargäng, men inte ens Plum är moraliskt perfekt och enkel att tycka om alla gånger (vilket naturligtvis inte innebär att det är okej att mobba någon!). Hon är elak mot sin mamma och favoriserar sin ena bror vilket gör den andre ledsen. Den enda tjejen i gänget som är snäll mot Plum tycker hon är en idiot och hon är lögnaktig och kontrollerande emellanåt. Den ende ”oskyldige” i berättelsen verkar vara David, som ännu är ett barn och inte kommit upp i vuxen ålder, då alla verkar fördärvas.

Många gånger kommer jag på mig själv med att tänka hur vuxet Hartnett skildrar problem och förhållanden. Hade jag varit yngre hade jag nog haft svårt att förstå de underliggande budskapen, men som sagt har ju författaren själv tidigare hävdat att hon skriver för en intellektuell ung publik. Å andra sidan blir boken på så sätt också lättare att uppskatta bland vuxna läsare.

Men Fjäril innehåller inte bara ett mörkt relationsdrama, utan den bjuder även på spänning med en för läsaren chockartad vändning samt ett öppet slut.

Hartnett, Sonya (2009). Fjäril. Stockholm: Bonnier Carlsen 2010.

Read Full Post »

”Easter Parade” av Richard Yates

För några år sedan såg jag filmen Revolutionary Road med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna – en mycket vacker historia om än något dyster. Jag kände mig dock sugen på att läsa någon lättare amerikansk klassiker, så det fick helt enkelt bli Easter Parade av Yates, med förhoppningen att den skulle vara lika bra som filmen RR. Jag misstog mig dock på att den skulle vara lättsmält bara för att sidorna var få och språket enkelt.

Yates levererar även med denna roman en riktig svårmodshistoria. Redan i det första kapitlets inledande mening får läsaren veta att ”[...] ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv.” I centrum för handligen står alltså två systrar: den äldre och vackra Sarah och den intelligenta lillasystern Emily. När berättelsen börjar skiljer sig deras föräldrar och flickorna finner sig leva med en självupptagen och kringflackande mor. Fadern är tidningsman som de efter ett tag helt förlorar kontakten med.

Genom flickornas uppväxt är hela tiden deras olika behov av kärlek och bekräftelse närvarande. Sarah gifter sig tidigt, flyttar till landet och skaffar en stor familj. Emily lever ett intellektuellt liv i New York och går från man till man. Trots sytrarnas olika livsval är ingen av dem lycklig – inte någon annan i boken heller förresten. Det är trasiga relationer, sjukdom, död, kärlekslöshet, övergrepp och svek (fast under ordnade och trovärdiga litterära former). Särskilt alkoholismen går som en röd tråd genom berättelsen.

Det känns överhuvudtaget som en väldigt realistisk bok och man kommer verkligen personerna inpå livet med alla deras känslor och tankar. Ändå stannar man ofta upp och frågar sig: ”är livet verkligen så där hopplöst?” Som människa vill man gärna tro att det kommer att ordna sig. Man lever på hoppet, biter ihop och kämpar på. Man vet inom sig att livet består av både negativa och positiva sidor. Det blir bra längre fram. I Easter Parade får dock allt som någonsin hade kunnat betraktas som positivt stå undan för en tjock, grå dimma av missmod och spritångor.

Jag tycker att boken är smart skriven och efterliknade människans (fruktlösa) försök att finna den absoluta lyckan. Men som helhet är den alldeles för nihilistisk för att jag ska kunna njuta av den fullt ut. Visst är det sant att bra böcker, och särkilt klassiker, har till uppgift att aktivera starka känslor och universella mänskliga teman, men det här var lite för mycket av det ”onda.”

Yates, Richard (1976). Easter Parade. Stockholm: Norstedts 2010.

Read Full Post »