”Onda krafter i Sollentuna” av Coco Moodysson

Låt er inte luras av titel Onda krafter i Sollentuna (Rabén & Sjögren, 2012), för visst låter det på den som att det vore (ännu) en fantasybok? Men detta är inte alls någon ny Cirkeln, utan en av de bästa realistiska ungdomsböcker jag har läst. Någonsin alltså. Och trots att den i grunden är realistisk så finns magin ändå där.

Berättelsen utspelar sig kring Alexander – en högstadiekille som precis har flyttat från Farsta till Sollentuna, eftersom hans pappa har flyttat ihop med en ny sambo (den högst osympatiska ”Prästen”). Alexander är ensam och ledsen – han tror att en ond kraft bor inom honom som gör att allt i hans liv är förbannat. Han hör otäcka ljud på nätterna och störs av månljuset som lyser in genom de gardinlösa fönstren.

Alexanders mamma stack när han var liten, men har på senare år återvänt. Problemet är att hon nu befinner sig på ett vårdhem på grund av ett neurologiskt fel som gör att hon sitter i rullstol och inte är kontaktbar. Hon hyr ett rum i en villa tillsammans med sin gigantiska irländska varghund Bobby och Alexander vet inte vad han ska göra med hunden, så han ljuger ihop en historia om att mamman har hjärnskakning och snart kommer tillbaka.

Där Bobby bor finns också Maxine – en tolvårig adopterad flicka som är fosterbarn med en massa bakomliggande problem. Alexander förälskar sig i henne - trots att hela hennes rum är tapetserat med Twilight-posters med en allvarlig Edward som stirrar på honom - och försöker få henne att ta hand om Bobby. I den nya skolan är det ensamt och Alexanders enda vänner är, förutom Maxine, klasskompisen Viola. Hon har utstående tänder, älskar Ted Gärdestad, är påflugen och har en tvillingbror som är emo och handikappad. Tillsammans bildar de ett udda gäng, som stöttar och sårar varandra om vartannat.

Mitt i allt det allvarliga och ledsamma finns som sagt en magisk känsla och en väldigt rolig tragikomik. Jag känner igen mentaliteten från när jag själv var i den åldern och älskar Alexanders observationer av sin omgivning, som bara känns så slående. Till exempel hans tankar om Maxine:

I början trodde jag att hon var precis som alla andra. En vanlig, extra söt tjej, en sådan där populär med smink och väska som det finns tusen av. Men nu är jag inte längre säker. Igår när hon satt i soffan hade hon en helt annan stil. Som en sådan där som gillar Japan och att färga håret. Jag kan inte placera henne. Och hur kan någon som äter så mycket godis vara så smal? (ur Onda krafter i Sollentuna, s.27)

Det bästa med boken är att det inte behöver hända så mycket actiongrejer, då den är så originell och djup med sina udda personligheter. Även om många karaktärer betedde sig illa mot varandra var det synd om dem på ett eller annat sätt (men det var tråkigt att ingen tog ansvar för hunden, som ju faktiskt var oskyldig). Förutom det ”vardagsvackra” är spänningen olidlig då man vill veta hur relationerna och konflikterna utvecklar sig. Sollentuna hade kunnat vara en grå och trist plats, men i Coco Moodyssons värld ser man den genom helt andra ögon. Stort plus för att Ted Gärdestad fick vara med på ett hörn – jag älskar också honom.

Så om du läser detta, Coco Moodysson, snälla, skriv fler romaner!

Read Full Post »

”Hungerspelen: trilogin” av Suzanne Collins

Behöver jag egentligen presentera den extremt hajpade Hungerspelen-trilogin närmare för någon? Även om man har lyckats undgå att läsa böckerna eller se filmen har nog berättelsen om framtidsdystopin Panem nått fram till gemene man ändå. Men utifall att någon har varit inlåst i en isolerad jordhåla de senaste månaderna/åren kan jag ju berätta lite om handlingen ändå (dock mest överskådligt). Ni bör också veta att mina tankar om denna serie är så många och så ostrukturerade just nu att risken för att recensionen mest kommer att bestå av känslosamt babbel är tämligen stor. Hoppas att ni har överseende med detta.

Så tillbaka till handlingen: efter många krig och naturkatastrofer har det som är kvar av det forna USA (nu vid namn Panem) delats upp i tolv distrikt och Huvudstaden. Alla styrs av en diktatorisk regim och med en enväldig president som härskare. Styret fungerar lite som relationen mellan västvärlden och u-länderna gör i vårt samhälle: den rika och konsumtionshungrande Huvudstaden – vars invånare är ytliga, egocentriska och hamstrar överflödiga varor de inte behöver – lever på de fattiga och underordnade distriktens råvaror och slit.

För att påminna distriktens invånare om regimens makt anordnas det dessutom varje år ett så kallat Hungerspel där en flicka och en pojke mellan tolv och sexton år från varje distrikt väljs ut att tävla mot varandra på en arena där meningen är att de ska döda varandra tills bara en deltagare återstår. Det hela filmas dygnet runt och ses som ett stort nöje i Huvudstaden.

Bokens hjältinna, Katniss, lever i distrikt 12 – ett koldistrikt i det som en gång var Appalacherna (en lång bergskedja; jag saknar en karta över Panem och information om i vilka gamla stater distrikten ligger!). Hon och bästa vännen Gale brukar smyga sig ut genom områdets elstängsel för att tjuvjaga och på så sätt komma undan svälten. Men när hennes lillasyster Prim får den olycksaliga lotten att delta i Hungerspelen träder Katniss in i hennes ställe. Få anar dock vad det kommer att få för konsekvenser för tävlingen och landet i stort.

Länge, länge har jag hållit mig borta från att läsa Hungerspelen, eftersom jag misstänkte att det var en ny Twilight späckad med en massa konservativa moralkakor i amerikaniserad form. Men trots vissa likheter, i form av ung hjältinna som slits mellan två snygga killar i en spejsad värld, kunde jag inte ha mer fel. Det är i allra högsta grad en vass samhällskritik mot krig och våld, mot hur rikedom och makt byggs upp på bekostnad av andra människor, mot överkonsumtion, utseendefixering och mot det etiklösa mediasamhället. Första boken var otroligt spännande och med ett ständigt driv. Bok två och tre var något segare med en del överflödiga beskrivningar av hur huvudpersonen ständigt duschar, pratar taktik eller vilar sig efter diverse skador, men de var inte heller dåliga på något sätt.

Och visst, det ligger en stor Battle Royale-varning över hela idén (japansk bok/film med nästan identiskt tema) fast detta är mer episkt och pretantiöst på en större politisk nivå. Många gånger är dock förklaringarna till händelserna så pass ytliga att det är svårt att uppröras på riktigt över hemskheterna. Till exempel förklaras aldrig hur USA, som alltid har varit så stolt över sin liberalism, helt plötsligt förvandlades till en blodtörstig diktaturkramarstat. Som vanligt finns det också en väldigt lågt intresse för världen utanför USA (utomjordingar och jordens undergång verkar vara fenomen reseverade för den Nordamerikanska kontinenten ur Hollywoods synpunkt). Det nämns ingenting om vad som har hänt med resten av omvärlden eller vad den tycker om Panems nya syn på mänskliga rättigheter. Hallå, FN!? Jag förstår inte heller hur Huvudstaden kan vara så välutvecklad och rik med tanke på vad som har hänt i historien och hur primitiva distrikten är. Var får de sina resurser ifrån efter alla katastrofer och liknande? Borde inte miljön vara totalförstörd och jorden utsugen? Om jag får gnälla lite över en sista grej också så tycker jag att Collins kunde ha kostat på sig lite medicinsk research. Även om vi befinner oss i framtiden så fungerar väl den mänskliga fysiologin på samma sätt som alltid.

Såklart är jag medveten om att jag överanalyserar och tycker egentligen inte att en ungdomsbok behöver vara så invecklad. I sin helhet gillar jag ju ändå denna serie. Framförallt för att karaktärerna känns så äkta och mänskliga. De är inte på långa vägar perfekta, vare sig vad gäller utseende, personlighet eller moral och det känns bara så himla härligt och oförutsägbart. Collins har inga problem med att ta livet av viktiga personer till höger och vänster heller. Man sitter som på nålar och vill bara fortsätta med ett kapitel till och ett kapitel till för att stilla chockkänslorna. Till och med triangeldramat känns spännande, då man inte har en aning om vad Peeta, Gale eller Katniss egentligen tycker om varandra (dock vet jag vad JAG tycker. Önskar mig numera en nyckelring föreställandes Peeta, trots att jag väl är för gammal för sånt. Plus att man kunde höra ”Team Peeta!” vrålas fram lite då och då från mitt soffhörn när vi såg filmen häromdagen. Detta är absolut inte likt mig!). Slutet hade jag hört skulle vara mindre bra, och jag lyckades lista ut det i förväg, men mest för att jag ville att det skulle sluta så. Annars hade budskapet om världens ständiga maktspel och skenbara gränser mellan godhet och ondska varit bortkastat.

Read Full Post »

”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”Kaninhjärta” av Christin Ljungqvist

Precis när jag hade sörjt färdigt över att fina Själens osaliga längtan var utläst och aldrig mer skulle förbli så där underbart outforskad händer något oväntat – jag stöter på en liknande tvillinglitt-berättelse med spökinslag. Och Kaninhjärta är minst lika bra med sitt innehåll av spänning, paranormalitet, själsligt mörker och mänskliga relationer.

Mary och Anne är sjuttonåriga enäggstvillingar och har sedan barndomen haft mediala förmågor; Mary lånar ut sin kropp och röst åt andar och på det viset kommunicerar de med Anne, som annars bara kan se dem.

Tvillingarna är bara identiska till utseende för som personer kunde de inte vara mer olika: Mary är den impulsiva och utåtriktade festprissen som dominerar sin omgivning medan Anne är introvert och helst vill vara hemma hos mamman i det trygga radhuset med sina böcker. Enligt Mary är Anne rädd för allt och har ett ”fladdrande kaninhjärta”, men egentligen är det Mary som har en trasig själ som hon försöker dölja bakom sin ilska.

Det är sommarlov och tvillingarnas pappa har precis lämnat deras mamma för en yngre kvinna. När de två åker på en resa till Thailand beslutar sig tvillingarna för att i hemlighet ”låna” deras lägenhet i Göteborg under en månad. Där kommer de i kontakt med en medial grupp som försöker hitta en försvunnen flicka och tvillingarna blir inblandade i ett mörkt och obehagligt spel. Dessutom har ett speciellt spöke börjat förfölja tvillingarna och uttalar en fruktansvärd profetia till Anne som hon försöker göra allt för att förhindra.

Så visst är det mycket som känns igen från Själens osaliga längtan. Det är blonda tvillingar – en dominant och en mer eftergiven - som lämnar sitt hem för en ny storstad och kommer i kontakt med spännande människor och spöken, vilket leder till big drama. Och jag sväljer det med hull och hår och bara älskar ihjäl hela alltet. Igen! Jag gottar mig i de somriga beskrivningarna av ett soligt, men ändå hotfullt, Göteborg och hur tvillingarna strosar runt i stadens lummiga delar, går på Liseberg och sitter på kaféer. Först trodde jag att det skulle bli löjligt med seansscenerna, men de bitarna fungerade faktiskt väl.

Ljungqvist har lyckats bygga upp mångdimensionella och mänskliga karaktärer som man inte riktigt vet var man har eller vad man ska tycka om. Alla har sidor som man både älskar och hatar och som läsare upprörs man ständigt på de flesta av dem (vissa mer än andra). Saker och ting är precis så komplicerade som de är i riktiga livet.

Språket är utsökt också – det är inte alls så där ”barnslifierat” (för att använda ett egenuppfunnet ord) som det ibland kan vara i ungdomsböcker. Istället är det sirligt och begrundande och kunde lika gärna passa i en vuxenroman. Det finns många citat från olika Kent-låtar, vars poetiska texter utgör en viktig del i berättelsen. Själv bekänner jag mig mer till hårdrock samt äldre musik och tillhör väl inte Kents allra mest hängivna fans, men jag blev förtjust över att känna igen mycket från deras bästa skiva (enligt mig) Du & Jag Döden. Vilket passade bra med tanke på bokens tema.

Vad jag gillade mest är ändå den där mörka och otrygga stämningen som hela tiden ligger och ruvar under ytan. Jag överdriver inte när jag säger att det är olidligt spännande mest hela vägen. Inga andningspauser här inte. Helst bör man avsätta en dag åt att bara sträckläsa denna bok. Det var tortyr när man på grund av akut sömnbrist tvingades att släcka läslampan och sova lite. Sammanfattningsvis är det en jättefin debut av Christin Ljungqvist. Jag läser gärna mer av henne i framtiden!

Ljungqvist, Christin (2012). Kaninhjärta. Stockholm: Gilla Böcker.

Read Full Post »

”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe

Jag älskat Maria Gripes böcker sedan mellanstadiet, då jag först fick upp ögonen för hennes författarskap. Favoriterna var Tre trappor upp med hiss, Eget rum, Skugg-serien, Hugo och Josefin-serien samt Agnes Cecilia – en sällsam historia. Tordyveln flyger i skymningen är en annan välkänd klassiker som dock har gått mig förbi under alla år. Kanske verkade den surrealistiska intrigen avskräckande, som ligger på en ganska hög nivå även för att vara Gripe.

De tre ungdomarna Annika, Jonas och David tillbringar en sommar i småländska Ringaryd. Jonas har precis fått en bandspelare i födelsedagspresent och därmed även dille på att leka reporter och spela in olika ljud. Som av en slump smyger de kring herrgården Selanderska gården och är med om både deja vu-upplevelser och mystiska viskningar i bandspelaren. Senare får de reda på att fru Göransson, som driver ett pensionat i herrgården, ska resa bort och vill att de tre ska vattna blommorna. Men hon påpekar dock mycket strängt att de absolut inte får se sig om på andra ställen i det stora gamla huset.

Naturligtvis är det precis det de gör, vilket leder till att de upptäcker ”sommarrummet” och en massa brev under en golvplanka. De berättar historien om Emelie och Andreas, som levde på 1700-talet, och det hemska öde som drabbade dem. Förutom en olycklig kärlekshistoria var Carl von Linné och en tretusenårig egyptisk gravstaty inblandade. Därifrån börjar det bli riktigt surrealistiskt. Blommorna i huset verkar ha ett eget liv, det gamla golvuret som inte har fungerat på flera hundra år börjar slå, i andra telefonänden som ständigt ringer finns en äldre dam som vill spela schack, diverse skummisar smyger runt i huset och verkar vilja ta reda på var statyn finns och överallt flyger tordyvlar omkring och försöker leda Annika, Jonas och David på rätt spår.

Så visst känns de där typiska Gripe-inslagen igen sedan tidigare med stora gamla hus, kloka damer, surrealistiska mysterier, laddade föremål och naturromantisk filosofi. Tordyveln flyger i skymningen handlar mycket om slumpens inverkan på våra liv samt huruvida växter har ett själsliv och kan kommunicera med oss. Lite egyptisk historia och genusdiskussion smyger sig också in. Just mysteriet med gravstatyn gör att boken blir rejält pusseldeckaraktig, vilket jag personligen inte gillar särskilt mycket, även om det för en yngre läsare säkert lättar upp stämningen i allt det där symboliska. I småländska Aneby, där makarna Gripe hade sitt sommartorp, finns det dock ett sju meter högt gravmonument föreställandes en pyramid som hon säkert inspirerades av. Annars är det en fin sommarbok med den rätta magiska känslan. Tordyveln flyger i skymningen ska även bli film med inspelningsstart 2013. Spännande!

Gripe, Maria (1978). Tordyveln flyger i skymningen. Stockholm: Bonnier Carlsen, 2000.

Read Full Post »

”Jag väntar under mossan” av Amanda Hellberg

Jag väntar under mossan handlar om trettonåriga Matilda, som vanligtvis bor i England, men befinner sig i Sverige på sommarlov. När föräldrarna åker på kryssning i Norge ska hon stanna hos sin svenske morfar, som bor i en omoderniserad stuga mitt ute i den djupa skogen. Det är alltså ett brännässelomgivet utedass, jordkällare, tvätt i sjön och grillning av korv över öppen eld som gäller framöver. Närmaste civilisation är orten Timmersby, som i alla fall inrymmer ett litet skolbibliotek. På platsen finns också en sjö med en mystisk ö i mitten och som sänder ut kusliga vibbar. För trettio år sedan försvann Matildas mormor helt plötsligt utan ett spår och återfanns aldrig – något de aldrig talar om i familjen. Endast hennes klädskåp står kvar orört i stugan. Denna sommar börjar det dessutom hända konstiga saker kring det lilla torpet. Det verkar som att någon vill Matilda och hennes familj något…

Det bästa med Jag väntar under mossan är den trolska stämningen, likt den som kan anas på det vackra omslaget. Hellberg lyckas fånga det där drömska och sävliga ute i de svenska sommartorpen och skogssjöarna, särskilt när varje kapitel åtföljs av en fin illustration av Hellberg själv. Språket är romantiskt och passar genren väl. Jag gillar också de mytologiska väsen som figurerar i bakgrunden och skräms rätt så bra, till exempel Mylingen, älvor, Näcken och Skogsrået. I början av boken vet man inte riktigt vad det är som pågår, mer än att en otäck liten varelse krafsar och viskar genom sovrumsväggen, ett vitt ansikte syns genom utedassets fönster mitt i natten och att något under vattenytan drar Matilda i fötterna när hon badar. Jag vågade knappt släcka läslampan och sova efter det, inte minst med tanke på att jag har skogen som granne.

Men efter ungefär halva boken blir det hela mer fantasyinriktat med ett gammalt slitet tema som alltför väl känns igen sedan tidigare. Jag vill inte avslöja för mycket, men kan säga att det förekommer ”häxeriaction” i form av utvalda ungdomar, trollkarlar, väktare och en kamp mellan gott och ont. Detta tar bort mycket av den stämning och hotfullhet som finns i början och känns inte heller särskilt genomtänkt. Jag börjar dessutom tröttna på att alla huvudpersoner i var och varannan (ungdoms)bok nuförtiden måste besitta magiska eller övernaturliga förmågor. Är vanliga människor verkligen så tråkiga att läsa om? Istället för att ge karaktärerna magiska krafter hade de kunnat få lite mer personlighet och psykologiskt djup. Speciellt huvudpersonen Matilda. Man får knappt veta något om hennes liv i England, om hon har några känslor eller åsikter, vad hon har för intressen eller stil… Också hennes sommarromans Emil är alltför perfekt och välborstad för att kännas trovärdig. Däremot gillar jag morfadern, som känns mysig med stort vitt skägg, blommig badmössa och Star Wars-tröja.

Hade Hellberg fortsatt med samma stil som i början, plus jobbat mer på karaktärernas personligheter, hade det varit en riktigt spännande och originell bok! Less is more, är ett koncept som alltid brukar fungera väl. Läsaren behöver inte heller få veta allt – det blir nästan läskigare om inte alla trådar knyts ihop till ett prydligt paket i slutet. Lite öppna avgrunder är oftast mer nervkittlande om man är ute efter att skrämmas.

Hellberg, Amanda (2012). Jag väntar under mossan. Stockholm: Bonnier Carlsen.

Read Full Post »

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta

Det är väldigt svårt att veta vad jag ska tycka om Jellicoe Road, som är en av de mest hajpade böckerna i bokbloggsvärlden ever. Den handlar om en internatskola ute i bushen i Australien och om ett gängkrig som traditionsenligt pågår mellan ortsbefolkningen (jellisarna), skoleleverna och en militärskola som brukar campa i närheten (kadetterna). Taylor Markham är huvudpersonen i detta drama och är elevhemsledare på skolan. Som barn blev hon övergiven av sin mamma på 7-Eleven, men blev omhändertagen av den glorifierade Hannah, som bor i ett halvfärdigt hus, skriver på en roman och jobbar gratis som allt-i-allo på skolan. Men en dag är Hannah plötsligt försvunnen. Man förstår dock tidigt att Hannah, hennes boks huvudpersoner och Taylor hör ihop på något sätt och denna gåta nystar upp sig mer och mer under tiden berättelsen framskrider.

Sanningen är att jag i början inte fattade ett dyft av vad jag läste. Ett tag blev jag rädd att jag plötsligt hade drabbats av allvarliga koncentrationssvårigheter med tanke på hur ofta jag fick bläddra tillbaka och läsa om vad jag redan läst sju gånger. Läsaren får bara fragment av handlingar i olika tidsperioder, och som om inte det vore svårt nog ligger det en surrealistisk hinna över det hela. Taylor sitter i ett träd och pratar med den så kallade Eremiten som skjuter huvudet av sig medan det i nästa sekund är någon mystisk Överste som bryter sig in i huset och uppträder minst sagt konstigt. Det dyker upp en massa personer och namn man inte introduceras till samt en rad krigsregler om gränser, befogenheter och straff etc. Jag förstår att Marchetta har gjort det som ett medvetet berättartekniskt grepp, men hur väl det fungerar vet jag inte. Jag har inget emot litterär konstnärlighet, suggestiva budskap och magisk realism, men gillar inte när läsningen i princip blir fysiskt ansträngande.

Det är först efter cirka 70 sidor som jag börjar förstå strukturen och ungefär efter 170 sidor börjar det bli bra. Det är just ”mittpartiet” jag gillar bäst, då allt är lagom spännande (man listar dock ut hur de två berättelserna hänger ihop långt innan slutet) och de olika gängen börjar samarbeta och till och med tycka riktigt bra om varandra. Många scener är drömskt vackra och humorn kul. Jag får lite Peter Pan and the Lost Boys-känsla, fast i australiensisk miljö, med skogen full av rebelliska barn som utan vuxet inflytande slåss med varandra i ett ”låtsaskrig”. Det är ungdomligt och sorglöst på ytan, men under den ruvar allvaret och känslan av övergivenhet.

Slutet är jag dock något tveksam till, även om den var det mest lättlästa delen av boken. Det känns som att Marchetta har tryckt in lite för många dramatiska element i upplösningen när hela boken redan innehåller dramatik så det räcker och blir över (vill dock inte räkna upp allt för att inte spoila). Inte tycker jag att det var särskilt sorgligt heller, som många andra verkar tycka. På grund av att allt var så fragmentariskt fick jag adrig någon riktig uppfattning av Hannahs ”romanfigurer” Narnie, Webb, Fitz, Tate och Jude, så dem brydde jag mig inte särskilt mycket om. Däremot var Jonah Griggs, kadettledaren, och Taylors historia väldigt engagerande. Jag är nästan lite småkär i Jonah själv.

Det blir intressant att se vad ungdomarna tycker om Jellicoe Road, som ju är en målgrupp som romanen faktiskt riktar in sig på. Jag - som själv är vuxen och har läst en hel del i mitt liv - tycker som sagt att den var något klurig. Det är inte direkt en lättsmält bok som riktar sig till den stora massan och inbjuder till läsning för den ej så läsvane. Det känns ändå som att detta kan bli en klassiker, fast helt frälst är jag inte för egen del. Jag tycker fortfarande att Australiens andra krönta ungdomsboksdrottning – Sonya Hartnett - är bättre. Men jag säger som Eli, att jag troligtvis kommer att läsa om Jellicoe Road och låta tiden få allt skjunka in. Jag återvänder gärna till skogen vid Jellicoe Road och den magiska känsla som finns där.

Stort tack till X-Publishing för recensionsexemplaret!

Marchetta, Melina (2006). Jellicoe Road. Älvsjö: X-Publishing, 2012.

Read Full Post »

”Det borde finnas regler” av Lina Arvidsson

Mia och Mirjam går i åttan och bor i en håla någonstans i Sverige. De kan knappt bärga sig tills de får börja på det coola estetgymnasiet i stan där alla snygga, kulturella och alternativa människor går. För det värsta som finns är ju att vara ”vanlig”. Samtidigt har Mirjam ihop det med en fyrtioårig man vid namn Per, som hon är upp över öronen förälskad i. Hon inser inte att hon blir utnyttjad, vilket retar Mia och den intellektuelle vännen Karl. Mia är i hemlighet lite avundssjuk på Mirjams utseende och öppna och kaxiga sätt. Själv känner hon sig mest ful och osäker på det mesta. Men en dag träffar hon den coole musikerkillen Vlad på en fest. Och sedan bestämmer sig hon och Karl för att börja spionera på Per för att sätta dit honom.

Det borde finnas regler är en väldigt varm och samtidigt rolig roman om hur det är att vara ung. Trovärdigheten är hög – det känns som att Mia och Mirjam finns på riktigt någonstans därute och att jag precis har smygläst kött-och-blod-Mias egen dagbok. Detta gäller främst språket och tankarna, som ofta blir extremt roliga. Jag skrattade rakt ut flera gånger åt Mias obarmhärtiga funderingar. Visst är det lite fjortis – Mia är självkritisk till tusen samtidigt som hon föraktar i princip varenda människa i sin närhet som inte uppfyller hennes ideal på vad som är rätt. Och det är dessa träffsäkra ögonblicksskildringar som gör det så kul. I många lägen känns det som att Arvidsson driver lite med tonårsmentaliteten, fast på ett kärleksfullt sätt. Man minns hur jobbigt det var att vara fjorton år, men även hur galet och roligt det var. Detta trots att min ungdoms Leonardo och Titanic i boken har förbytts till dagens Robert och Twilight.

Rent motivmässigt är det annars en helt vanlig ungdomsroman. Med finns osäkerheten, killproblem, kroppsfixeringen, de ”jobbiga” vuxna, ”skolan suger”, viljan att tillhöra en viss gruppering osv. Det som för mig gör boken så speciell är dock hur den där tonårsvardagen blandas med svårare ämnen. Till exempel att Mia och Mirjam i all sin tuffhet kan tröttna på vuxenvärldens komplicitet och ansvar, falla i regression och återgå till att leka med sina Barbie-dockor. Eller beskrivningarna av trasiga familjer, alkoholism, vuxna som sviker och utnyttjar barn…

På ytan händer det egentligen inte så mycket om man jämför med fantasy-storsäljarna. Men ändå är den så himla beroendeframkallande (jag sträckläste hela på en dag) och spännande, eftersom allt är så väl utarbetat. Det symboliserar en bra bok för mig – hoppas att Lina Arvidsson ger ut fler!

Tack till Dagens bok och till Gilla Böcker för att jag fick vinna och läsa denna bok!

Arvidsson, Lina (2012). Det borde finnas regler. Stockholm: Gilla Böcker.

Read Full Post »

”Halvblod” av Sofie Trinh Johansson

Aveline Johansson är tjugotvå år och bor med sina föräldrar i en sömnig semesterort på Mallorca, där de arbetar på ett hotell.

Men Aveline har alltid varit speciell; förutom att hon är makalöst vacker tvingas hon leva ett skyddat liv på grund av ett medfött hjärtfel. Detta är dock inget som stör enstöringen Aveline, som helst tillbringar sin tid med böckerna som enda sällskap.

En dag dyker en mystisk man upp  – Billy – och avslöjar vad Aveline egentligen är: en blandning mellan människa och vampyr. Eftersom Avelines egna vampyrsläktingar är ute efter att döda henne tvingas hon och Billy att fly tillsammans till Sverige, där det är tänkt att hon ska tränas till ”krigare”. Men resan blir både farofylld och känslosam.

Sofie Trinh Johansson skriver väl och har i Halvblod verkligen försökt göra sin egen grej av vampyrmyten. Däremot har det visat sig vara ganska svårt att göra radikala förändringar, då många stereotyper som redan finns i andra vampyrserier med ungdomar som målgrupp, lever kvar. Man kan säga att det är som Twilight i legoform. Enda skillnaden är att bitarna har byggts ihop på ett annat sätt, men ingredienserna är fortfarande desamma:

• Vampyrer är aristokratiska, grymma, onaturligt vackra, älskar designprylar och annan lyx.
• Vampyrer har löjligt mycket pengar och heter namn som skulle kunna förväxlas med TV4:as Gladiatorerna: Justus, Lexi, Sky, Xero, Domino etc.
• Vampyrer lever i olika ”klaner” som oftast krigar mot varandra. Vissa är godare än andra.
• Mycket av innehållet i boken ägnas åt att ingående förklara vampyren som varelse och alla intriger mellan klanerna. Mycket energi läggs också på deras utseende, vilket kanske inte är så intressant. Billy ger till och med Aveline ett häfte som sammanfattar vilka alla vampyrer är och hur de ser ut, eftersom de är så många. Även läsaren skulle ha behövt något liknande, i en bilaga exempelvis. Vi svaga människor har ju inte så bra minne…
• Det finns andra mytologiska varelser vars uppgift är att strida mot vampyrerna och beskydda människorna (dock ej varulvar).
• Naturligtvis måste det obligatoriska triangeldramat finnas med. Aveline har svårt att välja mellan the good guy och the dangerous guy. Gissa vem valet faller på.

Det verkar vara svårt att nå upp till den originalitet som Ajvide Lindqvist gör i Låt den rätte komma in, där vampyren är en smutsig, fattig och ensam varelse med ett ganska så ordinärt utseende som lever i vår egen miljö (inte i medeltida borgar eller designhus). Man blir inte direkt rädd för de här moderna och lyxiga vampyrerna, men det kanske inte är meningen heller.

Dock fanns det en del förklaringsluckor som jag hängde upp mig på. Till exempel: om vampyrers hjärtan inte slår, varför koagulerar inte deras blod? Och varför ”flämtar” de i så fall? De behöver ju inte syresätta sig ens vid fysisk ansträngning. Och hur fungerar deras ämnesomsättning och celler? Lite mer research om kristendomen hade också behövts för att höja trovärdigheten.

Förklaringen till varför det läggs så extremt mycket resurser på att döda Aveline är lite cheesy också. Liksom den något ytliga beskrivningen på hur Billy kan vara så rik utan att bli ”upptäckt”. U-båten var grädden på moset som kändes lite väl överdrivet. Hur har man lyckats frakta en u-båt till Norrland utan att folk (Säpo eller Försvaret) reagerar?

Boken är rätt så tjock med sina dryga sexhundrafemtio sidor och skulle kunna ha kortats ner en del. Mycket av det som redan har hänt och sagts mellan karaktärerna upprepas flera gånger på slutet. De första trehundra sidorna är riktigt spännande och fartfyllda, men sedan blir det mest repetition.

Johansson ska dock ha en eloge för sitt genustänk: att hon har gjort Aveline till en stark och mångsidig tjej som inte måste beskyddas av en man hela tiden. Aveline räddar till och med männen vid en del tillfällen – till exempel när hon bär en försvagad Billy – en direkt motsats till Twilight. Hon säger också emot Billy och tillåts att bli arg på honom. Man slipper med andra ord Meyers hyperreligiösa moralkakor och föråldrade kvinnosyn. Jag är också tacksam för att man i Halvblod inte behöver befatta sig med glittrande vampyrer!

Halvblod är första delen i en trilogi, så håll utkik efter nästa del om du vill läsa vidare om Aveline, Billy och Alexanders äventyr.

Johansson, Sofie Trinh (2011). Halvblod. Mörkesdottir Förlag.

Read Full Post »

”Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children” av Ransom Riggs

Jacob Portman är en ensam sextonåring som bor i Florida med sina rika föräldrar. Mammans familj äger ett apoteksimperium och till Jacobs förtret är livet så gott som utstakat.

Farfar Abraham har sedan Jacob var liten berättat spännande historier om sin barndom. Han föddes som jude i Polen och flydde under andra världskriget till en liten ö utanför Wales kust, där han fick bo på ett barnhem under uppsikt av rektorn miss Peregrine (även kallad ”The Bird”). Farfar Abe menade att barnen som bodde där hade speciella krafter och var tvungna att gömma sig från omvärlden och dess monster.

Jacob var skeptisk till dessa historier, även om farfar Abe hade bildbevis. Men en dag inträffar en hemsk familjetragedi i den tråkiga men trygga tillvaron i Florida. Detta gör att Jacob tillsammans med sin fågelskådande pappa beger sig till ön Cairnholm i Wales för att finna svaren på de många gåtor som uppstått.

Jag var väldigt positivt inställd till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children – i alla fall till en början. Det är så många bloggare som har gillat den, men jag tror att jag helt enkelt fick fel uppfattning om den från första början. Jag var nämligen inställd på att det skulle vara mer en skräckhistoria än en fantasybok med Harry Potter-referenser.

Visserligen älskar jag stämningen i boken – ön Cairnholm är verkligen som en mörkare kustversion av Hogsmeade. Överallt finns gulliga små stugor, betande får, klippor, dimma, farliga kärr och enslighet. Det finns ingen elektricitet på ön och inte heller någon mobiltäckning. Dieselgeneratorerna surrar på. Jacob och hans pappa bor inhysta på en sparsmakad ”fyllekrog” med namnet The Priest Hole. Byborna är också rädda för det övergivna barnhemmet på andra sidan kärret och skelettskogen, vilket gör att ingen vill gå med Jacob dit. Så långt är allt bra och spännande, men jag gillar inte den vändning av Narnia-typ som boken tar sen. Det blir lite för barnsligt och förutsägbart.

Det allra bästa med boken är dock de genuina och vackra vintagefotografierna. De kommer från samlare och det är fantastiskt hur väl de passar till berättelsen.

Så Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children får lite blandat betyg från mig. Men för det mesta var den helt okej – det är bara jag som är lite allergisk mot för mycket gullighet. Gillar man Harry Potter kommer man säkert att gilla denna också. Jag har vidare hört att Tim Burton ska regissera filmversionen av boken, men tills dess kan man kolla på boktrailern nedan.

Riggs, Ransom (2011). Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Philadelphia: Quirk Books.

Read Full Post »