”Mörka platser” av Gillian Flynn

Trots att jag var uppslukad av annat i livet så till den grad att läsningen blev extremt lidande under november månad läste jag till slut ut Gillians Flynns kritikerrosade Mörka platser.

Handlingen utspelar sig kring Libby Day – en trettioårig, arbetslös kleptoman bosatt i Kansas City. Hon har i över tjugo år av sitt liv levt på en fond som upprättades åt henne som barn, då hela hennes familj blev mördad hemma på gården. Endast Libby lyckades undkomma och hennes storebror Ben anklagades och dömdes sedan till livstids fängelse för morden efter att Libby, efter vissa påtryckningar, pekade ut honom som gärningsman.

Nu har ett sällskap, som är besatt av Day-morden och ser Ben som oskyldig, kontaktat Libby för att hon ska prata med gamla vittnen, få reda på sanningen om den verklige mördaren och på så sätt också ta tillbaka sitt eget vittnesmål. Och eftersom Libbys pengar börjar ta slut och hon på grund av det livslånga utanförskap orsakat av den traumatiska barndomsupplevelsen gjort att hon inte direkt är sugen på att jobba godtar hon uppdraget mot betalning.

Även om Mörka platser saluförs som en deckare tycker jag att den är mer än så. Det är en prima uppvisning i amerikansk country noir med sjaskiga hak, trailerparks, förfallna bondgårdar och nedbrutna människor i ett samtidigt religiöst och moralhysteriskt Mellanvästern fyllt av vapen, våld och droger. Läsaren får följa olika perspektiv på berättelsen, dels Libbys nutidsperspektiv då hon letar efter gamla vittnen, och dessutom Ben och mamma Pattys dåtidsperspektiv på själva morddagen i januari 1985. Miljöerna är mycket trovärdiga och skapar en perfekt, obehaglig spänning.

Intressantast var helt klart Bens berättarperspektiv, som hela tiden ger en helt annan bild av det som man själv och alla andra tror egentligen hände. Och slutet! Herre min je, så rysligt spännande upplösningen var. Jag hoppas på fler Gillian Flynn-översättningar! Och varför inte en filmatisering av Mörka platser ala mörk och suggestiv thriller? Christina Ricci skulle nog passa bra som Libby Day…

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

P.S. Som vanligt refererar jag bokens innehåll till diverse låtar. Den här gången har jag haft denna sång på hjärnan konstant under läsningen. Kansas City låter här, till skillnad från i boken, som en riktigt trevlig plats. Inte alls särskilt mörk.

Read Full Post »

”Ni älskar dem inte” av Belinda Bauer

Jag misstänker att jag inte är den enda bokälskaren som gillar lukten av böcker. Som får en liten kick av att snabbt bläddra igenom sidorna samtidigt som man insuper den där härliga doften av behandlad pappersmassa och tryckbokstäver. Ni älskar dem inte (eng: Finders Keepers) har en säregen doft; det är lite som att gå in i en ridsportbutik: när man kliver över tröskeln slås man av lukten från nytt läder, sadeltvål och ryktborstar av gethår. Och det är precis den känslan som Belinda Bauers nya deckare (hon verkar värpa böcker, den kvinnan!) ger en. Den engelska landsbygden med sina riduppvisningar och rävjakter står i centrum denna gång.

Liksom i Mörk jord och Skuggsida utspelar sig berättelsen i den lilla byn Shipcott vid den ödsliga Exmoorheden i sydvästra England. Jag vill också redan nu varna för en och annan spoiler från föregående böcker i denna recension! Det är också i princip samma karaktärer vi får möta: polisen Jonas Holly, Steven Lamb med familj och poliskommisarien Reynolds och hans sidekick Elizabeth Rice.

Det har gått en tid sedan Jonas fru Lucy så dramatiskt gick bort och Jonas själv är en sjukskriven zombie i terapi. Plötsligt börjar barn försvinna spårlöst från samhället och dess omgivningar. Oftast är det barn som lämnats obevakade i bilar och när föräldrarna återvänder finns det endast en lapp fasttejpad på ratten med texten ”Ni älskar dem inte”. Kidnapparens taktik sätter griller i huvudena på poliserna, medan Steven Lamb, nu 17 år och förälskad i hästtjejen Em, verkar hysa en stark misstanke om vem den skyldige kan vara.

Själv störtälskade jag Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte möblerade om lite i deckargenrens form. Skuggsida däremot liknade mer den traditionella pusseldeckaren med ett mer idylliskt portätterat Shipcott (inte samma arbetarklasskänsla längre), en poliskonstapel som huvudperson, mord som avlöser varandra och en rad misstänkta förövare att välja mellan. Den var absolut inte dålig på något sätt, men nådde inte upp till samma älsklingskänsla som debutromanen. Ni älskar dem inte fortsätter i de traditionella spåren, men i lägre grad, tack och lov. Den levde helt klart upp till de höga förväntningar som jag numera belastar Bauers skrivande med. Jonas Holly, som är en karaktär som jag inte alls gillar på grund av att han är så ointressant och menlös, får mindre utrymme medan huvudpersonen i Mörk jord – Steven Lamb – välförtjänt får träda in i rampljuset igen. Dessutom gillar jag boken till stor del berättas ur barns perspektiv, då Bauer mycket trovärdigt både vad gäller psyke och språk låter dem komma till tals.

Bauer skriver överhuvudtaget väldigt behagligt. Böckerna är väldigt lättlästa utan att bli simpla. Hon är också en mästare på psykologisk gestaltning av sina karaktärer samtidigt som undertonen texten är humoristisk. Den första halvan sträckläste jag under någon dag medan det sedan blev något segare. Detta beror på att man, enligt mig, alldeles för tidigt fick reda på vem kidnapparen var, vilket gjorde att de 150 sista sidorna bara blev en lång och utdragen väntan på att alla andra skulle avslöja hen. Det blev alldeles för förutsägbart, helt enkelt. De sista sidorna gjorde mig dock rätt så konfunderad. Hände verkligen det jag tror? Kommer Bauers kommande böcker om Shipcott ta ännu en ny vändning nu? Hoppas det!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”De döda språkens sjö” av Carol Goodman

Jane Hudson återvänder som lärare i latin till internatskolan Heart Lake i norra New York. Bakom sig har hon ett olyckligt äktenskap och med sig sin lilla dotter. De får bo inkvarterade i en liten stuga precis vid skolans spöklika sjö vars tre ”gudinnestenar” skolans flickor traditionsenligt tillber och utför gudinneriter kring om nätterna. I slutet av 70-talet var Jane själv elev på den gamla skolan tack vare ett stipendium, som gjorde att hon som dotter till en fabriksarbetare ändå fick tillträde till de rika och kultiverade flickornas kretsar. Naturligtvis blir hon bästa vän med den perfekta Lucy och förälskad i hennes bror Matt. I bakgrunden figurerar också latinläraren Helen Chambers, som flickorna är beundrar nästintill besatthet. Men snart märker Jane att det pågår hemligheter bakom hennes rygg, vilket leder till en serie dramatiska händelser mellan vännerna på skolan. Och nu verkar det som att någon av Janes nuvarande elever har fått tag i dagboken och förföljer henne med påminnelser om skuld och hemska minnen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om De döda språkens sjö. För det första har jag inte antecknat något under läsningen, som jag annars brukar göra, med risk för att denna recension blir lite ”tagen ur intet”. Men i stort sett tyckte jag att boken var ganska tråkig. Det tog mig flera veckor att läsa ut den, vilket var väldigt oväntat med tanke på att den innehåller allt jag normalt sett brukar älska. På pappret borde jag ju gilla den akademiska miljön, faktumet att huvudpersonen är språklärare, alla latinska och antika referenser, det iskalla och snötäckta landskapet, den otäcka dimhöljda sjön, pendlandet mellan 70-tal och nutid, språket osv. Vissa scener är till och med riktigt otäcka med The Shining-vibbar (isolerad i snöstormen i ett stort hus med en massa galenskap). Intrigen innefattar spökhistoria, kriminalhistoria och lågmält, romantiskt drama.

Så vad var det då som gör boken så trögläst och grå trots allt det vackra? Jag är inte helt säker själv, men jag tror främst att det beror på avsaknaden av driv och förutsägbarheten. Även om det inte är något fel på själva intrigen så är det väldigt enkelt att lista ut vem ”skurken” är, hur alla mystiska relationer hänger ihop och vad som ska hända. Läsaren är hela tiden steget före alla ”hemligheter”. De flesta karaktärer känns till råga på allt som tomma skal.

För övrigt påminner intrigen i De döda språkens sjö mycket om en film jag såg förra året, nämligen Cracks (i Sverige har man översatt titeln till Oskuldens tid) från 2009. Den utspelar sig på en engelsk internatskola under 30-talet och skildrar hur en grupp flickor blir besatta av sin (ondskefulla) lärare och totalt spårar ur när en ny elev anländer och blir favoriserad. Till och med sjön finns med. Makalöst spännande, gripande och vacker berättelse! Tror att hela filmen finns på YouTube också.

Goodman, Carol (2002). De döda språkens sjö. Stockholm: Månpocket, 2003.

Read Full Post »

”Skuggsida” av Belinda Bauer

I Skuggsida får vi återvända till samma lilla engelska by som i Bauers succédebut Mörk jord. Exmoorheden är åter skådeplatsen med ett lilagrönt hav av ljung, böljande kullar, pittoreska stugor och ett begränsat antal originella invånare.

Huvudpersonen i Shipcott är denna gång den unge polisen Jonas Holly. Han lever i ständig skräck för att den MS-sjuka hustrun än en gång ska försöka ta livet av sig samtidigt som han försöker sköta sitt arbeta i de sömniga byarna på heden. Men plötligt inträffar ett mord på den helförlamade damen Margaret Priddy, som kvävts med sin egen kudde. Och detta är bara början på en rad ”barmhärtighetsmord” som kommer att skaka om rejält i den lilla byn. Jonas vill så gärna ta fast den skyldige, men tvingas att lämna över fallen till en grupp kriminalare från storstaden. På samma gång verkar mördaren hålla koll på Jonas och anklagar honom för att inte sköta sitt jobb, vilket stressar upp honom rejält.

Denna roman är till skillnad från Mörk jord en mer renodlad pusseldeckare med mordgåta, poliskonstapel, en rad möjliga förövare som läsaren ska försöka gissa fram och ett fartfyllt slut där alla lösa trådar knyts ihop. Egentligen är det en genre jag aldrig läser, eftersom jag tycker att de flesta deckare är så tråkigt opersonliga. Men med tanke på att jag älskade Mörk jord hade jag skyhöga förväntningar på Skuggsida. Och även om Bauer skriver bra drar valet av genre ner boken för mig – den är inte alls lika bra som debuten. Eftersom det är samma by som skildras (ett kärt återseende är Steven Lamb – nu sexton år och tidningsbud) blir Morden i Midsomer-vibbarna väldigt starka. Hur många kan egentligen mördas i det där lilla samhället allt som allt? Fastän Bauer kör med samma ”trick” med handskrivna lappar från förövare till offer blir det inte lika spännande som sist. Det är ju en deckare, så man vet ju redan från början att det kommer att inträffa some killing.

Samtidigt, jämfört med många andra dussindeckare, gillar jag karaktärerna och framförallt de mysrysiga miljöerna. Bauer lyckas få till psykologiskt trovärdiga skildringar och gör alla sina karaktärer levande och personliga. Inga torra Cluedo-spelpjäser här inte. Förutom deckaringredienserna får Bauer också med dramatiken precis som i Mörk jord. Och allt detta i ultrabrittisk stil. Man bara väntar på att Wallace och Gromit ska dyka upp någonstans letandes efter cheese and crackers. I framtida böcker hoppas jag att Bauer dock kan släppa det traditionella deckartemat – hon skriver så pass bra och innerligt att det inte behövs klassiska polisutredningar och mord för att det ska bli spännande.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2011). Skuggsida. Stockholm: Modernista, 2012.

Read Full Post »

”Benrangel” av Stephen King

Michael Noonan är en framgångsrik populärlitteraturförfattare och bor tillsammans med sin fru Jo i en sömnig stad i Maine. En dag inträffar det oförklarliga som bryter idyllen: Jo får en stroke i sommarvärmen och avlider på en parkering under en shoppingrunda. Michael går ner sig i djup sorg och får till slut panikångest bara av att sätta på ordbehandlingsprogrammet på datorn. Dessutom plågas han av hemska mardrömmar, som utspelar sig vid det sjönära sommarstället i västra Maine. Vad hade egentligen Jo för hemligheter och hur hänger det ihop med det gamla timmerhuset och dess omgivning? Michael bestämmer sig för att flytta dit på obestämd tid och hoppas kunna lösa gåtorna och få tillbaka sin förmåga att skriva.

Väl på plats lär han känna den unga Mattie och hennes dotter Ki, som bor i en trailer i samhället. Hon befinner sig i en smutsig vårdnadstvist med hennes avlidna makes stenrika och uråldriga far och även här beslutar sig en kärlekskrank Michael att hjälpa till. Men fallet visar sig hänga ihop med spökerierna och till slut blir situationen riktigt farlig.

Jag högg in med god aptit på Benrangel, som för tillfället verkar befinna sig lite ”på modet” i bokbloggsvärlden. Det är många som har läst den nyligen – kanske på grund av den nyproducerade miniserien med Pierce Brosnan i huvudrollen?

Som tidigare har nämnts är jag ingen King-expert och förhåller mig ganska så neutral till hans bokproduktion. Jag kände dock igen de många och detaljrika populärkulturella referenserna samt några av Kings favoritteman från andra böcker och filmatiseringar: rasism, utanförskap och skrivande. Allt uttryckt på ett psykologiskt plan som tar sig skräckartade former. Språket och stilen är ”snackig” och ”grabbig”.

Och visst, jag säger det igen: King är riktigt bra på att berätta om människor och måla upp miljöer. Men tyvärr var detta inget som direkt fastnade hos mig. Karaktärerna kändes grunda och allt så överdådigt ”amerikanskt”. Exempelvis har jag svårt för alltför brådmogna småbarn; en fyraårig flicka som talar och beter sig som om hon vore elva år. Jag ställer mig också tveksam till karaktären Mattie, som ju faktiskt är ”white trailer trash slash teenage mom”, men naturligtvis ser ut som en fotomodell a la ”Tvillingarna på Sweet Valley” och är ofantligt intellektuell, mogen och mild. Dessa vackra och änglalika individer ska alltså den gubbsjuke Michael värna om och beskydda, stoppa om i sängen, läsa sagor för och jag vet inte vad.  Okej, jag vet att man kanske mest ska ta fasta på spänningsmomenten i Kings litteratur, men det är ändå något överromanticerat.

Däremot tyckte jag mycket om den kusliga Maine-miljön med alla mer eller mindre trevliga invånare och den gåtfulla delen av boken. Det bjöds också på en hel del läskiga scener som faktiskt gjorde mig lite rädd. Men jag tror att denna berättelse passar bättre på vita duken – där skrämseleffekterna blir mer tydliga och överskuggar de puttinuttiga familjeidealen. I bokens värld vill jag dock ha mer opolerad trovärdighet och djup.

King, Stephen (1998). Benrangel. Malmö: Bra Böcker, 1999.

Read Full Post »

”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg

Maja Grå anländer till Brighton av två anledningar. För det första har hennes mamma hittats brutalt knivmördad på den annars så nöjesfyllda piren. Och det finns mer drama bakom detta än så. Mamman har nämligen under tio år varit saknad efter att ha lämnat sin familj i sticket. Sedan dess visar det sig att hon har arbetat i England som prostituerad utan att någon har känt till om hon lever eller ej.

Men Maja befinner sig också i England för att studera konst i Oxford. Där kommer hon att bo inackorderad i en gammal anrik universitetsbyggnad och gå på konstföreläsningar dagarna i ända. Från första början blir hon bästa vän med två andra studenter och förälskar sig dessutom i en skotsk klasskamrat, som är begåvad men verkar lite farlig och hemlighetsfull. Samtidigt som utredningen om mamman pågår sker det mystiska saker på skolan som bara Maja kan se. Det visar sig att det har skett konstiga dödsfall i elevhemmet för länge sedan, vilket verkar höra samman med att någon är ute efter Maja själv…

Döden på en blek häst är Hellbergs andra roman och en fristående fortsättning på Styggelsen. Jag läste nyligen att författaren själv bor i England, så visst var miljöbeskrivningarna genuint engelska. Min tanke är även att hon måste vara bevandrad i konst, för beskrivningarna som rörde målning och dylikt kändes också mycket trovärdiga (även om jag själv knappt vet skillnaden mellan bläck och blyerts).

Men det är något ytligt med denna roman som gjorde att jag aldrig brydde mig riktigt om den. För det första gör huvudpersonen Maja Grå verkligen skäl för sitt namn. För övrigt andas det alltför mycket enkel ungdomsroman över det hela. Huvudkaraktärerna känns väldigt tillrättalagda med barnsligt språk och glättigt beteende. Däremot gillar jag ”birollerna” mer, till exempel polismannen Steve. Jag blev också lite besviken på att det var mer deckare än skräck över det hela. Jag hade väntat mig något med mer djup och psykologisk skräck som lämnar lite bestående spår efter sig hos läsaren.

Men för sin genre är det inte alls en dålig bok, även om den inte föll i just min personliga smak. Den är inte förutsägbar, lättlästheten till trots, och bjuder dessutom på en hel del mysrysarfaktorer. Och som sagt vill jag ge den ett stort plus för de trovärdiga brittiska miljöerna som gör att man själv gärna tar första bästa Ryan Air-plan till ön ifråga. Är man”into” spännande och lättsamma underhållningsromaner som inte är alltför komplicerade är detta en bok att gilla. Fortsättningen, Tistelblomman, utkommer dessutom nu i januari för den som vill läsa mer om Maja Grå.

Stort tack till Månpocket för recensionsexemplaret!

Hellberg, Amanda (2011). Döden på en blek häst. Stockholm: Månpocket.

Read Full Post »

”Mörk jord” av Belinda Bauer

Belinda Bauers debutroman Mörk jord har blivit något av en megahit inom bokvärlden. Såväl bloggare som övriga kritiker har överöst den med beröm. Boken ifråga vann också The Gold Dagger 2010 som årets bästa kriminalroman. Och nu får jag, till min egen förvåning, sälla mig till hyllningskören.

Vanligtvis läser jag inte kriminalromaner. Särskilt inte sådana som handlar om en kommissarie och dennes sidekick som löser oändliga mord i oändliga bokserier. Men Mörk jord är inte alls sådan, utan liknar faktiskt mer en dramathriller. Författaren skriver också själv i efterordet att det aldrig var [...] ”meningen att Blacklands skulle bli en kriminalhistoria. Jag trodde att det bara skulle bli en mycket kort berättelse om en pojke och hans mormor” (s.273). Och det är nog detta som ger boken så mycket känsla.

Berättelsen kretsar mycket riktigt kring denne tolvårige pojke – Steven Lamb – som tillsammans med sin mormor, sin mamma och sin lillebror Davey bor i ett radhusområde intill den dimmiga Exmooreheden. De tillhör den fattigare delen av arbetarklassen, men är dessutom en trasig familj. För nitton år sedan försvann nämligen Stevens morbror, då elva år gammal, troligtvis mördad av en pedofil och likt en rad andra barn begravd någonstans på heden. Mördaren, Arnold Avery, åkte fast men erkände aldrig mordet. Händelsen har märkt Stevens familj för gott: mormodern står bara och stirrar ut genom fönstret dagarna i ända medan modern, som vuxit upp med tragedin, går från man till man och låter sin ilska gå ut över sönerna. Steven ägnar hela sin fritid till att vara ute på heden och gräva efter sin morbror för att på så sätt hela familjen.

Steven är ett utsatt barn som längtar efter kärlek och att bli sedd. Förutom att hans mamma tycker mer om lillebrodern Davey är den enda vän han har en missunsam och lite halvelak pojke, Lewis, som kommer från goda förhållanden till skillnad från Steven, som har urväxta kläder från loppisar och luktar mögel. Steven blir dessutom mobbad i skolan och lärarna ser honom inte. Han hoppas alltså på att bli någon form av hjälte när han hittar liket av morbror Billy. Men att leta i blindo på den stora heden är i princip lönlöst. Han beslutar sig därför för att skriva ett brev till Avery, som sitter i fängelse, för att få reda på var kroppen finns. Detta blir början på en farlig brevväxling som slutar med att Avery betämmer sig för att rymma till varje pris…

Det här är en fruktansvärt spännande bok som jag sträckläste. Det som gör den så bra i mina ögon är att den inte enbart fokuserar på ett brott, utan mer på Stevens och andra människors utsatthet i sina vardagliga liv. Man känner verkligen med denne magre och kärlekstörstande pojke som påminner lite om en Harry Potter utan glasögon, vänner och magiska krafter. Helst vill man bara adoptera honom på stört.

Som vanligt med engelska romaner hänförs jag också av miljöbeskrivningarna av den vackra men smått dystra heden, de små engelska byarna med sina arbetarklasslängor, regnandet, fotvandrarna, de mögliga badrummen… Ett plus är även att mördaren Avery känns trovärdig. Jämfört med exempelvis Koontz psykopat, som totalt utflippat mördar varenda kotte som råkar korsa hans väg (utan att åka fast givetvis), känns han väldigt nykter. Avery är visserligen också en sjuk och egocentrisk mördare utan något spår av godhet i sig, men han har också andra fel och brister. Ingen övermänniska med andra ord.

Även slutet var hemskt spännande. Jag gillar inte när böcker har sitt klimax sjuttio sidor innan slutet och att man sen får plåga sig igenom resten. Här var det fullt fräs till sista sidan. När upplösningen närmade sig var jag till och med tvungen att lägga ifrån mig boken i några sekunder och bara hämta andan innan jag kunde fortsätta. Nu känns det bara tomt. Vi får hoppas på att britterna gör en film också. Jag vill se lite Exmoorehed in real action!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2010). Mörk jord. Stockholm: Modernista, 2011.

Read Full Post »

”Psykopaten” av Dean Koontz

Efter att under flera år ha sneglat på skräckklassikern Psykopaten av Dean Koontz i bibliotekshyllan, plus hört av andra hur läskig den är, bestämde jag mig slutligen för att det var dags att ge den en chans. Så här i efterhand kan jag dock inte säga att jag tycker att boken ifråga varken är särskilt originell eller otäck. Däremot är den väldigt spännande och fartfylld.

När Psykopaten tar sin början möts man av de två bästa vännerna Chyna och Laura, som båda studerar psykologi vid ett universitet i Kalifornien. Det är helg och de är på väg till Lauras välbärgade familj för att hälsa på. Idyllen förstörs dock första natten av att en galen mördare bryter sig in i huset och dödar alla utom Chyna, som lyckas gömma sig under en säng. Förståeligt nog är hon väldigt chockad efter denna upplevelse, men efter att ha fått reda på en fruktansvärd hemlighet om psykopaten bestämmer sig Chyna för att följa efter honom, vilket samtidigt blir ett sätt för henne att göra upp med sitt hemska förflutna.

I botten ligger alltså en ganska så mysig amerikansk feel-good-känsla med gamla viktorianska hus med stora verandor, kaliforniska vingårdar, motorvägar med långtradare och ständigt bemannade bensinmackar, naturreservat fyllda med redwoodträd och hjortar osv. Trots att Koontz är väldigt bra på att måla upp miljöer och karaktärer blir det ändå lite Hollywood-plastigt: alla karaktärer av betydelse är unga, snygga och framgångsrika och omgivningarna är vackra. Även språket känns lite väl gulligulligt, till exempel: ”Bortom de odlade raderna låg svagt sluttande kullar, torrt gräs som glänste som silver i månskenet. En nyckfull bris rörde sig genom dalen och ibland verkade det vilda gräset rulla som havsvågor genom sluttningarna, svagt skimrande av tindrande månljus” (s.26). Kom igen, liksom… Jag har läst Harlequin-böcker med större djup. Men förutom denna tendens att missbruka liknelser och metaforer är språket ändå rappt och lättläst. En annan sak som irriterade mig var sammanträffandet att Chyna är psykologistuderande, vilket resulterar i att hon, samtidigt som hon ständigt befinner sig i situationer då hon håller på att bli mördad, gör ingående psykologiska analyser av galningen. Right. Right, som Hugh Grant skulle ha sagt.

Nu låter det som att jag totalsågar Psykopaten, vilket inte alls är min mening! Den har också sina bra sidor. Intensity är det engelska originalets titel, som verkligen speglar romanens handling på ett bra sätt. Trots att det är rätt uppenbart (vi har ju sett det förut, som i Scream och När lammen tystnar) att huvudpersonerna troligtvis kommer att klara sig ett bra tag framåt så lyckas Koontz ändå bygga upp en intensiv spänning som varar till slutet. Man sitter som på nålar och undrar vilket tillvägagångssätt Chyna tar till för att klara sig genom den soppa hon försatt sig i. Väldigt bra för att höja läslusten, vilket var precis vad jag behövde. Men är den läskig? Nja. För min smak är den alldeles för överdrivet stereotyp och förutsägbar för att göra mig rädd. Den hade nog varit otäckare som film, där man flyger i taket av framhoppande saker och får ångest av stressande bakgrundsmusik på ett annat sätt än med en bok. Däremot är den en riktig nagelbitare vad gäller spänning och ett trevligt tidsfördriv när man inte orkar tänka så mycket. Sådana böcker behövs också. Jag är också lite sugen på att läsa fler böcker av Koontz i framtiden (till exempel Invasion. Någon som läst den?).

Stort tack till Bra Böcker Förlag för recensionsexemplaret!

Koontz, Dean (1995). Psykopaten. Malmö: Bra Böcker 1997.

Read Full Post »

”Barnflickan” av Hanna von Corswant

Frankrike, 1960-tal. Karin är en 18-årig flicka från Stockholm som kommer till ett stort, kusligt hus på landsbygden för att arbeta som au pair i en fransk familj. Eller det är i alla fall vad hon först tror. Det visar sig nämligen att den lille pojken hon skulle ta hand om, Paul, är död när hon anländer. Tjänstefolket är tillbakadraget och madame och monsieur Louis är dominanta och överhuvudtaget mycket konstiga. De menar att det aldrig har varit tal om att Karin ska passa något barn, utan hon ska vara en sorts hemhjälp och lära sig laga fransk mat i utbyte.

Karin i sin tur kommer från trasiga familjeförhållanden hemma i Sverige och finner sig i det mesta bara för att få känna att hon tillhör en trygg familj. Samtidigt som hennes egna mörka familjehemligheter radas upp efter hand som boken fortskrider blir också situationen i huset alltmer absurd. Dessutom hörs underliga ljud om nätterna från den låsta övervåningen och ur sovrummets ventil kan man ana glansen av ögonvitor och otäcka odörer. Karin vill fly från huset, men hur?

Temat i den här romanen är nog ganska klassiskt sett ur ett skräckperspektiv: ett gammalt och stort hus på landet, en tillbommad övervåning, skuggor, ljud, galna kvinnor osv. På omslaget kan man dessutom läsa underrubriken ”skräckroman”. I tron om att jag skulle bli rejält skrämd av spöken och gastar blev jag därför ganska snopen när det visade sig vara en psykologisk thriller. Barnflickan är som en hybrid mellan Rebecca och The Others, för att förklara känslan.

von Corswant lägger ut många brödsmulor av skräckkakan för läsaren att följa, men under de första 150 sidorna känns det inte som att de leder någonvart. Mestadels störde jag mig på hur korkad Karin är som inte märker att något är uppenbart fel (typiskt). Hade jag stött på en lika galen tant som madame hade jag tagit första bästa tåg hem. Men tack vare den gripande bakgrundsberättelsen, som spelas upp långsamt under hela boken, förstår man varför Karin är som hon är.

Spänningen infinner sig som sagt ungefär halvvägs in i boken, då gränserna mellan verklighet och galenskap börjar suddas ut, men det blir aldrig särskilt läskigt. Boken ger dock en klaustrofobisk och ”jagad” känsla och många gånger blir jag upprörd över den verkliga ondska som figurerar i boken. Trots att miljöbeskrivningarna, persongalleriet och språket genomsyras av en vacker och drömlik vemodighet så är det också ganska förutsägbart (jag listade ut slutet redan 40 sidor in i boken). Jag har också hört att vissa bokbloggare klagar över att inte alla trådar knyts ihop, men själv tycker jag att det öppna slutet bidrar till att göra berättelsen mer kuslig. Dock saknade jag förklaringar på vissa saker.

Jag ställer mig ganska neutral till Barnflickan, men tycker ändå att den är värd läsningen, trots det återanvända temat och den långa startsträckan. Den är enligt mig ingen skräckroman, men den är likväl spännande på sina ställen och framförallt vackert skriven. En frisk fläkt ger också de nostalgiska 60-talsvibbarna med retroreferenser som man bara måste älska.

Corswant, Hanna von (2011). Barnflickan. Stockholm: Ordfront.

Read Full Post »

”Rebecca” av Daphne du Maurier

Daphne du Maurier

För några veckor sedan (liksom nu!) var det riktigt kulet höstväder här hemma, vilket gjorde att jag blev sugen på att läsa en klassisk mysrysare av anglofilisk art. Valet av lektyr föll på då Daphne du Mauriers Rebecca (1938). Hitchcocks filmatisering av romanen såg jag för ett bra tag sedan och kom lyckligtvis inte ihåg så mycket av handlingen mer än att den verkade intressant. Rebecca är en av du Mauriers mer kända romaner. Lite rolig fakta är att hennes novell The Birds (1952) även inspirerade Hitchcock till den välkända filmen med samma namn.

Romanen Rebecca tar sin början i Monte Carlo, där en enkel, blyg och fattig flicka – som man aldrig får veta namnet på – tjänar som sällskapsdam till en mindre sympatisk amerikansk kvinna. En dag på hotellet där de bor lär hon känna den rike engelsmannen Maximilian de Winter och trots deras olikheter vad gäller ålder och klass blir de förälskade i varandra och gifter sig. Det är dock uppenbart att Maxim, som är änkling, bär på ett tungt förflutet: han vill sällan tala om sitt hem, den stora herrgården Manderlay i England, eller om sin avlidna hustru Rebecca.

Efter giftermålet flyttar Maxim och den nya mrs de Winter tillbaka till godset och hon gör sig stora drömmar om hur livet som herrgårdsfru kommer att bli med allt vad kärlek, barn och vänskap med såväl fint folk som tjänstefolk medför. Hon lider dock av dålig självkänsla, är ointresserad av flärd och är socialt inkompetent - helt tvärtemot den gamla mrs de Winter.

Ingen verkar heller gilla den nya mrs de Winter på Manderlay. Tjänstefolket respekterar henne inte, Maxim drar sig undan och gamla vänner pratar bara om hur fantastisk Rebecca var. Hon finns hela tiden närvarande, trots att hon är död, och den nya mrs de Winter känner sig som en gäst i sitt eget hem. Särskilt hushållerskan mrs Danvers, en äldre och bister kvinna klädd i svart, verkar hata sin nya matmor och gör allt för att sabotera för henne. Alla på Manderlay verkar ruva på hemligheter och till slut vet man inte om Rebecca fortfarande finns någonstans i de mörka rummen och om hon är god eller ond.

Rebecca innehåller både spänning och mysterier i ultrabrittisk stil. du Maurier återanvänder ett typiskt litterärt tema från viktoriansk litteratur som exempelvis återfinns i Jane Eyre, nämligen ”den andra kvinnan” (även kallat ”the madwoman in the attic”). Detta begrepp myntades 1979 av litteraturvetarna Gilbert och Gubar, som skrev en avhandling om viktoriansk litteratur ur ett feministiskt perspektiv. De menade att kvinnor i 1800-talslitteraturen antingen målas upp som rena änglar eller som galna monster. Detta grepp kanske inte är så bra ur ett jämlikhetsperspektiv, eftersom kvinnor kan vara så mycket mer än så, men likväl kommer man inte ifrån att galna kvinnor utgör en ganska läskig rysareffekt som flitigt används både i litteratur och på film.

Man kommer också att tänka på romanen Främlingen i huset av Sarah Waters och filmen Återstoden av dagen. Den gotiska herrgårdsmiljön i 1930-talsmiljö och beskrivningarna av ”herrskap och tjänstefolk” passar verkligen varje anglofil. Trots att boken har över sjuttio år på nacken kändes den även modern i sitt språk och utformning. Lite negativt för min del var dock att den kom att likna mer än deckare än en spökhistoria i slutet, men det var ingenting som var förutsägbart i alla fall.

Rebecca passar perfekt som lite höstmysförströelse tillsammans med en kopp te och en mysig filt. För den som vill ha mer av Manderlay finns det även en uppföljare skriven av en välkänd skräckmästarinna, nämligen Susan Hills Mrs de Winter.

du Maurier, Daphne (1938). Rebecca. Falun: B. Wahlströms Bokförlag, 1974.

Read Full Post »