Något försenade kommer här ett par ord om årets stora filmhändelse för mig och många andra Tolkien-fans. För en vecka sedan var jag nämligen på biopremiären av The Hobbit! Förväntningarna var skyhöga och väntan har varit lång, så det var en något nervös och pirrig bloggare som satte sig tillrätta i biosalen. Det kändes också väldigt nostalgiskt överlag med tanke på att jag såg de övriga Sagan om Ringen-filmerna på deras respektive biopremiärer vid juletid. En fin tradition! När introt började och musiken kändes igen skrek jag OMG inombords (var tvungen att hugga tag i sällskapets arm och teaterviska OMG i dennes öra samtidigt).
I The Hobbit är Bilbo Baggins i sin ungdoms glansdagar och lever lyckligt i sin hobbithåla med mycket vila och god mat. En dag får han dock besök av Gandalf och ett helt gäng dvärgar, som vill rycka med honom på ett farligt äventyr för att bekämpa draken Smaug och andra onda varelser i syftet att återfå dvärgarnas rike. Här får vi också veta bakgrundshistorien till hur Bilbo först fick tag i ringen med stort R.
Filmen var sammantaget helt enligt förväntan och återfångar samma känsla som i Sagan om Ringen. The Hobbit känns dock betydligt mer lättsam och humoristisk. Man har dock lånat en hel del från nämnda serie, till exempel när Gandalf slår huvudet i Bilbos takkrona, rökringar, finlemmade alver som strålar av ljus samtidigt som de talar med beslöjade röster och ackompanjeras av gotiska bakgrundskörer m.m. Men mitt sällskap tyckte dock att återvinning av vissa teman är bra på så sätt att publiken känner igen sig, så jag antar att det har både sina goda och dåliga sidor.
Eftersom många har ”klagat” på att regissören Peter Jackson har lyckats skapa tre superlånga filmer av en tunn barnbok var jag beredd på att det skulle bli segt på vissa ställen, men det var faktiskt helt okej. Visst blev det lite mycket ibland med femhundra dvärgnamn att hålla reda på och röriga historiska tillbakablickar. Upplägget är också typiskt fantasy: det börjar med att hjälten får ett uppdrag, beger sig av hemifrån, är på resande fot för att sedan strida på slutet. Visserligen är det ju det vi älskar. Jag var underhållen under filmens alla tre timmar och blev chockad när filmen slutade så tvärt och spännande. Jag vill ha mer!
The Hobbit bjuder på hela registret för den som är sugen att beskåda fantasyvarelser: här finns allt från hobbitar, dvärgar, alver, trollkarlar, vättar, troll, orcher och drakar. Gandalf är sig lik, och även Frodo, Galadriel, Elrond, Saruman m.fl. skymtar förbi. Visst har de åldrats, men smiket funkar ändå. Och det käraste återseendet var ju Gollum/Smeagol som medverkar i filmens bästa scen, då han spelar ett ”game of riddles” med Bilbo. En karaktär som är både rolig och tragisk på samma gång; man vet inte om man ska skratta åt honom, rynka pannan av medlidande eller känna avsmak.
Vad gäller de nya karaktärerna och skådisarna så var Martin Freeman som unge Bilbo ett mycket bra val. För den som hoppas på att få se vår allas Mikael Persbrandt så lär besvikelsen bli stor, för han gör nämligen inte entré förrän i nästa film. Min favoritkaraktär i filmen, förutom Gollum, är dock trollkarlen Radagast the Brown, som lever ensam i skogen, talar med djur, använder sitt huvud som fågelbo (och fågeltoalett) samt har världens coolaste fordon: ett slädspann draget av kaniner! Väldigt kul som omväxling till alla hästar och flygande mähän.
Nu behöver man alltså bara längta till nästa år… The Hobbit väckte många, kära minnen till liv och har gjort mig extremt sugen på att läsa om böckerna och ha SoR-filmmaraton inom kort.
Schemat ser ut som följer:
Svar ja, den är tjockare än en 1600-talsbibel och väger över ett kilo. Mina händer får märken efter ett tag av att hålla i boken och handlederna domnar. Men vill man läsa fint får man lida… ja, ni vet.
