Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘anglofili’

Toby – den lärda grisens memoarer är en berättelse utan dess like som jag råkade snubbla över av ren tur, då Boktradition har skrivit den enda recension jag har läst av den hittills. Och eftersom jag som barn gillade filmen Babe och dessutom var sugen på något lättsmält efter min megaförkylning passade det bra att läsa om 1700-talsgrisen Toby och hans häpnadsväckande liv.

Toby föds 1782 på en liten bondgård utanför brittiska Manchester. Tillsammans med bonden Francis Lloyd och grisskötarpojken Sam beger de sig en dag till en marknad för att visa upp grisarna och kanske vinna priser. Naturligtvis vinner Toby första pris, eftersom Sam har skämt bort honom med extra godsaker, vilket resulterar i att Toby säljs och ska gå till slakt. Sam lyckas dock rädda honom under dramatiska omständigheter och tillsammans flyr de ut på den brittiska landsbygden. Som tur är lär de känna en excentrisk herre, Silas Bisset, som har en slags djurcirkus. Han erbjuder Toby och Sam en fristad mot att han får lära Toby att läsa och skriva med hjälp av bokstavskort. Detta projekt ger Toby ett eget språk och snart är han en nationell celebritet som åker runt på olika tillställningar och visar upp sin talang. Det slutar med att Toby får läsa på universitetet och lär känna en hel del kulturella kändisar samtidigt som han förfäras över det mänskliga släktets grymhet och djurens underordning.

Vid en första anblick ter sig denna berättelse som en humoristisk skröna. När en gris uttrycker sig intellektuellt och kommer fram till komiska slutsatser om människan blir det väldigt roligt och jag skrattade en hel del under läsningen. Till exempel:

Men när det gäller grisar har människan länge varit av åsikten att det är föga värt att döpa dem eftersom det enda tillfället när de lägger märke till en gris vanligtvis är när den serveras till middag och då kanske anses vara mer smakrik eller mör än dess föregångare. Alla lika namnlösa förutom sådana flyktiga namn såsom kotlett eller spjäll. Med ett sådant synsätt i en sådan värld av oändligt ersättliga delar, en outsinlig rad av middagar, var tanken att döpa en sådan måltid lika absurd som att ge namn åt en hårklippning eller en fis. Då och då, när barn från andra gårdar kom på besök och ville se grisarna, hände det att den gamle gubben muntert ropade ”Knorren” eller ”Trynet”, men så fort de gått därifrån var namnet lika bortglömt som sörjan på botten av en hink skulor. För vem av oss hade inte en knorr eller ett tryne? Vi själva kunde lika gärna ha kallat människor för ”Näsan” eller ”Hårhuvud” (s.3).

Som vegetarian tycker jag att denna jargong är rätt så kul och detta ständiga resonerande är bland det bästa med boken. Men även om det låter komiskt så lyser den vassa kritiken mot människans narcissistiska egocentritet igenom i hela boken. Att detta uttrycks av en gris, som antagligen är ett av de djur som människan än idag behandlar mest inhumant i livsmedelsindustrin, gör det hela bara mer tydligt. Tonen hårdnar också i och med att berättelsen framskrider:

Jag tror faktiskt att man inom djurriket, till och med – eller kanske i synnerhet – när en varelse överfaller och dödar en annan, visar varandra större artighet och hänsyn i det att var och en erkänner den andre som en levande varelse lik en själv, än vad den genomsnittlige människan visar ens sina vänner (s.1).

Jag skrev att jag hade bevittnat min beskärda del av grymhet både människor emellan och människors grymhet mot djur. Jag var ledsen att behöva säga att i mina ögon var homo sapiens utan konkurrens den grymmaste av varelser för jag har aldrig stött på något annat djur som på samma sätt finner nöje i att så hänsynslöst och godtyckligt skada någon annan. Vargar slukar sitt byte och katter slår klorna i möss med oändligt större nåd än den ondskefulle människan, vars brott blir ännu värre av det oändliga rättfärdigandet av hans brutalitet med vilket han stillar sitt samvete (s.167).

Vid stenmuren till ett av tornen stod en enorm schavott av mörkt trä, tom för dagen, men redo att ta emot de som dömts till döden. Jag är säker på att inget annat djur än människan ens skulle ha kunnat tänka tanken att uppfinna en konstruktion vars hela syfte är att mekaniskt släcka ett liv. Alla andra varelser i världen vet – allt för väl – att vår tid på jorden är begränsad och att mången skurk kan överleva en god varelse, men det är bara människan som tar ödet i egna händer och på detta sätt tar livet av sina medmänniskor (s.189).

Potter har lagt stor vikt vid att få boken att verka autentisk och att det faktiskt är grisen Toby som har skrivit detta för 200 år sedan. Språket är högtravande och typsnittet är det ålderdomliga Caslon Antique. Det förekommer även vackra illustrationer som påminner om gamla kopparstick och som förhöjer stämningen. Boken har också givits en ”akademisk karaktär” (Toby har ju trots allt en fil. kand.) med frekvent förekommande latinska uttryck, noter och ett rejält tilltaget appendix i slutet som mestadels består av ett personregister över de karaktärer som är med i berättelsen. Exempelvis finns mycket information om olika doktorer, poeter, dramatiker och författare som Toby lär känna – både onda och goda. Och visst är det snyggt gjort. Toby – den lärda grisens memoarer är Russell Potters debutroman, men annars är han fil. dr. på ett amerikansk universitet och undervisar i litteratur, media och utforskandet av Arktis.

Dock förekommer det en del anakronismer som drar ner känslan av autencitet. Till exempel när Toby & company över Irländska sjön i en ångdriven båt, en uppfinning som faktiskt inte byggdes i Europa förrän 1811-12, då för bruk i Clyde Canal. Potter skriver också om cylinderhattar (som ju mer förknippas med 1800-talet) istället för trekornshatten som var poppis på 1700-talet, bonjouren (en herrjacka som användes från och med 1800-talet) samt krinolinen (som togs i bruk först i mitten av 1800-talet). Detta kanske dock beror på översättningen. Det finns exempelvis en skillnad mellan frock (1700-talets herrjacka) och frock coat (det vi kallar bonjour eller frack). Men detta är troligtvis bara nörderier från min sida som ingen annan lägger märke till.

Sammanfattningsvis gillade jag att befinna mig i Tobys sällskap under några timmar. Som alltid med Basils utgivning var det en ovanlig och rolig berättelse som bryter mot det gamla vanliga. Som sagt uppskattade jag de slående filosofiska funderingarna ur en gris synvinkel. Och den som vill veta mer om Toby kan alltid besöka Russell Potters blogg.

Stort tack till Basil för recensionsexemplaret!

Potter, Russell (2011). Toby – den lärda grisens memoarer. Östersund: Basil, 2012.

Read Full Post »

En av mina absoluta favoritfilmer är BBC:s version av Jane Austens Pride and Prejudice från 1995. Ni vet, den i vilken en mycket passande Colin Firth spelar Mr Darcy. ;)  Filmen som är en triljon gånger bättre än den nyare versionen med Keira Knightly och i vilken den berömda scenen, där Mr Darcy plötsligt kommer uppdykandes ur sjön framför det ståtliga huset, utspelar sig. Något som även författaren Dan Rhodes har parodierat på sin blogg.

För att komma till saken såg jag en trailer till en annan brittisk film som släpps på DVD nästa vecka, nämligen skräckisen The Awakening. Den utspelar sig på 20-talet och följer en skeptisk spökjägares (Rebecca Hall) jakt efter otäcka väsen på en internatskola. Och gissa vilket hus som står modell för detta skräckens näste? Jo, Pemberley, of course! Eller Lyme Park, som det heter på riktigt.

Filmen verkar för övrigt både snygg och läskig, så det blir till att hyra den snarast. Det blir lite konstigt att tänka sig Pemberley, som jag alltid har förknippat med romantik, som ett spökhus. Men det funkar säkert.

Read Full Post »

I Skuggsida får vi återvända till samma lilla engelska by som i Bauers succédebut Mörk jord. Exmoorheden är åter skådeplatsen med ett lilagrönt hav av ljung, böljande kullar, pittoreska stugor och ett begränsat antal originella invånare.

Huvudpersonen i Shipcott är denna gång den unge polisen Jonas Holly. Han lever i ständig skräck för att den MS-sjuka hustrun än en gång ska försöka ta livet av sig samtidigt som han försöker sköta sitt arbeta i de sömniga byarna på heden. Men plötligt inträffar ett mord på den helförlamade damen Margaret Priddy, som kvävts med sin egen kudde. Och detta är bara början på en rad ”barmhärtighetsmord” som kommer att skaka om rejält i den lilla byn. Jonas vill så gärna ta fast den skyldige, men tvingas att lämna över fallen till en grupp kriminalare från storstaden. På samma gång verkar mördaren hålla koll på Jonas och anklagar honom för att inte sköta sitt jobb, vilket stressar upp honom rejält.

Denna roman är till skillnad från Mörk jord en mer renodlad pusseldeckare med mordgåta, poliskonstapel, en rad möjliga förövare som läsaren ska försöka gissa fram och ett fartfyllt slut där alla lösa trådar knyts ihop. Egentligen är det en genre jag aldrig läser, eftersom jag tycker att de flesta deckare är så tråkigt opersonliga. Men med tanke på att jag älskade Mörk jord hade jag skyhöga förväntningar på Skuggsida. Och även om Bauer skriver bra drar valet av genre ner boken för mig – den är inte alls lika bra som debuten. Eftersom det är samma by som skildras (ett kärt återseende är Steven Lamb – nu sexton år och tidningsbud) blir Morden i Midsomer-vibbarna väldigt starka. Hur många kan egentligen mördas i det där lilla samhället allt som allt? Fastän Bauer kör med samma ”trick” med handskrivna lappar från förövare till offer blir det inte lika spännande som sist. Det är ju en deckare, så man vet ju redan från början att det kommer att inträffa some killing.

Samtidigt, jämfört med många andra dussindeckare, gillar jag karaktärerna och framförallt de mysrysiga miljöerna. Bauer lyckas få till psykologiskt trovärdiga skildringar och gör alla sina karaktärer levande och personliga. Inga torra Cluedo-spelpjäser här inte. Förutom deckaringredienserna får Bauer också med dramatiken precis som i Mörk jord. Och allt detta i ultrabrittisk stil. Man bara väntar på att Wallace och Gromit ska dyka upp någonstans letandes efter cheese and crackers. I framtida böcker hoppas jag att Bauer dock kan släppa det traditionella deckartemat – hon skriver så pass bra och innerligt att det inte behövs klassiska polisutredningar och mord för att det ska bli spännande.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2011). Skuggsida. Stockholm: Modernista, 2012.

Read Full Post »

Det finns nog få yrken som är så starkt förknippade med kvinnlighet som sjuksköterskeyrket. Till och med ordet ”sjuksköterska”, som är en skyddad yrkestitel, används även för manliga utövare. Historiskt sett har synen på kvinnan i samhället varit viktig för utformandet av den professionella sjuksköterskan. Då såg man kvinnligheten som en biologisk företeelse och menade att kvinnor, och då speciellt ”fina damer”, var särskilt ämnade för att vårda andra människor. Det var altruistiska värden som gällde: kvinnorna skulle följa sitt oegennyttiga, religiösa plikt och ta hand om de sjuka och svaga.

”Sjuksköterskeriet” ansågs alltså vara ett lämpligt yrke för kvinnor att utöva. Den svenska författarinnan Fredrika Bremer hade bland annat en tanke om att kvinnorna hade ett kall att fylla och att dessa ”läkarinnor” skulle hämtas från de bildade klasserna. Florence Nightingale, den historiskt kanske mest uppmärksammade personligheten inom sjuksköterskeyrket, menade däremot att man skulle utnyttja kvinnornas förmågor på bästa möjliga sätt. Hon ansåg nämligen att ”finare” kvinnor uppfostrades till sysslolöshet, svaghet och utan egna tankar. Florence fick själv föra en lång kamp för sin vilja att utbilda sig till och arbeta som sjuksköterska. Idag är hon en brittisk nationalhjältinna som står staty på Pall Mall i London och vars omvårdnadsteori utgör en hörnsten i sjuksköterskeutbildning världen över. Hon var kvinnan som trotsade alla oskrivna regler och gick sin egen väg. Eftersom jag själv utbildar mig till sjuksköterska är därför Florence Nightingale ett ständigt återkommande namn och en stor förebild för mig.

Florence Nightingale (1820-1910) föddes i Florens, Italien, och växte upp i en rik överklassfamilj i England. Familjen ägde flera ståtliga egendomar och tanken var att döttrarna skulle göra det rätta och riktiga genom att gifta sig fint och bli goda hustrur och mödrar. Men endast sjutton år gammal kände Florence ett kall att bli sjuksköterska, vilket upprörde både hennes mor och syster å det grövsta. Hon var dock envis och det slutade med att hon begav sig till Tyskland för att utbilda sig. I början av 1850-talet fick hon sedan en hög post på ett kvinnosjukhus i London samtidigt som hon forskade, gav ut böcker om sjukvård och statistik och rekryterade fler kvinnor till yrket.

1854 reste Florence tillsammans med trettioåtta andra sjuksköterskor till Krimkriget i Turkiet, där de skulle ta hand om sårade brittiska soldater i en minst sagt hemsk miljö. Patienterna dog som flugor på grund av dålig hygien, näringsfattig mat, brist på personal och mediciner och massinfektioner. Florence kom tidigt på att smuts och dålig kost var den främsta orsaken till att soldaterna dog – inte kriget i sig. Genom att föra statistik och genom att tjata halvt ihjäl sig på beslutsfattarna fick hon igenom sanitära förändringar som gjorde att dödstalen sjönk drastiskt.

Väl hemma i London startade Florence sedan en sjuksköterskeskola vid namn ”Nightingale Training School” vid St. Thomas’ Hospital. Svenska Röda Korset skickade småländska Emmy Rappe som elev, och hon tog sedan med sig sina nya, moderna kunskaper hem till Sverige. Emmy fick till och med ynnesten att personligen träffa sin idol en kort stund, vilket senare resulterade i en brevväxling dem emellan. Emmys brev från Sverige finns utgivna i den lilla volymen God bless you, my dear miss Nightingale. Letters from Emmy Carolina Rappe to Florence Nightingale 1867–1870. De beskriver dåtidens svenska sjukhusvård i detalj och är därför viktig medicinhistoria.

Numera heter sjuksköterskeskolan ”Florence Nightingale School of Nursing and Midwifery” och är en del av King’s College i London. 1859 blev Florence den första kvinnliga medlemmen i The Royal Statistical Society och fick senare utmärkelser och medaljer för sina insatser, till exempel Royal Red Cross och The British Order of Merit. Under hela sitt liv förblev hon ogift och fortsatte att forska och ge ut böcker om statistik, ekonomi och sanitet.

Florence Nightingale var alltså inte bara ”The Lady with the Lamp” eller ”The Angel” - epitet som hon på grund av artiklar om Krimkriget i The Times från 1855 erhöll.

She is a ministering angel without any exaggeration in these hospitals. And as her slender form glides quietly along each corridor, every poor fellow’s face softens with gratitude at the sight of her.

When all the medical officers have retired for the night, and silence and darkness have settled down upon those miles of prostrate sick, she may be observed alone with a little lamp in her hand, making her solitary rounds.

Men vad som oftast glöms bort är att Florence också var en driftig och intelligent yrkeskvinna, forskare och matematiker i ett mansdominerat samhälle, där kvinnan hade en bestämd och underordnad roll. I detta klimat lyckades hon ändå arbeta sig uppåt och komma med nya och uppenbara sanningar som tidigare varit helt okända. Hennes arbete hade en stor betydelse för förbättrandet av hälso- och sjukvården, folkhälsoarbetet i samhället och för kvinnors rätt att arbeta. Detta tycker jag är värt att uppmärksammas på Internationella Kvinnodagen! För övrigt kan jag rekommendera den svenska biografin, Hon var ingen Florence Nightingale, skriven av Åsa Moberg.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooksErica – en dröm i rosa Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böckerDen var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheterDen läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra GustafssonDesirée Fredlund…and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Read Full Post »

Veckans tematrio hos Lyran handlar om barndomsskildringar. Själv är jag något av en memoarfantast och skulle kunna namnge en hel del romaner jag gillar i genren, men tre ska det vara!

1. David Copperfield av Charles Dickens
Enligt mig Dickens bästa roman, som innehåller hans egna memoarer. David är en pojke som växer upp i en glad och trygg tillvaro tillsammans med sin mor och hushållerskan Peggotty i 1800-talets England. Men allting förändras när en elak och grym styvfader, Mr Murdstone, kommer in i bilden. Den här boken innehåller verkligen allt och lite till – bland annat Uriah Heep – en av litteraturens kanske läskigaste skurkar. Inledningen måste också vara en av de mer kända: Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anyone else, these pages must show. Och originalillustrationerna av H.K. Browne är helt enkelt fenomenala. Man får inte heller missa BBC:s filmatisering från 1999. Bland annat dyker Daniel Radcliffe, Maggie Smith och Imelda Staunton från Harry Potter-filmerna (plus vår allas Gandalf: Ian McKellen) upp i rollerna. För att inte tala om mina personliga skådespelarfavoriter Alun Armstrong och Bob Hoskins.

2. Berättelsen om Nancy av Elsie Johansson
Detta är en självbiografisk trilogi om författarinnans uppväxt i ett fattigt hem i Uppland under 1940-talet. Första boken heter Glasfåglarna och följs av Mosippan och Nancy. Den var så förbaskat spännande och gripande att jag sträckläste hela serien. Johansson förskönar varken sig själv eller sin omgivning och man kan riktigt se för sitt inre hur livet tedde sig i den där lilla röda stugan i skogen med alla dess intriger, glädjeämnen och sorger. Även kärleken till familjen, och särskilt till mamman, är mycket fint skildrad. Minst lika bra som de lite äldre ”socialrealisterna”, som Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogi till exempel, som även den är mycket bra.

3. Den osynliga väggen av Harry Bernstein
En varm skildring om att växa upp under svåra förhållanden. För alla er som älskade Frank McCourts böcker (Ängeln på sjunde trappsteget osv.) lika mycket som jag, kan jag verkligen rekommendera Bernsteins memoarer som han debuterade med som 96-åring! Den osynliga väggen handlar om författarens uppväxt runt första världskriget i en stad i Lancashire, England. Familjen var judisk och segregationen i tegellängorna var högst märkbar. På ena sidan gatan bodde de kristna och på den andra judarna. Fattigdomen var hög bland alla. Andra delen heter Drömmen och handlar om familjens emigration till USA.

Read Full Post »

I den klassiska spökhistorien När skruven dras åt får vi följa en guvernant i 1800-talets England som får i uppdrag att undervisa två föräldralösa barn, Miles och Flora, på ett gods i Essex. Deras farbror bor i London och vill inte ha med dem att göra. Detta ter sig extra konstigt med tanke på att barnen ifråga visar sig vara bedårande, vackra och helt felfria. Nästan lite för felfria för att vara sant.

Guvernanten och alla andra tjänare i hushållet förtrollas av den unga pojken och flickans charm, men snart märker man att något är fruktansvärt fel: vålnader börjar visa sig och verkar särskilt dragna till barnen. Detta faktum förfärar guvernanten, som med hushållerskan som ”bollplank”, försöker jaga ett svar på gåtan och skydda de små.

Det är tydligt att denna kortroman speglar samhället i vilket den skrevs. Det sena 1800-talets intresse för telepati, psykoanalys och seanser märks tydligt. Finns spöken på riktigt eller frammanas de endast på psykiska grunder i vår fantasi? När skruven dras åt ger inga riktiga svar på detta. Men den problematiserar också vem som verkligen är offer och vem som är förövare. Efter sista sidan var man lite snurrig och visste inte riktigt vad man skulle tro på. Lite läskigt faktiskt…

Så är du ute efter en skräckhistoria med högt tempo och mycket action är detta inget för dig. Gillar du däremot lite mer lågmälda historier med psykologiska grepp och ålderdomligt, sirligt språk är den fenomenal. Det är lite Jane Eyre möter The Others.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

James, Henry (1898). När skruven dras åt. Stockholm: Modernista, 2010.

Read Full Post »

Maja Grå anländer till Brighton av två anledningar. För det första har hennes mamma hittats brutalt knivmördad på den annars så nöjesfyllda piren. Och det finns mer drama bakom detta än så. Mamman har nämligen under tio år varit saknad efter att ha lämnat sin familj i sticket. Sedan dess visar det sig att hon har arbetat i England som prostituerad utan att någon har känt till om hon lever eller ej.

Men Maja befinner sig också i England för att studera konst i Oxford. Där kommer hon att bo inackorderad i en gammal anrik universitetsbyggnad och gå på konstföreläsningar dagarna i ända. Från första början blir hon bästa vän med två andra studenter och förälskar sig dessutom i en skotsk klasskamrat, som är begåvad men verkar lite farlig och hemlighetsfull. Samtidigt som utredningen om mamman pågår sker det mystiska saker på skolan som bara Maja kan se. Det visar sig att det har skett konstiga dödsfall i elevhemmet för länge sedan, vilket verkar höra samman med att någon är ute efter Maja själv…

Döden på en blek häst är Hellbergs andra roman och en fristående fortsättning på Styggelsen. Jag läste nyligen att författaren själv bor i England, så visst var miljöbeskrivningarna genuint engelska. Min tanke är även att hon måste vara bevandrad i konst, för beskrivningarna som rörde målning och dylikt kändes också mycket trovärdiga (även om jag själv knappt vet skillnaden mellan bläck och blyerts).

Men det är något ytligt med denna roman som gjorde att jag aldrig brydde mig riktigt om den. För det första gör huvudpersonen Maja Grå verkligen skäl för sitt namn. För övrigt andas det alltför mycket enkel ungdomsroman över det hela. Huvudkaraktärerna känns väldigt tillrättalagda med barnsligt språk och glättigt beteende. Däremot gillar jag ”birollerna” mer, till exempel polismannen Steve. Jag blev också lite besviken på att det var mer deckare än skräck över det hela. Jag hade väntat mig något med mer djup och psykologisk skräck som lämnar lite bestående spår efter sig hos läsaren.

Men för sin genre är det inte alls en dålig bok, även om den inte föll i just min personliga smak. Den är inte förutsägbar, lättlästheten till trots, och bjuder dessutom på en hel del mysrysarfaktorer. Och som sagt vill jag ge den ett stort plus för de trovärdiga brittiska miljöerna som gör att man själv gärna tar första bästa Ryan Air-plan till ön ifråga. Är man”into” spännande och lättsamma underhållningsromaner som inte är alltför komplicerade är detta en bok att gilla. Fortsättningen, Tistelblomman, utkommer dessutom nu i januari för den som vill läsa mer om Maja Grå.

Stort tack till Månpocket för recensionsexemplaret!

Hellberg, Amanda (2011). Döden på en blek häst. Stockholm: Månpocket.

Read Full Post »

Ni har väl inte missat att Nationalencyklopedin har ett roligt nättest? Genom att svara på frågor om sin personlighet får man reda på vem av 150 stycken olika fiktiva karaktärar man liknar mest. Jag blev tydligen Oliver Twist med motiveringen:

Oliver Twist är en föräldralös pojke som inte vill tvingas till något som går emot hans övertygelse. Ser till att rättvisa skipas.

Förutom att jag inte är föräldralös stämmer det ju rätt så väl in på mig. Jag är både envis vad gäller min fasta övertygelse om saker och ting samt tycker mig ha ett högt rättvisepatos. =) Dickens är dessutom en gammal favvis, även om jag alltid har föredragit David Copperfield bland hans fattig-pojke-kommer-upp-sig-i-livet-verk. Han är också en författare som jag alltid förknippar med julen – kanske på grund av hans alltid lika hållbara spökhistoria A Christmas Carol.

Det finns hur många filmversioner som helst av just Oliver Twist och min favorit är nog musikalen Oliver! från 1968. Lyssna och njut av när Fagin och hans gäng (lägg märke till att i princip alla ungarna har Beatles-frisyrer!) lär Oliver hur man ”pick a pocket or two”. Härliga bilder och musik i juletider! Ron Moody, som spelar Fagin, vann faktiskt en Golden Globe Award och blev Oscarsnominerad samma år för sin insats i denna film.

P.S. När jag ändå är igång och skriver vill jag tipsa om en utlottning som Fiktiviteter håller i. Man kan vinna Sofie Trihn Johanssons svenska vampyrroman Halvblod! Tävlingen hittar ni här.

Read Full Post »

Okej, Nobelpriset i all ära, men när jag fick se att Downton Abbey utgår ur tv-tablån ikväll på grund av nobelsändningar blev jag minst sagt besviken. :( Själv är jag inte det minsta intresserad av varken klänningar, kungligheter eller maträtter. Och ännu mindre av att titta på när andra äter. Så där var den kvällen förstörd. Jag förstår inte hur jag ska klara mig i två hela veckor utan ett DA-avsnitt. Nu när det börjar bli så olidligt spännande också. Jag får väl ge mig ut i regnet och hyra en film istället. Eller varför inte maratonläsa lite för en gångs skull.

En roligare nyhet är att SVT under jul- och nyårshelgen kommer att sända en lite längre julspecial av Downton Abbey! Den baseras på de intriger vi har fått följa under den andra säsongen. Det lär säkert bli en hel del gottande i 20-talsmiljöer. Dessutom kommer de att visa ett program om seriens tillblivelse där skaparen (och skådisen) Julian Fellowes berättar om produktionen. På så sätt garanteras en god jul och ett gott nytt år i alla fall. Så lägg SVT 1 den 29 och 30 december kl 21.00 på minnet!

Och för er andra DA-fans kan jag passa på att rekommendera en bra bok av Cecilia Hagen, nämligen De osannolika systrarna Mitford. Det är en dokumentärroman/biografi om en verklig engelsk adelsfamilj vars många upproriska döttrar var i högform under 20- och 30-talet. Dessutom bjuds läsaren på intressant bakgrundsfakta om engelsk aristokri och det strikta klassamhället. Systrarna levde häpnadsväckande liv som bröt mot alla konventioner på den tiden. Och ändå – så flärdfullt och traditionellt det var. Anglofiler och bokmalar kanske redan känner till Nancy Mitfords romaner, som BBC också har filmat. Jag ser henne lite som en modernare Jane Austen i och med hennes pricksäkra och sarkastiska porträtt av den överklass hon själv tillhörde. Nancy Mitford rekommenderas också med andra ord.

Read Full Post »

Belinda Bauers debutroman Mörk jord har blivit något av en megahit inom bokvärlden. Såväl bloggare som övriga kritiker har överöst den med beröm. Boken ifråga vann också The Gold Dagger 2010 som årets bästa kriminalroman. Och nu får jag, till min egen förvåning, sälla mig till hyllningskören.

Vanligtvis läser jag inte kriminalromaner. Särskilt inte sådana som handlar om en kommissarie och dennes sidekick som löser oändliga mord i oändliga bokserier. Men Mörk jord är inte alls sådan, utan liknar faktiskt mer en dramathriller. Författaren skriver också själv i efterordet att det aldrig var [...] ”meningen att Blacklands skulle bli en kriminalhistoria. Jag trodde att det bara skulle bli en mycket kort berättelse om en pojke och hans mormor” (s.273). Och det är nog detta som ger boken så mycket känsla.

Berättelsen kretsar mycket riktigt kring denne tolvårige pojke – Steven Lamb – som tillsammans med sin mormor, sin mamma och sin lillebror Davey bor i ett radhusområde intill den dimmiga Exmooreheden. De tillhör den fattigare delen av arbetarklassen, men är dessutom en trasig familj. För nitton år sedan försvann nämligen Stevens morbror, då elva år gammal, troligtvis mördad av en pedofil och likt en rad andra barn begravd någonstans på heden. Mördaren, Arnold Avery, åkte fast men erkände aldrig mordet. Händelsen har märkt Stevens familj för gott: mormodern står bara och stirrar ut genom fönstret dagarna i ända medan modern, som vuxit upp med tragedin, går från man till man och låter sin ilska gå ut över sönerna. Steven ägnar hela sin fritid till att vara ute på heden och gräva efter sin morbror för att på så sätt hela familjen.

Steven är ett utsatt barn som längtar efter kärlek och att bli sedd. Förutom att hans mamma tycker mer om lillebrodern Davey är den enda vän han har en missunsam och lite halvelak pojke, Lewis, som kommer från goda förhållanden till skillnad från Steven, som har urväxta kläder från loppisar och luktar mögel. Steven blir dessutom mobbad i skolan och lärarna ser honom inte. Han hoppas alltså på att bli någon form av hjälte när han hittar liket av morbror Billy. Men att leta i blindo på den stora heden är i princip lönlöst. Han beslutar sig därför för att skriva ett brev till Avery, som sitter i fängelse, för att få reda på var kroppen finns. Detta blir början på en farlig brevväxling som slutar med att Avery betämmer sig för att rymma till varje pris…

Det här är en fruktansvärt spännande bok som jag sträckläste. Det som gör den så bra i mina ögon är att den inte enbart fokuserar på ett brott, utan mer på Stevens och andra människors utsatthet i sina vardagliga liv. Man känner verkligen med denne magre och kärlekstörstande pojke som påminner lite om en Harry Potter utan glasögon, vänner och magiska krafter. Helst vill man bara adoptera honom på stört.

Som vanligt med engelska romaner hänförs jag också av miljöbeskrivningarna av den vackra men smått dystra heden, de små engelska byarna med sina arbetarklasslängor, regnandet, fotvandrarna, de mögliga badrummen… Ett plus är även att mördaren Avery känns trovärdig. Jämfört med exempelvis Koontz psykopat, som totalt utflippat mördar varenda kotte som råkar korsa hans väg (utan att åka fast givetvis), känns han väldigt nykter. Avery är visserligen också en sjuk och egocentrisk mördare utan något spår av godhet i sig, men han har också andra fel och brister. Ingen övermänniska med andra ord.

Även slutet var hemskt spännande. Jag gillar inte när böcker har sitt klimax sjuttio sidor innan slutet och att man sen får plåga sig igenom resten. Här var det fullt fräs till sista sidan. När upplösningen närmade sig var jag till och med tvungen att lägga ifrån mig boken i några sekunder och bara hämta andan innan jag kunde fortsätta. Nu känns det bara tomt. Vi får hoppas på att britterna gör en film också. Jag vill se lite Exmoorehed in real action!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2010). Mörk jord. Stockholm: Modernista, 2011.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.