Behöver jag egentligen presentera den extremt hajpade Hungerspelen-trilogin närmare för någon? Även om man har lyckats undgå att läsa böckerna eller se filmen har nog berättelsen om framtidsdystopin Panem nått fram till gemene man ändå. Men utifall att någon har varit inlåst i en isolerad jordhåla de senaste månaderna/åren kan jag ju berätta lite om handlingen ändå (dock mest överskådligt). Ni bör också veta att mina tankar om denna serie är så många och så ostrukturerade just nu att risken för att recensionen mest kommer att bestå av känslosamt babbel är tämligen stor. Hoppas att ni har överseende med detta.
Så tillbaka till handlingen: efter många krig och naturkatastrofer har det som är kvar av det forna USA (nu vid namn Panem) delats upp i tolv distrikt och Huvudstaden. Alla styrs av en diktatorisk regim och med en enväldig president som härskare. Styret fungerar lite som relationen mellan västvärlden och u-länderna gör i vårt samhälle: den rika och konsumtionshungrande Huvudstaden – vars invånare är ytliga, egocentriska och hamstrar överflödiga varor de inte behöver – lever på de fattiga och underordnade distriktens råvaror och slit.
För att påminna distriktens invånare om regimens makt anordnas det dessutom varje år ett så kallat Hungerspel där en flicka och en pojke mellan tolv och sexton år från varje distrikt väljs ut att tävla mot varandra på en arena där meningen är att de ska döda varandra tills bara en deltagare återstår. Det hela filmas dygnet runt och ses som ett stort nöje i Huvudstaden.
Bokens hjältinna, Katniss, lever i distrikt 12 – ett koldistrikt i det som en gång var Appalacherna (en lång bergskedja; jag saknar en karta över Panem och information om i vilka gamla stater distrikten ligger!). Hon och bästa vännen Gale brukar smyga sig ut genom områdets elstängsel för att tjuvjaga och på så sätt komma undan svälten. Men när hennes lillasyster Prim får den olycksaliga lotten att delta i Hungerspelen träder Katniss in i hennes ställe. Få anar dock vad det kommer att få för konsekvenser för tävlingen och landet i stort.
Länge, länge har jag hållit mig borta från att läsa Hungerspelen, eftersom jag misstänkte att det var en ny Twilight späckad med en massa konservativa moralkakor i amerikaniserad form. Men trots vissa likheter, i form av ung hjältinna som slits mellan två snygga killar i en spejsad värld, kunde jag inte ha mer fel. Det är i allra högsta grad en vass samhällskritik mot krig och våld, mot hur rikedom och makt byggs upp på bekostnad av andra människor, mot överkonsumtion, utseendefixering och mot det etiklösa mediasamhället. Första boken var otroligt spännande och med ett ständigt driv. Bok två och tre var något segare med en del överflödiga beskrivningar av hur huvudpersonen ständigt duschar, pratar taktik eller vilar sig efter diverse skador, men de var inte heller dåliga på något sätt.
Och visst, det ligger en stor Battle Royale-varning över hela idén (japansk bok/film med nästan identiskt tema) fast detta är mer episkt och pretantiöst på en större politisk nivå. Många gånger är dock förklaringarna till händelserna så pass ytliga att det är svårt att uppröras på riktigt över hemskheterna. Till exempel förklaras aldrig hur USA, som alltid har varit så stolt över sin liberalism, helt plötsligt förvandlades till en blodtörstig diktaturkramarstat. Som vanligt finns det också en väldigt lågt intresse för världen utanför USA (utomjordingar och jordens undergång verkar vara fenomen reseverade för den Nordamerikanska kontinenten ur Hollywoods synpunkt). Det nämns ingenting om vad som har hänt med resten av omvärlden eller vad den tycker om Panems nya syn på mänskliga rättigheter. Hallå, FN!? Jag förstår inte heller hur Huvudstaden kan vara så välutvecklad och rik med tanke på vad som har hänt i historien och hur primitiva distrikten är. Var får de sina resurser ifrån efter alla katastrofer och liknande? Borde inte miljön vara totalförstörd och jorden utsugen? Om jag får gnälla lite över en sista grej också så tycker jag att Collins kunde ha kostat på sig lite medicinsk research. Även om vi befinner oss i framtiden så fungerar väl den mänskliga fysiologin på samma sätt som alltid.
Såklart är jag medveten om att jag överanalyserar och tycker egentligen inte att en ungdomsbok behöver vara så invecklad. I sin helhet gillar jag ju ändå denna serie. Framförallt för att karaktärerna känns så äkta och mänskliga. De är inte på långa vägar perfekta, vare sig vad gäller utseende, personlighet eller moral och det känns bara så himla härligt och oförutsägbart. Collins har inga problem med att ta livet av viktiga personer till höger och vänster heller. Man sitter som på nålar och vill bara fortsätta med ett kapitel till och ett kapitel till för att stilla chockkänslorna. Till och med triangeldramat känns spännande, då man inte har en aning om vad Peeta, Gale eller Katniss egentligen tycker om varandra (dock vet jag vad JAG tycker. Önskar mig numera en nyckelring föreställandes Peeta, trots att jag väl är för gammal för sånt. Plus att man kunde höra ”Team Peeta!” vrålas fram lite då och då från mitt soffhörn när vi såg filmen häromdagen. Detta är absolut inte likt mig!). Slutet hade jag hört skulle vara mindre bra, och jag lyckades lista ut det i förväg, men mest för att jag ville att det skulle sluta så. Annars hade budskapet om världens ständiga maktspel och skenbara gränser mellan godhet och ondska varit bortkastat.
Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att 
Jag har fruktansvärt ont i nacken. Allvarligt talat känns det som att någon har pulveriserat chilifrön mot mina skulderblad med en mortel av äkta marmor. Anledning? Igår kväll började jag läsa Stephen Kings 
