”Feberflickan” av Elisabeth Östnäs

Feberflickan (Columbi Publishing, 2012) tillhör den där typen av böcker som man kan läsa om hur många gånger som helst utan att tröttna. Så vacker och rik på detaljer är den. Det är som att titta in i ett gammalt dockskåp från 1800-talet eller något. Ständigt lägger man märke till någon ny, utsökt liten detalj.

När boken börjar möts läsaren av Luna. Hon är dotter till en astronom och vandrar planlöst från rum till rum i ett förfallet hus någonstans i Skåne. Tidigt märker man att något är fel; boksidorna fullkomligt vibrerar av obehag. Luna mår inte bra och har blod på klänningen. Samtidigt undrar man var alla andra håller hus. De möbler, kläder och föremål som Luna går runt och tittar på i de låsta rummen berättar historier från förr och ger på så sätt också ledtrådar om nuet. Till exempel att Luna hatar frun i huset och endast omtalar henne som hon.

Jag broderar stjärnor och en stor måne, och jag tänker mig att broderiet inte ska synas riktigt förrän man vrider på tyget, ser det ur en annan vinkel. Det ska vara svårt att upptäcka. Mönstret ska inte komma till en direkt utan framträda lite åt gången. Man ska få anstränga sig för att se. (ur Feberflickan, s. 90)

Det citatet tycker jag speglar mycket av innehållet i Feberflickan. Man tror att man vet hur allt hänger ihop, men kan ändå inte vara säker. Språket är suggestivt och som sagt sprängfyllt av detaljer. Den ger en känsla för tiden utan att det avslöjas vilket exakt år det är. Idun, linoleummattor, höga kragar/krås, järnspisar, färgade fönsterglas och nyligen installerat avlopp och elektricitet för dock tankarna till jugendperioden och slutet av 1800-talet/sekelskiftet. Jag uppskattar hur som helst när tidstypiska fenomen känns så trovärdiga som de gör här och när det märks att författaren har gjort efterforskningar.

Återkommande teman är blod, galenskap och ruttnande kött. Det är äckligt, men samtidigt fascinerande. Luna verkar i sin tur vara en ondsint karaktär som man inte alls vet var man har. Hon smyger runt med sina hatiska tankar, saboterandes och spionerandes. Exempelvis får man veta att hon har haft ihjäl en katt med yxa för att den tillhörde henne. Sedan smyger hon sig in på tjänsteflickan Birgits rum, där hon snokar bland hennes få kära ägodelar. Luna hittar där en hårlock från Birgits syster, som dog i lungsot. Hårstråna sprider hon ut över golvet. Sånt tycker jag är för jäkligt. Men är Luna offer eller förövare? Eller båda delarna? Och är spökena som förföljer Luna äkta eller är det vanföreställningar? Och slutet! Hade inte alls väntat mig något dylikt. Jag ryser! Det här var sannerligen en ovanlig och läskig bok helt enkelt. Läs den!

Stort tack till Columbi Publishing för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”It” has it (och blir ny film)!

Jag har precis påbörjat läsningen av Stephen Kings kultbok Det (eng.: It). Och jag gillar den skarpt! Den är hittills bättre än alla andra King-böcker jag har läst (vilka visserligen kan räknas på ena handens fingrar).

Än så länge har jag kommit 183 sidor. Bara 1150 sidor kvar alltså. Wohoo! Svar ja, den är tjockare än en 1600-talsbibel och väger över ett kilo. Mina händer får märken efter ett tag av att hålla i boken och handlederna domnar. Men vill man läsa fint får man lida… ja, ni vet.

Inte minst vill jag beta av Det på grund av att Warner Bros i detta nu är på gång med en remake av ABC:s miniserie från 1990! Men den här gången blir det två stycken långfilmer istället, vilket antagligen är klokt med tanke på bokens tjocklek. Och ingen mindre än Cary Fukunaga ska regissera (regissören till fina Jane Eyre från 2011). Detta kan med andra ord bli riktigt bra!

Annars gillade jag även tv-serien och blev rejält skrämd som barn. Det var på håret att jag vågade duscha. Sedan återberättade jag hemskheterna för de andra barnen på skolgården, som inte fick se serien, så att ingen annan vågade duscha heller. Undrar hur många människor det är som har fått clownfobi just på grund av clownen Pennywise? Hoppas att de castar en värdig skådis till rollen i kommande filmer!

Read Full Post »

”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”Kaninhjärta” av Christin Ljungqvist

Precis när jag hade sörjt färdigt över att fina Själens osaliga längtan var utläst och aldrig mer skulle förbli så där underbart outforskad händer något oväntat – jag stöter på en liknande tvillinglitt-berättelse med spökinslag. Och Kaninhjärta är minst lika bra med sitt innehåll av spänning, paranormalitet, själsligt mörker och mänskliga relationer.

Mary och Anne är sjuttonåriga enäggstvillingar och har sedan barndomen haft mediala förmågor; Mary lånar ut sin kropp och röst åt andar och på det viset kommunicerar de med Anne, som annars bara kan se dem.

Tvillingarna är bara identiska till utseende för som personer kunde de inte vara mer olika: Mary är den impulsiva och utåtriktade festprissen som dominerar sin omgivning medan Anne är introvert och helst vill vara hemma hos mamman i det trygga radhuset med sina böcker. Enligt Mary är Anne rädd för allt och har ett ”fladdrande kaninhjärta”, men egentligen är det Mary som har en trasig själ som hon försöker dölja bakom sin ilska.

Det är sommarlov och tvillingarnas pappa har precis lämnat deras mamma för en yngre kvinna. När de två åker på en resa till Thailand beslutar sig tvillingarna för att i hemlighet ”låna” deras lägenhet i Göteborg under en månad. Där kommer de i kontakt med en medial grupp som försöker hitta en försvunnen flicka och tvillingarna blir inblandade i ett mörkt och obehagligt spel. Dessutom har ett speciellt spöke börjat förfölja tvillingarna och uttalar en fruktansvärd profetia till Anne som hon försöker göra allt för att förhindra.

Så visst är det mycket som känns igen från Själens osaliga längtan. Det är blonda tvillingar – en dominant och en mer eftergiven - som lämnar sitt hem för en ny storstad och kommer i kontakt med spännande människor och spöken, vilket leder till big drama. Och jag sväljer det med hull och hår och bara älskar ihjäl hela alltet. Igen! Jag gottar mig i de somriga beskrivningarna av ett soligt, men ändå hotfullt, Göteborg och hur tvillingarna strosar runt i stadens lummiga delar, går på Liseberg och sitter på kaféer. Först trodde jag att det skulle bli löjligt med seansscenerna, men de bitarna fungerade faktiskt väl.

Ljungqvist har lyckats bygga upp mångdimensionella och mänskliga karaktärer som man inte riktigt vet var man har eller vad man ska tycka om. Alla har sidor som man både älskar och hatar och som läsare upprörs man ständigt på de flesta av dem (vissa mer än andra). Saker och ting är precis så komplicerade som de är i riktiga livet.

Språket är utsökt också – det är inte alls så där ”barnslifierat” (för att använda ett egenuppfunnet ord) som det ibland kan vara i ungdomsböcker. Istället är det sirligt och begrundande och kunde lika gärna passa i en vuxenroman. Det finns många citat från olika Kent-låtar, vars poetiska texter utgör en viktig del i berättelsen. Själv bekänner jag mig mer till hårdrock samt äldre musik och tillhör väl inte Kents allra mest hängivna fans, men jag blev förtjust över att känna igen mycket från deras bästa skiva (enligt mig) Du & Jag Döden. Vilket passade bra med tanke på bokens tema.

Vad jag gillade mest är ändå den där mörka och otrygga stämningen som hela tiden ligger och ruvar under ytan. Jag överdriver inte när jag säger att det är olidligt spännande mest hela vägen. Inga andningspauser här inte. Helst bör man avsätta en dag åt att bara sträckläsa denna bok. Det var tortyr när man på grund av akut sömnbrist tvingades att släcka läslampan och sova lite. Sammanfattningsvis är det en jättefin debut av Christin Ljungqvist. Jag läser gärna mer av henne i framtiden!

Ljungqvist, Christin (2012). Kaninhjärta. Stockholm: Gilla Böcker.

Read Full Post »

”Evig natt” av Michelle Paver

Undertiteln till Evig natt avslöjar att det är en ”arktiskt spökroman”. Med tanke på att det för tillfället är högsommar kändes det därför lite konstigt att helt plötsligt förflytta sig till Svalbards mörka och otäcka vinter, men det fungerade fint som omväxling. Man får följa 28-årige Jack, som lever i London 1937, är besviken på sitt torftiga liv och drömmer om att bli erkänd forskare och upptäcktsresande. Hans lycka är därför stor när han kommer i kontakt med en grupp unga män som planerar en expedition till Arktis för att där utforska väderförhållanden och miljö under ett år, och han tackar ja till att följa med. Väl på plats – med enorm packning, slädhundar och allt – börjar dock medlemmarna droppa av en efter en och till slut befinner sig Jack ensam mitt ute i Svalbards ödemark. Och det dröjer inte länge förrän han börjar se underliga saker. En mörk och förvriden varelse verkar hasa sig upp ur havet och det finns också en läskig björnpåle utanför fönstret som verkar komma närmare och närmare…

Evig natt är enligt mig kanske inte så läskig som jag trodde att den skulle vara, men i och för sig har jag kommit fram till att böcker inte skrämmer mig lika mycket som filmer gör, så antagligen beror det på mig. Paver får hur som helst till en trovärdig beskrivning av hur en vildmarksexpedition kunde se ut på den tiden. Såväl den fysiska som den psykiska ansträngningen lyser verkligen igenom sidorna. Tempot är långsamt och det förekommer många upprepningar i handlingen, vilket i och för sig förstärker Jacks upplevelse av isolering, rutin och leda. Men jag blev mer uttråkad än rädd av detta, vilket gjorde mig lite besviken. Eftersom Evig natt är en relativt kort roman finns det inte mycket utrymme för fördjupande personporträtt. Karaktärerna framstår som rätt så grunda figurer och istället ligger fokus mer på vad som sker och hur Jack reagerar på det. Jag hade därför väntat mig att skrämseleffekterna skulle vara mer utarbetade än vad de är.

Jag gillar ändå dagboksformen, som ger berättelsen autencitet. Det står klart att Paver har låtit sig inspireras en hel del av andra upptäcktsresandes dagböcker, till exempel av Robert Falcon Scott, som så tragiskt omkom med hela sitt team på Antarktis 1912 på grund av svält, utmattning och köld. Tack vare hans anteckningar, som han förde tills han inte längre orkade hålla i pennan, vet man vad som hände dem. Denna autentiska dagbok finns dessutom utgiven.

Paver, Michelle (2010). Evig natt. Sundbyberg: Semic, 2011.

Read Full Post »

”Jag väntar under mossan” av Amanda Hellberg

Jag väntar under mossan handlar om trettonåriga Matilda, som vanligtvis bor i England, men befinner sig i Sverige på sommarlov. När föräldrarna åker på kryssning i Norge ska hon stanna hos sin svenske morfar, som bor i en omoderniserad stuga mitt ute i den djupa skogen. Det är alltså ett brännässelomgivet utedass, jordkällare, tvätt i sjön och grillning av korv över öppen eld som gäller framöver. Närmaste civilisation är orten Timmersby, som i alla fall inrymmer ett litet skolbibliotek. På platsen finns också en sjö med en mystisk ö i mitten och som sänder ut kusliga vibbar. För trettio år sedan försvann Matildas mormor helt plötsligt utan ett spår och återfanns aldrig – något de aldrig talar om i familjen. Endast hennes klädskåp står kvar orört i stugan. Denna sommar börjar det dessutom hända konstiga saker kring det lilla torpet. Det verkar som att någon vill Matilda och hennes familj något…

Det bästa med Jag väntar under mossan är den trolska stämningen, likt den som kan anas på det vackra omslaget. Hellberg lyckas fånga det där drömska och sävliga ute i de svenska sommartorpen och skogssjöarna, särskilt när varje kapitel åtföljs av en fin illustration av Hellberg själv. Språket är romantiskt och passar genren väl. Jag gillar också de mytologiska väsen som figurerar i bakgrunden och skräms rätt så bra, till exempel Mylingen, älvor, Näcken och Skogsrået. I början av boken vet man inte riktigt vad det är som pågår, mer än att en otäck liten varelse krafsar och viskar genom sovrumsväggen, ett vitt ansikte syns genom utedassets fönster mitt i natten och att något under vattenytan drar Matilda i fötterna när hon badar. Jag vågade knappt släcka läslampan och sova efter det, inte minst med tanke på att jag har skogen som granne.

Men efter ungefär halva boken blir det hela mer fantasyinriktat med ett gammalt slitet tema som alltför väl känns igen sedan tidigare. Jag vill inte avslöja för mycket, men kan säga att det förekommer ”häxeriaction” i form av utvalda ungdomar, trollkarlar, väktare och en kamp mellan gott och ont. Detta tar bort mycket av den stämning och hotfullhet som finns i början och känns inte heller särskilt genomtänkt. Jag börjar dessutom tröttna på att alla huvudpersoner i var och varannan (ungdoms)bok nuförtiden måste besitta magiska eller övernaturliga förmågor. Är vanliga människor verkligen så tråkiga att läsa om? Istället för att ge karaktärerna magiska krafter hade de kunnat få lite mer personlighet och psykologiskt djup. Speciellt huvudpersonen Matilda. Man får knappt veta något om hennes liv i England, om hon har några känslor eller åsikter, vad hon har för intressen eller stil… Också hennes sommarromans Emil är alltför perfekt och välborstad för att kännas trovärdig. Däremot gillar jag morfadern, som känns mysig med stort vitt skägg, blommig badmössa och Star Wars-tröja.

Hade Hellberg fortsatt med samma stil som i början, plus jobbat mer på karaktärernas personligheter, hade det varit en riktigt spännande och originell bok! Less is more, är ett koncept som alltid brukar fungera väl. Läsaren behöver inte heller få veta allt – det blir nästan läskigare om inte alla trådar knyts ihop till ett prydligt paket i slutet. Lite öppna avgrunder är oftast mer nervkittlande om man är ute efter att skrämmas.

Hellberg, Amanda (2012). Jag väntar under mossan. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Read Full Post »

”Benrangel” av Stephen King

Michael Noonan är en framgångsrik populärlitteraturförfattare och bor tillsammans med sin fru Jo i en sömnig stad i Maine. En dag inträffar det oförklarliga som bryter idyllen: Jo får en stroke i sommarvärmen och avlider på en parkering under en shoppingrunda. Michael går ner sig i djup sorg och får till slut panikångest bara av att sätta på ordbehandlingsprogrammet på datorn. Dessutom plågas han av hemska mardrömmar, som utspelar sig vid det sjönära sommarstället i västra Maine. Vad hade egentligen Jo för hemligheter och hur hänger det ihop med det gamla timmerhuset och dess omgivning? Michael bestämmer sig för att flytta dit på obestämd tid och hoppas kunna lösa gåtorna och få tillbaka sin förmåga att skriva.

Väl på plats lär han känna den unga Mattie och hennes dotter Ki, som bor i en trailer i samhället. Hon befinner sig i en smutsig vårdnadstvist med hennes avlidna makes stenrika och uråldriga far och även här beslutar sig en kärlekskrank Michael att hjälpa till. Men fallet visar sig hänga ihop med spökerierna och till slut blir situationen riktigt farlig.

Jag högg in med god aptit på Benrangel, som för tillfället verkar befinna sig lite ”på modet” i bokbloggsvärlden. Det är många som har läst den nyligen – kanske på grund av den nyproducerade miniserien med Pierce Brosnan i huvudrollen?

Som tidigare har nämnts är jag ingen King-expert och förhåller mig ganska så neutral till hans bokproduktion. Jag kände dock igen de många och detaljrika populärkulturella referenserna samt några av Kings favoritteman från andra böcker och filmatiseringar: rasism, utanförskap och skrivande. Allt uttryckt på ett psykologiskt plan som tar sig skräckartade former. Språket och stilen är ”snackig” och ”grabbig”.

Och visst, jag säger det igen: King är riktigt bra på att berätta om människor och måla upp miljöer. Men tyvärr var detta inget som direkt fastnade hos mig. Karaktärerna kändes grunda och allt så överdådigt ”amerikanskt”. Exempelvis har jag svårt för alltför brådmogna småbarn; en fyraårig flicka som talar och beter sig som om hon vore elva år. Jag ställer mig också tveksam till karaktären Mattie, som ju faktiskt är ”white trailer trash slash teenage mom”, men naturligtvis ser ut som en fotomodell a la ”Tvillingarna på Sweet Valley” och är ofantligt intellektuell, mogen och mild. Dessa vackra och änglalika individer ska alltså den gubbsjuke Michael värna om och beskydda, stoppa om i sängen, läsa sagor för och jag vet inte vad.  Okej, jag vet att man kanske mest ska ta fasta på spänningsmomenten i Kings litteratur, men det är ändå något överromanticerat.

Däremot tyckte jag mycket om den kusliga Maine-miljön med alla mer eller mindre trevliga invånare och den gåtfulla delen av boken. Det bjöds också på en hel del läskiga scener som faktiskt gjorde mig lite rädd. Men jag tror att denna berättelse passar bättre på vita duken – där skrämseleffekterna blir mer tydliga och överskuggar de puttinuttiga familjeidealen. I bokens värld vill jag dock ha mer opolerad trovärdighet och djup.

King, Stephen (1998). Benrangel. Malmö: Bra Böcker, 1999.

Read Full Post »

”När skruven dras åt” av Henry James

I den klassiska spökhistorien När skruven dras åt får vi följa en guvernant i 1800-talets England som får i uppdrag att undervisa två föräldralösa barn, Miles och Flora, på ett gods i Essex. Deras farbror bor i London och vill inte ha med dem att göra. Detta ter sig extra konstigt med tanke på att barnen ifråga visar sig vara bedårande, vackra och helt felfria. Nästan lite för felfria för att vara sant.

Guvernanten och alla andra tjänare i hushållet förtrollas av den unga pojken och flickans charm, men snart märker man att något är fruktansvärt fel: vålnader börjar visa sig och verkar särskilt dragna till barnen. Detta faktum förfärar guvernanten, som med hushållerskan som ”bollplank”, försöker jaga ett svar på gåtan och skydda de små.

Det är tydligt att denna kortroman speglar samhället i vilket den skrevs. Det sena 1800-talets intresse för telepati, psykoanalys och seanser märks tydligt. Finns spöken på riktigt eller frammanas de endast på psykiska grunder i vår fantasi? När skruven dras åt ger inga riktiga svar på detta. Men den problematiserar också vem som verkligen är offer och vem som är förövare. Efter sista sidan var man lite snurrig och visste inte riktigt vad man skulle tro på. Lite läskigt faktiskt…

Så är du ute efter en skräckhistoria med högt tempo och mycket action är detta inget för dig. Gillar du däremot lite mer lågmälda historier med psykologiska grepp och ålderdomligt, sirligt språk är den fenomenal. Det är lite Jane Eyre möter The Others.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

James, Henry (1898). När skruven dras åt. Stockholm: Modernista, 2010.

Read Full Post »

”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg

Maja Grå anländer till Brighton av två anledningar. För det första har hennes mamma hittats brutalt knivmördad på den annars så nöjesfyllda piren. Och det finns mer drama bakom detta än så. Mamman har nämligen under tio år varit saknad efter att ha lämnat sin familj i sticket. Sedan dess visar det sig att hon har arbetat i England som prostituerad utan att någon har känt till om hon lever eller ej.

Men Maja befinner sig också i England för att studera konst i Oxford. Där kommer hon att bo inackorderad i en gammal anrik universitetsbyggnad och gå på konstföreläsningar dagarna i ända. Från första början blir hon bästa vän med två andra studenter och förälskar sig dessutom i en skotsk klasskamrat, som är begåvad men verkar lite farlig och hemlighetsfull. Samtidigt som utredningen om mamman pågår sker det mystiska saker på skolan som bara Maja kan se. Det visar sig att det har skett konstiga dödsfall i elevhemmet för länge sedan, vilket verkar höra samman med att någon är ute efter Maja själv…

Döden på en blek häst är Hellbergs andra roman och en fristående fortsättning på Styggelsen. Jag läste nyligen att författaren själv bor i England, så visst var miljöbeskrivningarna genuint engelska. Min tanke är även att hon måste vara bevandrad i konst, för beskrivningarna som rörde målning och dylikt kändes också mycket trovärdiga (även om jag själv knappt vet skillnaden mellan bläck och blyerts).

Men det är något ytligt med denna roman som gjorde att jag aldrig brydde mig riktigt om den. För det första gör huvudpersonen Maja Grå verkligen skäl för sitt namn. För övrigt andas det alltför mycket enkel ungdomsroman över det hela. Huvudkaraktärerna känns väldigt tillrättalagda med barnsligt språk och glättigt beteende. Däremot gillar jag ”birollerna” mer, till exempel polismannen Steve. Jag blev också lite besviken på att det var mer deckare än skräck över det hela. Jag hade väntat mig något med mer djup och psykologisk skräck som lämnar lite bestående spår efter sig hos läsaren.

Men för sin genre är det inte alls en dålig bok, även om den inte föll i just min personliga smak. Den är inte förutsägbar, lättlästheten till trots, och bjuder dessutom på en hel del mysrysarfaktorer. Och som sagt vill jag ge den ett stort plus för de trovärdiga brittiska miljöerna som gör att man själv gärna tar första bästa Ryan Air-plan till ön ifråga. Är man”into” spännande och lättsamma underhållningsromaner som inte är alltför komplicerade är detta en bok att gilla. Fortsättningen, Tistelblomman, utkommer dessutom nu i januari för den som vill läsa mer om Maja Grå.

Stort tack till Månpocket för recensionsexemplaret!

Hellberg, Amanda (2011). Döden på en blek häst. Stockholm: Månpocket.

Read Full Post »

”Frid på jorden” av Selma Lagerlöf

Frid på jorden (1917) är en kortnovell skriven av vår allas svenska sagomästarinna Selma Lagerlöf. Jag blev oerhört sugen på att få ta del av denna berättelse efter att ha läst såväl Elis som Bokstävlarnas recensioner, så det blev till att låna e-boken från biblioteket. Trots att jag inte har något läsarprogram installerat på surfplattan (ännu) är novellen såpass kort att det gick bra att läsa den direkt på datorskärmen.

Lagerlöf är en författare som oftast förknippas med nationalromantik, som var en populär strömning i samhället under hennes storhetstid. Och visst bjuds läsaren på sådana inslag även i denna lilla julberättelse. Det är vinter i ett kallt och forna Sverige i en nordligt belägen allmogeinspirerad stuga.

En julkväll när alla traditionella förberedelser är gjorda, kreaturen utfodrade och husfolket sitter och lyssnar på far som läser om Jesubarnets förehavanden ur Bibeln, smyger en dödskalleliknande och smutsig varelse in genom dörren och stirrar på dem genom sitt toviga hår. Är det ett troll eller rent av någon de alla känner igen från det förflutna?

Frid på jorden ger alltså ett första intryck av att vara en ren skräckberättelse. Och visst innehåller den mystiska och otäcka inslag, men det finns mer än så. Det jag uppfattar som centralt är istället julens fredsbudskap – i detta fall vad Nya Testamentet säger om hämnd, till exempel att vända andra kinden till och förlåta sina bödlar. För en modern läsare känns det dock lite väl magstarkt att förlåta vissa saker så lättvindigt.

Typiska moralkakor i julsagor eller ej – man kan alltid vara säker på att Selma levererar den rätta mytologiska och mörka sagofeelingen, vilket passade bra så här i juletider.

Lagerlöf, Selma (1917). Frid på jorden. Mix Förlag, 2011.

Read Full Post »