Apokalypssuget i mig vill ha Flickan från ingenstans medan retronörden vill ha Det bästa av allt. På en vegetarian och djurvän har också läsandet av Äta djur verkat lockande under en längre period. Dock har inte Cronin och Safran Foers böcker utkommit i pocketformat än, men den som väntar på något gott… Vilken hade ni valt? Eller finns det någon annan bra titel i pocketdjungeln som ni rekommenderar? Man kanske ska satsa på någon klassiker? Låt tipsen hagla!

P.S. Äta djur finns även som inbunden variant på årets Bokrea!

Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag har hört talas om en hel mängd människor, som tyckte om att vandra på nattgammal is och som inte kunde tänka sig något större nöje än att åka efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och annan, som inte drog sig för att spela kort med fanjunker Ahlegård, fastän man nog hade reda på att han gjorde konster med korten, så att han alltid kom att vinna. Jag känner också till några oförskräckta sällar, som inte var rädda för att börja en resa på en fredag eller att sätta sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton personer. Men jag undrar just om någon av alla dessa skulle haft mod att sätta på sitt finger den förskräckliga ringen, som hade ägts av den gamle general Löwensköld på Hedeby (s. 7).

Nej, det är inte Sagan om Ringen, tro det eller ej. Men spännande är det ändå! Den så skrämmande ringen som beskrivs ovan tillhörde karolinern och generalen Bengt Löwensköld i 1700-talets Värmland. Han hade i sin tur fått den i gåva av den “magiska” och beryktade krigarkonungen Karl XII. Dock har ringen en sådan dragningskraft på folk att den blir stulen i generalens grav, vilket leder till att han börjar spöka och kastar förbannelser över alla som i framtiden har med ringen att göra. Här bjuds läsaren sedan på en släktkrönika som följer olika karaktärer från 1700- till 1800-talet med de djupa och mystiska, värmländska skogarna som skådeplats.

Som vanligt i Lagerlöfs böcker finns det ett kristet tema. Jesus-idealet är det som framhålls som det bästa och kampen mellan gott och ont är ständigt närvarande. Faktum är att Lagerlöf som barn läste Bibeln från pärm till pärm när hennes far var allvarligt sjuk. Han blev sedan frisk efter detta och möjligt är kanske att Lagerlöf såg detta som ett tecken. Men läsaren blir ändå inte skriven på näsan med olika kristna moralkakor. Det som är så snillrikt med berättartekniken är att karaktärerna egentligen inte har så mycket uttalade åsikter om varandra i sin tankeverksamhet. Annars brukar ju många författare vara väldigt noga med att göra klart för läsaren vilka som är onda och goda genom att hjälten eller berättarrösten tänker att “där gjorde den och den det felet”. Men istället visar Lagerlöf genom rapp dialog och handlingar hur karaktärerna faktiskt är, och på så sätt får läsaren bilda sig en egen uppfattning. Många gånger var det så dråpligt att jag skrattade rakt ut.

Nationalismen var också en stark strömning vid trilogins tillkomst, vilket märks rätt tydligt. Det är dalkullan och gårdfarihandlerskan Anna Svärd som ses som det absoluta idealet på hur en “riktig” kvinna ska vara: stark och frisk, blond och blåögd, huslig, vårdande, omtänksam och klok. Det är bonderomantik på högsta nivå. Men jag gillar ändå Anna Svärd som karaktär. Hon är grov och oförfinad jämfört med exempelvis Charlotte Löwensköld, men är ändå oändligt vis och har skinn på näsan.

Löwensköldska ringen innehåller allt en bra Lagerlöf-roman ska göra: den mäktiga och farliga naturen, rika och fattiga, spöken och mytologi, realism och fenomenala personporträtt. Till exempel den omhuldade prästen Karl-Artur, som anser sig själv vara den heligaste av män. Samtidigt är han bortskämd, orättvis och egocentrisk. I sin strävan att efterlikna Jesus glömmer han bort alla andra människor runtomkring sig.

Lagerlöf, Selma (1925). Skrifter 1. Löwensköldska ringen; Charlotte Löwensköld 1. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1938.

Lagerlöf, Selma (1925). Skrifter 2. Charlotte Löwensköld 2; Anna Svärd 1. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1938.

Lagerlöf, Selma (1928). Skrifter 3. Anna Svärd 2. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1939.

Men Aveline har alltid varit speciell; förutom att hon är makalöst vacker tvingas hon leva ett skyddat liv på grund av ett medfött hjärtfel. Detta är dock inget som stör enstöringen Aveline, som helst tillbringar sin tid med böckerna som enda sällskap.

En dag dyker en mystisk man upp  – Billy – och avslöjar vad Aveline egentligen är: en blandning mellan människa och vampyr. Eftersom Avelines egna vampyrsläktingar är ute efter att döda henne tvingas hon och Billy att fly tillsammans till Sverige, där det är tänkt att hon ska tränas till “krigare”. Men resan blir både farofylld och känslosam.

Sofie Trinh Johansson skriver väl och har i Halvblod verkligen försökt göra sin egen grej av vampyrmyten. Däremot har det visat sig vara ganska svårt att göra radikala förändringar, då många stereotyper som redan finns i andra vampyrserier med ungdomar som målgrupp, lever kvar. Man kan säga att det är som Twilight i legoform. Enda skillnaden är att bitarna har byggts ihop på ett annat sätt, men ingredienserna är fortfarande desamma:

• Vampyrer är aristokratiska, grymma, onaturligt vackra, älskar designprylar och annan lyx.
• Vampyrer har löjligt mycket pengar och heter namn som skulle kunna förväxlas med TV4:as Gladiatorerna: Justus, Lexi, Sky, Xero, Domino etc.
• Vampyrer lever i olika “klaner” som oftast krigar mot varandra. Vissa är godare än andra.
• Mycket av innehållet i boken ägnas åt att ingående förklara vampyren som varelse och alla intriger mellan klanerna. Mycket energi läggs också på deras utseende, vilket kanske inte är så intressant. Billy ger till och med Aveline ett häfte som sammanfattar vilka alla vampyrer är och hur de ser ut, eftersom de är så många. Även läsaren skulle ha behövt något liknande, i en bilaga exempelvis. Vi svaga människor har ju inte så bra minne…
• Det finns andra mytologiska varelser vars uppgift är att strida mot vampyrerna och beskydda människorna (dock ej varulvar).
• Naturligtvis måste det obligatoriska triangeldramat finnas med. Aveline har svårt att välja mellan the good guy och the dangerous guy. Gissa vem valet faller på.

Det verkar vara svårt att nå upp till den originalitet som Ajvide Lindqvist gör i Låt den rätte komma in, där vampyren är en smutsig, fattig och ensam varelse med ett ganska så ordinärt utseende som lever i vår egen miljö (inte i medeltida borgar eller designhus). Man blir inte direkt rädd för de här moderna och lyxiga vampyrerna, men det kanske inte är meningen heller.

Dock fanns det en del förklaringsluckor som jag hängde upp mig på. Till exempel: om vampyrers hjärtan inte slår, varför koagulerar inte deras blod? Och varför “flämtar” de i så fall? De behöver ju inte syresätta sig ens vid fysisk ansträngning. Och hur fungerar deras ämnesomsättning och celler? Lite mer research om kristendomen hade också behövts för att höja trovärdigheten.

Förklaringen till varför det läggs så extremt mycket resurser på att döda Aveline är lite cheesy också. Liksom den något ytliga beskrivningen på hur Billy kan vara så rik utan att bli “upptäckt”. U-båten var grädden på moset som kändes lite väl överdrivet. Hur har man lyckats frakta en u-båt till Norrland utan att folk (Säpo eller Försvaret) reagerar?

Boken är rätt så tjock med sina dryga sexhundrafemtio sidor och skulle kunna ha kortats ner en del. Mycket av det som redan har hänt och sagts mellan karaktärerna upprepas flera gånger på slutet. De första trehundra sidorna är riktigt spännande och fartfyllda, men sedan blir det mest repetition.

Johansson ska dock ha en eloge för sitt genustänk: att hon har gjort Aveline till en stark och mångsidig tjej som inte måste beskyddas av en man hela tiden. Aveline räddar till och med männen vid en del tillfällen – till exempel när hon bär en försvagad Billy – en direkt motsats till Twilight. Hon säger också emot Billy och tillåts att bli arg på honom. Man slipper med andra ord Meyers hyperreligiösa moralkakor och föråldrade kvinnosyn. Jag är också tacksam för att man i Halvblod inte behöver befatta sig med glittrande vampyrer!

Halvblod är första delen i en trilogi, så håll utkik efter nästa del om du vill läsa vidare om Aveline, Billy och Alexanders äventyr.

Johansson, Sofie Trinh (2011). Halvblod. Mörkesdottir Förlag.

Det är lite kusligt att traska runt själv i den knarrande snön med endast några harar och rådjur som sällskap (och förhoppningsvis inget värre), men vad gör man inte för att få lite luft.

Jag är övertygad om att detta gamla träd härbärgerar någon sorts port till en annan dimension. Hålet i stammen rymmer en människa – eller någon annan typ av varelse.

Perfekt gungträd! Tur att jag hade vattentäta skor, för på grund av snön hade jag glömt att det går en liten bäck här (tills isen brast och jag sjönk ner till fotknölarna i iskallt vatten).

Det syns inte så väl på fotot, men det fallna trädet är enormt och når långt över midjan på mig.

Här har man byggt en skaplig hydda ala indian style.

Jag tror som Christel Kvant i Augustnominerade Trädets tid att det är något särskilt med just träd. Vi har säkert alla något speciellt i minnet som vi tyckte extra mycket om som barn: som man klättrade i eller lekte/filosoferade under. Typ som tjuren Ferdinand. Och sedan gör man ju böcker av dem också!

Har du något älsklingsträd?

Farfar Abraham har sedan Jacob var liten berättat spännande historier om sin barndom. Han föddes som jude i Polen och flydde under andra världskriget till en liten ö utanför Wales kust, där han fick bo på ett barnhem under uppsikt av rektorn miss Peregrine (även kallad “The Bird”). Farfar Abe menade att barnen som bodde där hade speciella krafter och var tvungna att gömma sig från omvärlden och dess monster.

Jacob var skeptisk till dessa historier, även om farfar Abe hade bildbevis. Men en dag inträffar en hemsk familjetragedi i den tråkiga men trygga tillvaron i Florida. Detta gör att Jacob tillsammans med sin fågelskådande pappa beger sig till ön Cairnholm i Wales för att finna svaren på de många gåtor som uppstått.

Jag var väldigt positivt inställd till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children – i alla fall till en början. Det är så många bloggare som har gillat den, men jag tror att jag helt enkelt fick fel uppfattning om den från första början. Jag var nämligen inställd på att det skulle vara mer en skräckhistoria än en fantasybok med Harry Potter-referenser.

Visserligen älskar jag stämningen i boken – ön Cairnholm är verkligen som en mörkare kustversion av Hogsmeade. Överallt finns gulliga små stugor, betande får, klippor, dimma, farliga kärr och enslighet. Det finns ingen elektricitet på ön och inte heller någon mobiltäckning. Dieselgeneratorerna surrar på. Jacob och hans pappa bor inhysta på en sparsmakad “fyllekrog” med namnet The Priest Hole. Byborna är också rädda för det övergivna barnhemmet på andra sidan kärret och skelettskogen, vilket gör att ingen vill gå med Jacob dit. Så långt är allt bra och spännande, men jag gillar inte den vändning av Narnia-typ som boken tar sen. Det blir lite för barnsligt och förutsägbart.

Det allra bästa med boken är dock de genuina och vackra vintagefotografierna. De kommer från samlare och det är fantastiskt hur väl de passar till berättelsen.

Så Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children får lite blandat betyg från mig. Men för det mesta var den helt okej – det är bara jag som är lite allergisk mot för mycket gullighet. Gillar man Harry Potter kommer man säkert att gilla denna också. Jag har vidare hört att Tim Burton ska regissera filmversionen av boken, men tills dess kan man kolla på boktrailern nedan.

Riggs, Ransom (2011). Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Philadelphia: Quirk Books.

Den handlar om en namnlös ung man med trasig bakgrund. En mörk kväll är han ute och kör bil samtidigt som han är alkohol- och drogpåverkad. Vad som verkar vara en synvilla med pilar som kommer flygandes mot honom gör att han kör av vägen; bilen börjar brinna och den unge mannen blir svårt brännskadad. Under flera månader ligger han i koma och vårdas på sjukhus där han tvingas genomgå en mängd hudtransplantationer. Den förr så vackre mannen ser nu ut som ett monster, men han har också extremt svåra smärtor. Enda målet är att bli såpass frisk att han kan ta livet av sig.

Men en dag dyker en kvinna från psykiatriavdelningen upp på hans rum: Marianne Engel. Hon börjar besöka mannen regelbundet och berättar historier om deras förflutna gemensamma liv. Hon påstår nämligen att de en gång var älskande i 1300-talets Tyskland, där hon var nunna och han soldat. Detta verkar helt befängt, men sanningen är att hon vet saker om mannen som ingen annan än han själv skulle kunna känna till. Hon talar dessutom en mängd olika språk, har religiösa tatueringar på hela kroppen och arbetar med att tillverka gargoyler i sten.

Jag bara älskar den här boken. Det är otroligt hur Davidson har lyckats få med så mycket och lyckats knyta ihop alla trådar i de historier som Marianne Engel berättar för mannen: från nutid till medeltidens Tyskland och Italien, det viktorianska England, det forna Japan och vikingatidens Island. Jag gillar också bikaraktärerna i nutiden: den japanska sjukgymnasten Sayuri, den ilska Dr Edwards, den oattraktive men mysige psykiatrikern Gregor, den utflippade konstagenten osv.

Davidson måste också ha gjort en massiv research om sjukvård, för alla patofysiologiska, medicinska och omvårdnadsmässiga aspekter känns väldigt trovärdiga. Förutom att vara en rik roman så är den även intellektuell och vacker: den är proppfylld av religionsmystik, samhälls- och litteraturhistoria.  Den namnlöse protagonisten gör en helvetesfärd likt Dante samtidigt som han förälskar sig i Marianne Engel och återfår meningen med livet. Den handlar om Gud, botgöring, försoning och framförallt om kärlek. Allt detta ryms i en väldigt snyggt bokomslag i pocketvariant som ska se “bränd” ut med svärtade sidor. Jag hoppas att läsåret fortsätter på samma sätt!

Davidson, Andrew (2008). Gargoylen. Stockholm: Norstedts, 2011.

Den vidunderliga kärlekens historia – Carl-Johan Vallgren

Jonathan Strange & Mr Norell – Susanna Clarke

Den stängda boken – Jette A. Kaarsbøl

Benrangel – Stephen King

Den hemliga historien – Donna Tartt

De döda språkens sjö – Carol Goodman

Company of Liars – Karen Maitland

Löwensköldska ringen – Selma Lagerlöf

Arthur & George – Julian Barnes

Lord John och kärlekens ljuva plåga – Diana Gabaldon

Kärlek i kolerans tid – Gabriel García Márquez

Har ni läst någon eller några av dessa böcker?

1. David Copperfield av Charles Dickens
Enligt mig Dickens bästa roman, som innehåller hans egna memoarer. David är en pojke som växer upp i en glad och trygg tillvaro tillsammans med sin mor och hushållerskan Peggotty i 1800-talets England. Men allting förändras när en elak och grym styvfader, Mr Murdstone, kommer in i bilden. Den här boken innehåller verkligen allt och lite till – bland annat Uriah Heep – en av litteraturens kanske läskigaste skurkar. Inledningen måste också vara en av de mer kända: Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anyone else, these pages must show. Och originalillustrationerna av H.K. Browne är helt enkelt fenomenala. Man får inte heller missa BBC:s filmatisering från 1999. Bland annat dyker Daniel Radcliffe, Maggie Smith och Imelda Staunton från Harry Potter-filmerna (plus vår allas Gandalf: Ian McKellen) upp i rollerna. För att inte tala om mina personliga skådespelarfavoriter Alun Armstrong och Bob Hoskins.

2. Berättelsen om Nancy av Elsie Johansson
Detta är en självbiografisk trilogi om författarinnans uppväxt i ett fattigt hem i Uppland under 1940-talet. Första boken heter Glasfåglarna och följs av Mosippan och Nancy. Den var så förbaskat spännande och gripande att jag sträckläste hela serien. Johansson förskönar varken sig själv eller sin omgivning och man kan riktigt se för sitt inre hur livet tedde sig i den där lilla röda stugan i skogen med alla dess intriger, glädjeämnen och sorger. Även kärleken till familjen, och särskilt till mamman, är mycket fint skildrad. Minst lika bra som de lite äldre “socialrealisterna”, som Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogi till exempel, som även den är mycket bra.

3. Den osynliga väggen av Harry Bernstein
En varm skildring om att växa upp under svåra förhållanden. För alla er som älskade Frank McCourts böcker (Ängeln på sjunde trappsteget osv.) lika mycket som jag, kan jag verkligen rekommendera Bernsteins memoarer som han debuterade med som 96-åring! Den osynliga väggen handlar om författarens uppväxt runt första världskriget i en stad i Lancashire, England. Familjen var judisk och segregationen i tegellängorna var högst märkbar. På ena sidan gatan bodde de kristna och på den andra judarna. Fattigdomen var hög bland alla. Andra delen heter Drömmen och handlar om familjens emigration till USA.

Guvernanten och alla andra tjänare i hushållet förtrollas av den unga pojken och flickans charm, men snart märker man att något är fruktansvärt fel: vålnader börjar visa sig och verkar särskilt dragna till barnen. Detta faktum förfärar guvernanten, som med hushållerskan som “bollplank”, försöker jaga ett svar på gåtan och skydda de små.

Det är tydligt att denna kortroman speglar samhället i vilket den skrevs. Det sena 1800-talets intresse för telepati, psykoanalys och seanser märks tydligt. Finns spöken på riktigt eller frammanas de endast på psykiska grunder i vår fantasi? När skruven dras åt ger inga riktiga svar på detta. Men den problematiserar också vem som verkligen är offer och vem som är förövare. Efter sista sidan var man lite snurrig och visste inte riktigt vad man skulle tro på. Lite läskigt faktiskt…

Så är du ute efter en skräckhistoria med högt tempo och mycket action är detta inget för dig. Gillar du däremot lite mer lågmälda historier med psykologiska grepp och ålderdomligt, sirligt språk är den fenomenal. Det är lite Jane Eyre möter The Others.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

James, Henry (1898). När skruven dras åt. Stockholm: Modernista, 2010.

Men det svenska 1700-talet känner vi kanske inte till lika väl. För det mesta är det upplysnings- och stilidealet Frankrike och den industriella revolutionen i England som brukar uppmärksammas under denna period. Det har dock visat sig att det var riktigt turbulent i Sverige under detta århundrade. Statskupper, krig, mord på maskeradbaler, Axel von Fersens bokstavliga fall och det Bernadottska inträdet på tronen är bara några av de dramatiska händelser som skedde då.

Årstafruns dolda dagböcker tar upp allt detta, men det är framförallt 1700-talets vardagsliv som står i centrum. Ekero Eriksson är en historiker som genom att ha tagit del av Årstafruns, eller Märta Helena von Schnells, autentiska dagböcker nu kan återberätta sin tolkning av delar av såväl Årstafamiljens liv och den omgivande verklighet de levde i.

Märta Helena Reenstierna kom ursprungligen från Småland och gifte sig 1775 med ryttmästaren Christian Henrik von Schnell. De fick sammanlagt åtta barn, men Märta Helena överlevde dem alla. Endast en son uppnådde vuxen ålder. Familjen levde ändå glatt med mycket kalasande och berömda bekanta, däribland Carl Michael Bellman. Men de ägnade sig också åt vardagliga bestyr på gården med olydigt tjänstefolk och en son som mest bara ställde till det för sig. Döden umgicks man ständigt med, fattig som rik, då farsoter ständigt härjade och när som helst kunde slå till. Intressant är också att inte alla i adeln levde i överflöd med idel undergivna tjänare. Även om man festade till ibland tog man som husbonde och husfru ansvar för allt och alla på gården, som man levde sida vid sida med, vilket inte alltid var så lätt. Inte sällan uppstod problem med fylleri och bråk om vem som bestämde.

Så glöm den pinsamma tv-serien Anno 1790 som nyligen visades på SVT. Är man intresserad av 1700-talet och av historia i stort tycker jag absolut att man ska läsa Årstafruns dolda dagböcker istället. Förutom att vara ett betydelsefullt historiskt dokument över tiden får man ta del av en adelsdams egna tankar, vilket tillsammans ger en lärorik bild över livet i Sverige under denna tid.

Ekero Eriksson, Kristina (2010). Årstafruns dolda dagböcker. Stockholm: Norstedts.