”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”En dag” av David Nicholls

Nu är den äntligen utläst – romanen som varit en så stor snackis och favorit hos läsarna och som dessutom blivit film med bland andra Anne Hathaway i huvudrollen. Som vanligt är jag lite sen med att läsa de där hajpböckerna, och troligtvis hade jag aldrig ens sneglat åt En dag om det inte varit för att jag hört så mycket gott om den. Romantiska komedier om moderna storstadsmänniskor är inte riktigt min grej i vanliga fall, varken i film- eller bokform. Men tack och lov bjuds läsaren, förutom på karaktärer som festar och jobbar med teater, tv, egna ekologiska caféer, författarskap, även på en del mörkare sidor. Den där London-coolheten har trots allt en baksida.

En Dag handlar om universitetkompisarna Emma och Dexter, som den 15 juli 1988 träffas på sin examenskväll i Edinburgh. Den snygge och tillbakalutade Dexter kommer från en lite finare Oxford-familj medan den intelligenta och kulturintresserade Emma är från arbetarklassens Yorkshire. Trots skillnaderna uppstår ett starkt band dem emellan och de lyckas hålla kontakten genom åren samtidigt som deras liv utvecklas åt helt olika håll.  I varje kapitel får vi följa dem vad de gör just den 15 juli från ungdom till medelåldern. Dexter får jobb på tv, blir kändis och lever ett trendigt I-don’t-give-a-f***-liv och Emma kämpar på en mexikansk sylta och lyckas till slut bli lärare medan hon drömmer om ett liv som författare. Genom med- och motgångar följs de åt, inte alltid helt sams, och man frågar sig ständigt hur det ska gå för paret, om de kommer att få varandra i slutet.

Det märks att Nicholls också sysslar med att skriva film- och tv-manus för boken kändes ganska ”filmisk” överlag. Det var rappt, lättsamt och lättläst. Och det finns romantiska komedier som är helt underbara vad gäller film (till exempel Love actually och Bridget Jones’ dagbok) och sedan finns det de som är mer meningslösa (kommer inte på någon titel just nu, men något med Sarah Jessica Parker ligger nära till hands). En dag hamnar nog någonstans i mitten. Jag hade absolut inte tråkigt när jag läste, men trots sorgliga inslag kändes det lite ytligt. Lite som en nostalgisk tillbakablick på det samhälle som författaren själv var ung i. 90-talsreferenserna haglar och det romantiska skenet ligger tjockt och lysande över det hippa London där vinet, kvinnorna och sången flödar. Det var trevlig underhållning för stunden men troligtvis inget som jag kommer att bära med mig.

Jag störde mig också lite på att det var mannen, Dexter, som skulle vara den slarvige men lyckade showbiz-killen med hundratals flickvänner och på ständig fest. Emma däremot var den duktiga och trogna tjejen, den som är snäll och lite halvnördig med tjockbågade glasögon, som alltid ställer upp och inte kan ha normala relationer för att hon aldrig kan glömma den snygga och egoistiske Dexter. Trots att hon var bäst i klassen fick hon nöja sig med sämre möjligheter. Jag vet inte om det är en aning könsstereotypt eller bara en spegling av hur det ser ut i verkliga livet.

Jag tycker med andra ord att En dag var helt okej, lite halvmysig och lätt. Antagligen kommer jag att se filmen också och hoppas att jag gillar den ännu mer. Jag, och mina närmaste, hoppas även att jag kommer att bli botad från de musikreferenser som titeln har givit mig – under de senaste dagarna har jag konstant vrålsjungit Tommy Nilssons Melodifestivallåt från 1989 med samma namn på högsta volym. Nostalgi är härligt.

Nicholls, David (2009). En dag. Stockholm: Printz Publishing, 2010.

Read Full Post »

”Halvblod” av Sofie Trinh Johansson

Aveline Johansson är tjugotvå år och bor med sina föräldrar i en sömnig semesterort på Mallorca, där de arbetar på ett hotell.

Men Aveline har alltid varit speciell; förutom att hon är makalöst vacker tvingas hon leva ett skyddat liv på grund av ett medfött hjärtfel. Detta är dock inget som stör enstöringen Aveline, som helst tillbringar sin tid med böckerna som enda sällskap.

En dag dyker en mystisk man upp  – Billy – och avslöjar vad Aveline egentligen är: en blandning mellan människa och vampyr. Eftersom Avelines egna vampyrsläktingar är ute efter att döda henne tvingas hon och Billy att fly tillsammans till Sverige, där det är tänkt att hon ska tränas till ”krigare”. Men resan blir både farofylld och känslosam.

Sofie Trinh Johansson skriver väl och har i Halvblod verkligen försökt göra sin egen grej av vampyrmyten. Däremot har det visat sig vara ganska svårt att göra radikala förändringar, då många stereotyper som redan finns i andra vampyrserier med ungdomar som målgrupp, lever kvar. Man kan säga att det är som Twilight i legoform. Enda skillnaden är att bitarna har byggts ihop på ett annat sätt, men ingredienserna är fortfarande desamma:

• Vampyrer är aristokratiska, grymma, onaturligt vackra, älskar designprylar och annan lyx.
• Vampyrer har löjligt mycket pengar och heter namn som skulle kunna förväxlas med TV4:as Gladiatorerna: Justus, Lexi, Sky, Xero, Domino etc.
• Vampyrer lever i olika ”klaner” som oftast krigar mot varandra. Vissa är godare än andra.
• Mycket av innehållet i boken ägnas åt att ingående förklara vampyren som varelse och alla intriger mellan klanerna. Mycket energi läggs också på deras utseende, vilket kanske inte är så intressant. Billy ger till och med Aveline ett häfte som sammanfattar vilka alla vampyrer är och hur de ser ut, eftersom de är så många. Även läsaren skulle ha behövt något liknande, i en bilaga exempelvis. Vi svaga människor har ju inte så bra minne…
• Det finns andra mytologiska varelser vars uppgift är att strida mot vampyrerna och beskydda människorna (dock ej varulvar).
• Naturligtvis måste det obligatoriska triangeldramat finnas med. Aveline har svårt att välja mellan the good guy och the dangerous guy. Gissa vem valet faller på.

Det verkar vara svårt att nå upp till den originalitet som Ajvide Lindqvist gör i Låt den rätte komma in, där vampyren är en smutsig, fattig och ensam varelse med ett ganska så ordinärt utseende som lever i vår egen miljö (inte i medeltida borgar eller designhus). Man blir inte direkt rädd för de här moderna och lyxiga vampyrerna, men det kanske inte är meningen heller.

Dock fanns det en del förklaringsluckor som jag hängde upp mig på. Till exempel: om vampyrers hjärtan inte slår, varför koagulerar inte deras blod? Och varför ”flämtar” de i så fall? De behöver ju inte syresätta sig ens vid fysisk ansträngning. Och hur fungerar deras ämnesomsättning och celler? Lite mer research om kristendomen hade också behövts för att höja trovärdigheten.

Förklaringen till varför det läggs så extremt mycket resurser på att döda Aveline är lite cheesy också. Liksom den något ytliga beskrivningen på hur Billy kan vara så rik utan att bli ”upptäckt”. U-båten var grädden på moset som kändes lite väl överdrivet. Hur har man lyckats frakta en u-båt till Norrland utan att folk (Säpo eller Försvaret) reagerar?

Boken är rätt så tjock med sina dryga sexhundrafemtio sidor och skulle kunna ha kortats ner en del. Mycket av det som redan har hänt och sagts mellan karaktärerna upprepas flera gånger på slutet. De första trehundra sidorna är riktigt spännande och fartfyllda, men sedan blir det mest repetition.

Johansson ska dock ha en eloge för sitt genustänk: att hon har gjort Aveline till en stark och mångsidig tjej som inte måste beskyddas av en man hela tiden. Aveline räddar till och med männen vid en del tillfällen – till exempel när hon bär en försvagad Billy – en direkt motsats till Twilight. Hon säger också emot Billy och tillåts att bli arg på honom. Man slipper med andra ord Meyers hyperreligiösa moralkakor och föråldrade kvinnosyn. Jag är också tacksam för att man i Halvblod inte behöver befatta sig med glittrande vampyrer!

Halvblod är första delen i en trilogi, så håll utkik efter nästa del om du vill läsa vidare om Aveline, Billy och Alexanders äventyr.

Johansson, Sofie Trinh (2011). Halvblod. Mörkesdottir Förlag.

Read Full Post »

”Hjärtans Fröjd” av Per Nilsson

Det var av en ren slump jag fick syn på den här boken i bibliotekshyllan – en tunn, knallrosa volym på lite drygt 150 sidor föreställandes ett funkishus. Men när jag väl gjorde det tändes en liten envis glödlampa i skallen. Per Nilsson… Och Hjärtans Fröjd… Sedan trillade poletten ner. På högstadiet hade nämligen vår svensklärare Svante läst nämnda bok högt inför klassen. Och sedan fick vi minsann författarbesök av Per Nilsson i egen hög person. Lite roligt att man kommer ihåg vissa saker fast det var över tio år sedan de inträffade. Även om jag inte mindes hela handligen så kommer jag ihåg att jag tyckte mycket om boken. Därför fick det bli en omläsning på äldre dar.

Hjärtans Fröjd publicerades första gången 1992 och har vunnit en rad priser sedan dess. Historien utspelar sig kring en ung man som går på gymnasiet. Man får aldrig veta vad han heter, så låt oss kalla honom rätt och slätt för ”killen”. Han verkar vara lite av en outsider och har inte så många vänner, trots att han försöker spela coolare än vad han känner sig.

En dag när killen är på väg med bussen till skolan får han syn på en rödhårig tjej med mossgrön jacka: Ann-Katrin (även kallad Hjärtans Fröjd av huvudpersonen, eftersom hon doftar citronmeliss). Naturligtvis kärar han ner sig totalt. Det visar sig att de åker med samma buss flera gånger i veckan och under en lång tid vågar han bara sitta och stirra på hennes öra. Och en dag får de kontakt.

En relation dem emellan påbörjas och killen är så lycklig som någon förälskad tonåring kan bli. Men läsaren anar hela tiden att det är något som inte stämmer med Ann-Katrin, vilket dock huvudpersonen, förblindad av kärlek, inte gör. Detta gör att man bara blir mer och mer nervös inför vad som komma skall och sidorna praktiskt taget vänder sig själva i ultrarapid. Killen åker iväg på en sedan tidigare planerad språkresa till USA. Hela tiden tänker han på Hjärtans Fröjd och skriver brev efter brev. Men vid hemkomsten förändras allt.

När man återberättar handlingen låter detta som en typisk ungdomsroman och inget vidare speciellt. Men det är något med Hjärtans Fröjd som är eget på något vis. Karaktärerna beskrivs med en poetisk känslighet och själva kärlekshistorien blir aldrig överdrivet romantisk på ett sliskigt och stereotypt sätt. Det är realistiskt men ändå vackert känslosamt. Detta trots att historien berättas ur killens perspektiv. Eller kanske framförallt därför. Att skrapa bort ytan på en ung gymnasiegrabb och upptäcka att det finns precis lika mycket känslor där som det finns hos det motsatta könet är säkert med och skapar denna effekt.

Ett annat finurligt grepp är berättartekniken, som jag vet att vissa inte gillar. Jag tycker dock att den är intressant. Berättelsen börjar egentligen med slutet: en massa udda föremål kastas från ett helt vanligt hyreshus någonstans i Sverige. Därefter blir det ”scenbyte” och läsaren introduceras för killen. Han sitter deprimerad framför sitt skrivbord med sakerna uppradade framför sig: ett busskort, ett vykort, en tysk grammatik, en krukväxt, en fröpåse, en sida ur en sångbok, en LP, en tom plastask, ett paket kondomer, ett hoprullat underlakan, en trasig amerikans flagga, en svart anteckningsbok, ett paket med krusiga snören, en biobiljett, ett rakblad och en burk blå tabletter… Som läsare förstår man ingenting, mer än att stämningen är tryckt och att något hemskt antagligen kommer att inträffa. Men sedan rullar ”filmen” igång på riktigt och på ett snillrikt sätt väver Nilsson ihop sin berättelse utifrån varje föremål och man vill desperat veta hur allting hänger ihop.

Med andra ord, böcker om första förälskelsen finns det många utav, men få är av så bra kvalitet som denna! Det finns även en fortsättning, The Return of Hjärtans Fröjd (som jag ännu inte har läst).

Nilsson, Per (1992). Hjärtans Fröjd. Stockholm: Rabén & Sjögren 2004.

Read Full Post »