”Mörka platser” av Gillian Flynn

Trots att jag var uppslukad av annat i livet så till den grad att läsningen blev extremt lidande under november månad läste jag till slut ut Gillians Flynns kritikerrosade Mörka platser.

Handlingen utspelar sig kring Libby Day – en trettioårig, arbetslös kleptoman bosatt i Kansas City. Hon har i över tjugo år av sitt liv levt på en fond som upprättades åt henne som barn, då hela hennes familj blev mördad hemma på gården. Endast Libby lyckades undkomma och hennes storebror Ben anklagades och dömdes sedan till livstids fängelse för morden efter att Libby, efter vissa påtryckningar, pekade ut honom som gärningsman.

Nu har ett sällskap, som är besatt av Day-morden och ser Ben som oskyldig, kontaktat Libby för att hon ska prata med gamla vittnen, få reda på sanningen om den verklige mördaren och på så sätt också ta tillbaka sitt eget vittnesmål. Och eftersom Libbys pengar börjar ta slut och hon på grund av det livslånga utanförskap orsakat av den traumatiska barndomsupplevelsen gjort att hon inte direkt är sugen på att jobba godtar hon uppdraget mot betalning.

Även om Mörka platser saluförs som en deckare tycker jag att den är mer än så. Det är en prima uppvisning i amerikansk country noir med sjaskiga hak, trailerparks, förfallna bondgårdar och nedbrutna människor i ett samtidigt religiöst och moralhysteriskt Mellanvästern fyllt av vapen, våld och droger. Läsaren får följa olika perspektiv på berättelsen, dels Libbys nutidsperspektiv då hon letar efter gamla vittnen, och dessutom Ben och mamma Pattys dåtidsperspektiv på själva morddagen i januari 1985. Miljöerna är mycket trovärdiga och skapar en perfekt, obehaglig spänning.

Intressantast var helt klart Bens berättarperspektiv, som hela tiden ger en helt annan bild av det som man själv och alla andra tror egentligen hände. Och slutet! Herre min je, så rysligt spännande upplösningen var. Jag hoppas på fler Gillian Flynn-översättningar! Och varför inte en filmatisering av Mörka platser ala mörk och suggestiv thriller? Christina Ricci skulle nog passa bra som Libby Day…

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

P.S. Som vanligt refererar jag bokens innehåll till diverse låtar. Den här gången har jag haft denna sång på hjärnan konstant under läsningen. Kansas City låter här, till skillnad från i boken, som en riktigt trevlig plats. Inte alls särskilt mörk.

Read Full Post »

Är jag ensam, eller?

Jag hade väntat mig att bokbloggarna fullkomligt skulle explodera av inlägg angående J.K. Rowlings nya bok The Casual Vacancy, som snart har funnits ute i handeln i en månad. Men hittills har jag knappt hört något alls från de många bloggar jag läser. Weird!  Jag har i alla fall precis börjat med den och är – trots de megahöga förväntningarna – positivt inställd än så länge. TCV liknar inte Harry Potter-böckerna särskilt mycket, bara så att ni vet, men har dock andra kvaliteter.

Fortsättning följer.

Read Full Post »

”Tigrar i rött väder” av Liza Klaussmann

Tigrar i rött väder är Liza Klaussmanns debutroman och utspelar sig under 40-, 50- och 60-talet på en ö i New England. Kusinerna Helena och Nick är nära vänner, men efter kriget gifter de sig och bildar familj på var sitt håll. På somrarna återförenas de dock på släktstället Tiger House på den amerikanska östkusten. Det är en glamourös värld fylld med segelbåtar, tennisklubbar, drinkar, partyn men också av en hel del ofrihet, hemligheter och olycka. Sommaren 1959 hittar sysslingarna Daisy och Ed liket av en portugisisk tjänsteflicka i ett skjul. De är tolv år gamla och livet består av tonårsbekymmer och oro över de vuxnas problem, som de inte är så bra på att dölja.

Handlingen i Tigrar i rött väder är flytande och svår att beskriva. Historien berättas ur olika karaktärers perspektiv och läsaren förflyttas ständigt mellan de olika decennierna. Det är en relationsroman som kan liknas vid ett sånt där stort pussel med flera tusen bitar som till två tredjedelar föreställer en blå himmel. Den första halvan var monoton och tråkade ut mig. Jag irriterade mig på karaktärerna som inte gör så mycket annat än att vara dekadent olyckliga i sin amerikanska dröm samtidigt som de pimplar gin och tonic, martinis, whiskey och cocktails femtioelva gånger om dagen. Att ingen drabbas av leversvikt var för mig en gåta. Ännu en olycklig-hemmafru-skildring bland alla andra, tänkte jag.

Men efter ungefär halva boken vänder det och blir så där härligt obehagligt på något vis. Man får reda på mer genom att hemligheterna nästlas in i och ut ur varandra, vilket också leder till att karaktärerna fördjupas. Det där himmelspusslet börjar visa mer med andra ord. Helena, Hugh och Eds perspektiv och berättelser, som kommer senare i boken, tyckte jag också var mer engagerande än Daisy och Nicks. Dessutom smyger karaktärerna på varandra hela tiden. Det är nästan så att man känner sig iakttagen själv. En fascinerande effekt är till exempel när man som  läsare får följa hur en karaktär spionerar och förföljer en annan i en viss situation. Längre fram i boken ändras sedan perspektivet till den utsatta karaktären som tidigare blev spionerade på – det är samma situation fast nu är det bara läsaren som vet att det står någon bakom dörren. Någon som man i efterhand vet är en obehaglig typ. Och obehagliga och sorgliga personer är den här romanen full av. Sånt gillar jag.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Ni älskar dem inte” av Belinda Bauer

Jag misstänker att jag inte är den enda bokälskaren som gillar lukten av böcker. Som får en liten kick av att snabbt bläddra igenom sidorna samtidigt som man insuper den där härliga doften av behandlad pappersmassa och tryckbokstäver. Ni älskar dem inte (eng: Finders Keepers) har en säregen doft; det är lite som att gå in i en ridsportbutik: när man kliver över tröskeln slås man av lukten från nytt läder, sadeltvål och ryktborstar av gethår. Och det är precis den känslan som Belinda Bauers nya deckare (hon verkar värpa böcker, den kvinnan!) ger en. Den engelska landsbygden med sina riduppvisningar och rävjakter står i centrum denna gång.

Liksom i Mörk jord och Skuggsida utspelar sig berättelsen i den lilla byn Shipcott vid den ödsliga Exmoorheden i sydvästra England. Jag vill också redan nu varna för en och annan spoiler från föregående böcker i denna recension! Det är också i princip samma karaktärer vi får möta: polisen Jonas Holly, Steven Lamb med familj och poliskommisarien Reynolds och hans sidekick Elizabeth Rice.

Det har gått en tid sedan Jonas fru Lucy så dramatiskt gick bort och Jonas själv är en sjukskriven zombie i terapi. Plötsligt börjar barn försvinna spårlöst från samhället och dess omgivningar. Oftast är det barn som lämnats obevakade i bilar och när föräldrarna återvänder finns det endast en lapp fasttejpad på ratten med texten ”Ni älskar dem inte”. Kidnapparens taktik sätter griller i huvudena på poliserna, medan Steven Lamb, nu 17 år och förälskad i hästtjejen Em, verkar hysa en stark misstanke om vem den skyldige kan vara.

Själv störtälskade jag Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte möblerade om lite i deckargenrens form. Skuggsida däremot liknade mer den traditionella pusseldeckaren med ett mer idylliskt portätterat Shipcott (inte samma arbetarklasskänsla längre), en poliskonstapel som huvudperson, mord som avlöser varandra och en rad misstänkta förövare att välja mellan. Den var absolut inte dålig på något sätt, men nådde inte upp till samma älsklingskänsla som debutromanen. Ni älskar dem inte fortsätter i de traditionella spåren, men i lägre grad, tack och lov. Den levde helt klart upp till de höga förväntningar som jag numera belastar Bauers skrivande med. Jonas Holly, som är en karaktär som jag inte alls gillar på grund av att han är så ointressant och menlös, får mindre utrymme medan huvudpersonen i Mörk jord – Steven Lamb – välförtjänt får träda in i rampljuset igen. Dessutom gillar jag boken till stor del berättas ur barns perspektiv, då Bauer mycket trovärdigt både vad gäller psyke och språk låter dem komma till tals.

Bauer skriver överhuvudtaget väldigt behagligt. Böckerna är väldigt lättlästa utan att bli simpla. Hon är också en mästare på psykologisk gestaltning av sina karaktärer samtidigt som undertonen texten är humoristisk. Den första halvan sträckläste jag under någon dag medan det sedan blev något segare. Detta beror på att man, enligt mig, alldeles för tidigt fick reda på vem kidnapparen var, vilket gjorde att de 150 sista sidorna bara blev en lång och utdragen väntan på att alla andra skulle avslöja hen. Det blev alldeles för förutsägbart, helt enkelt. De sista sidorna gjorde mig dock rätt så konfunderad. Hände verkligen det jag tror? Kommer Bauers kommande böcker om Shipcott ta ännu en ny vändning nu? Hoppas det!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Hungerspelen: trilogin” av Suzanne Collins

Behöver jag egentligen presentera den extremt hajpade Hungerspelen-trilogin närmare för någon? Även om man har lyckats undgå att läsa böckerna eller se filmen har nog berättelsen om framtidsdystopin Panem nått fram till gemene man ändå. Men utifall att någon har varit inlåst i en isolerad jordhåla de senaste månaderna/åren kan jag ju berätta lite om handlingen ändå (dock mest överskådligt). Ni bör också veta att mina tankar om denna serie är så många och så ostrukturerade just nu att risken för att recensionen mest kommer att bestå av känslosamt babbel är tämligen stor. Hoppas att ni har överseende med detta.

Så tillbaka till handlingen: efter många krig och naturkatastrofer har det som är kvar av det forna USA (nu vid namn Panem) delats upp i tolv distrikt och Huvudstaden. Alla styrs av en diktatorisk regim och med en enväldig president som härskare. Styret fungerar lite som relationen mellan västvärlden och u-länderna gör i vårt samhälle: den rika och konsumtionshungrande Huvudstaden – vars invånare är ytliga, egocentriska och hamstrar överflödiga varor de inte behöver – lever på de fattiga och underordnade distriktens råvaror och slit.

För att påminna distriktens invånare om regimens makt anordnas det dessutom varje år ett så kallat Hungerspel där en flicka och en pojke mellan tolv och sexton år från varje distrikt väljs ut att tävla mot varandra på en arena där meningen är att de ska döda varandra tills bara en deltagare återstår. Det hela filmas dygnet runt och ses som ett stort nöje i Huvudstaden.

Bokens hjältinna, Katniss, lever i distrikt 12 – ett koldistrikt i det som en gång var Appalacherna (en lång bergskedja; jag saknar en karta över Panem och information om i vilka gamla stater distrikten ligger!). Hon och bästa vännen Gale brukar smyga sig ut genom områdets elstängsel för att tjuvjaga och på så sätt komma undan svälten. Men när hennes lillasyster Prim får den olycksaliga lotten att delta i Hungerspelen träder Katniss in i hennes ställe. Få anar dock vad det kommer att få för konsekvenser för tävlingen och landet i stort.

Länge, länge har jag hållit mig borta från att läsa Hungerspelen, eftersom jag misstänkte att det var en ny Twilight späckad med en massa konservativa moralkakor i amerikaniserad form. Men trots vissa likheter, i form av ung hjältinna som slits mellan två snygga killar i en spejsad värld, kunde jag inte ha mer fel. Det är i allra högsta grad en vass samhällskritik mot krig och våld, mot hur rikedom och makt byggs upp på bekostnad av andra människor, mot överkonsumtion, utseendefixering och mot det etiklösa mediasamhället. Första boken var otroligt spännande och med ett ständigt driv. Bok två och tre var något segare med en del överflödiga beskrivningar av hur huvudpersonen ständigt duschar, pratar taktik eller vilar sig efter diverse skador, men de var inte heller dåliga på något sätt.

Och visst, det ligger en stor Battle Royale-varning över hela idén (japansk bok/film med nästan identiskt tema) fast detta är mer episkt och pretantiöst på en större politisk nivå. Många gånger är dock förklaringarna till händelserna så pass ytliga att det är svårt att uppröras på riktigt över hemskheterna. Till exempel förklaras aldrig hur USA, som alltid har varit så stolt över sin liberalism, helt plötsligt förvandlades till en blodtörstig diktaturkramarstat. Som vanligt finns det också en väldigt lågt intresse för världen utanför USA (utomjordingar och jordens undergång verkar vara fenomen reseverade för den Nordamerikanska kontinenten ur Hollywoods synpunkt). Det nämns ingenting om vad som har hänt med resten av omvärlden eller vad den tycker om Panems nya syn på mänskliga rättigheter. Hallå, FN!? Jag förstår inte heller hur Huvudstaden kan vara så välutvecklad och rik med tanke på vad som har hänt i historien och hur primitiva distrikten är. Var får de sina resurser ifrån efter alla katastrofer och liknande? Borde inte miljön vara totalförstörd och jorden utsugen? Om jag får gnälla lite över en sista grej också så tycker jag att Collins kunde ha kostat på sig lite medicinsk research. Även om vi befinner oss i framtiden så fungerar väl den mänskliga fysiologin på samma sätt som alltid.

Såklart är jag medveten om att jag överanalyserar och tycker egentligen inte att en ungdomsbok behöver vara så invecklad. I sin helhet gillar jag ju ändå denna serie. Framförallt för att karaktärerna känns så äkta och mänskliga. De är inte på långa vägar perfekta, vare sig vad gäller utseende, personlighet eller moral och det känns bara så himla härligt och oförutsägbart. Collins har inga problem med att ta livet av viktiga personer till höger och vänster heller. Man sitter som på nålar och vill bara fortsätta med ett kapitel till och ett kapitel till för att stilla chockkänslorna. Till och med triangeldramat känns spännande, då man inte har en aning om vad Peeta, Gale eller Katniss egentligen tycker om varandra (dock vet jag vad JAG tycker. Önskar mig numera en nyckelring föreställandes Peeta, trots att jag väl är för gammal för sånt. Plus att man kunde höra ”Team Peeta!” vrålas fram lite då och då från mitt soffhörn när vi såg filmen häromdagen. Detta är absolut inte likt mig!). Slutet hade jag hört skulle vara mindre bra, och jag lyckades lista ut det i förväg, men mest för att jag ville att det skulle sluta så. Annars hade budskapet om världens ständiga maktspel och skenbara gränser mellan godhet och ondska varit bortkastat.

Read Full Post »

”Tamara Drewe” av Posy Simmonds

När jag var inne en sväng på Akademibokhandeln för några månader sedan gick jag förbi seriehyllan. Genast stannade jag till mitt i steget, eftersom min blick automatiskt drogs till ett omslag som delvis bestod av en hed med betande får (vissa av dem ägnade sig dock åt andra aktiviteter, som man kan se till höger, hihi). Redan där var jag nästan fast. Och efter att senare ha kollat in Bokstävlarnas positiva recension beslutade jag mig för att läsa Tamara Drewe och se vad som verkligen fanns innanför det där tilltalande omslaget.

Handlingen utspelar sig kring den pittoreska byn Stonefield på den engelska landsbygden. Där finns ett författarhotell som drivs av den framgångsrike deckarförfattaren Nicholas Hardiman och hans fru Beth. De lever i ett sorts öppet förhållande som går ut på att Nicholas hela tiden bedrar Beth med andra kvinnor samtidigt som hon sköter rörelsen och servar honom i hans skrivande.

Tamara Drewe, som titeln anspelar på, är en ung kvinna mitt i karriären. Hon är plastikopererad, snygg (och vet om det), har lägenhet i London och skriver för en tidning. Som barn växte hon upp på gården intill Hardimans och när hennes mor dör får Tamara ärva den och flyttar in med drömmar om att leva ”lantligt” (det vill säga, köra runt i Land Rovers och betala andra för att odla grödorna). Hennes ankomst till Stonefield sätter naturligtvis igång en massa draman bland byns invånare där såväl trädgårdsmästaren, författarna, byns uttråkade ungdomar och en avdankad rockstjärna från storstan involveras.

Tamara Drewe är en grafisk roman som gick som veckostrip i The Guardian och baserar sig på Fjärran från vimlets yra (1920) av Thomas Hardy. Mestadels består den av serierutor, men även av ganska mycket text. Själv var jag inte så förtjust i dessa röriga textsjok, som tog fokus från serieformatet och dessutom var rätt så övertydliga emellanåt. Jag föredrar när en serie lyckas förmedla sitt budskap enbart genom illustrationerna och texten i dem. Visst blev storyn mycket mer fördjupad på så sätt, men inte måste man alltid veta allt.

Karaktärerna är dock fulla av personlighet och triangeldramat, som i sin tur delas upp i flera olika trådar i berättelsen, är riktigt komiskt på äkta brittiskt vis. Det framkommer också en hel del slående kritik mot författar- och journalistikvärlden, som liksom de flesta andra världar innehar en klubben-för-inbördes-beundran och en egen jargong. Bäst gillade jag dock tråden om tonårsflickorna, som bryter sig in i Tamaras hus när hon inte är hemma och ställer till både det ena och det andra. Det som i början framstår som ett mysigt och halvytligt triangeldrama i Midsomer-miljö utvecklas senare till en mer mörk och allvarlig historia. Och det är den senare delen jag gillar bäst.

Tamara Drew har också filmatiserats med Gemma Aderton i huvudrollen. Av trailern att döma verkar dock serien bättre än filmen, så läs den först.

Simmonds, Posy (2007). Tamara Drewe. Wibom books, 2011.
Svensk översättning: Anna Strandberg

Read Full Post »

”Artighetsreglerna” av Amor Towles

Som så många andra har jag alltid haft en reserverad plats i mitt hjärta för staden New York, trots att jag aldrig har varit där (och så här med facit i hand är jag nog mer lantistypen). Men när jag var barn bar jag hem kassvis med gratiskataloger från resebyråerna och klippte ut bilder föreställandes glänsande skyskrapor och ett färgsprakande Central Park. Filmer som Oliver & Gänget, Annie och Ensam hemma: Vilse i New York sågs om och om igen. Därför blev jag väldigt glad när jag förra året vann Stringhyllans tävling, vars vinst bland annat bestod av Artighetsreglerna. Äntligen skulle jag i fantasin få bege mig till New York igen. Och vad bättre är: jag skulle få besöka ett jazzigt New York i 1930-talsskrud som skjuder av kultur.

Katey och Eve är två unga kvinnor med blygsamma bakgrunder som så många andra likartade arbetar som sekreterare (Mad Men-varning) i New York år 1938. De bor inackorderade på samma ställe och tillbringar fritiden med att snatta strumpor i varuhusen, gå på ryska lönnbarer och underground-musikställen. Men på nyårsafton träffar de på en bar den förmögne och generöse bankmannen Tinker Grey. De blir oskiljaktiga vänner tills en olycka helt förändrar rollerna. Katey och Eve får tack vare sina höga ambitioner en skjuts i ”rätt” riktning och kommer in i de finare kretsarna, men till vilket pris? På detta sätt filosoferar boken mycket över livsval och det mänskliga varandet.

Artighetsreglerna är en sån där bok som har en lite flytande handling. Det är inte enskilda händelser som för berättelsen framåt, utan det viktiga är relationerna mellan karaktärerna. Towles visar på ett ypperligt sätt hur människor spelar det sociala spelet och tar alla tillfällen i akt för att avancera och nå den amerikanska drömmen. Inte minst genom den intelligenta och vasstungade hjältinnan Katey. Läsaren tas samtidigt med på åtskilliga glamourösa partyn, jazzbarer, klubbar, lyxhotell och lantställen. En ström av människor sveper förbi, och ibland är det svårt att hålla reda på alla namn. Detta är ändå en slående effekt som speglar den stora mängd vaga bekanta som följer av att vistas i sådana kretsar. De äkta vännerna som man minns i efterhand är dock få.

Författaren Amor Towles – en inbiten New York-bo och chef för ett investmentbolag –  visar också sin tillgivenhet till staden ifråga genom att måla upp en storslagen miljö av ”the melting pot”. Rika ädlingar samlever med dörrvakter, hamnsjåare och diverse immigranter. Alla hör de hemma där. Towles har koll på de skyltfönster, restauranger, bilmärken, skor, drinkar och skådisar som gällde på Manhattan. Och hör bara hur pricksäkert han beskriver New York om hösten – den mest magiska årstiden för staden:

En faktor är förmodligen att varje stad har sin egen romantiska årstid. En gång om året passar en stads arkitektoniska, kulturella och hortikulturella variabler ihop med årstiden på ett sätt som gör att män och kvinnor som passerar varandra på genomfartslederna känner en ovanlig förnimmelse av romantisk löftesrikedom. Som vid jul i Wien eller i april i Paris.

Det är så vi New York-bor känner för hösten. När september kommer uppstår det trots det avtagande dagsljuset, trots löven som ger upp inför tyngden i grå höstregn, en viss känsla av lättnad över att de långa sommardagarna ligger bakom oss, och det finns en paradoxal känsla av pånyttfödelse i luften. (s. 232)

I agree, Mr Towles! Vore jag en person som gillade att skriva av citat ur böcker skulle jag kunna fylla en anteckningsbok lika tjock som själva Artighetsreglerna, för så många tänkvärdheter göms innanför dess pärmar. Så gillar man 30-talsnostalgi, New York eller helt enkelt en rapp dialog med filosofiska funderingar i ett riktigt bra relationsdrama tror jag att Artighetsreglerna är en bok som passar, för den innehåller allt detta.

Stort tack till Stringhyllan för att jag fick vinna och läsa denna bok!

Towles, Amor (2011). Artighetsreglerna. Stockholm: Forum.
Svensk översättning: Katarina Jansson

Read Full Post »

”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”Mississippi” av Hillary Jordan

Nu har det hänt igen. Jag har förälskat mig i en bok som utspelar sig i den amerikanska Södern. Det är något speciellt med de där country noir-böckerna som gör att jag faller handlöst gång på gång. Mississippi (eng.: Mudbound) är Hillary Jordans  debutroman – och vilken fin debut det är! Jag älskar språket, intrigen och karaktärerna och man bara sugs in i det leriga Mississippi-deltat från första till sista sidan.

Berättelsen inleds dramatiskt, vilket gör att ens intresse fångas direkt. Året är 1946 och två bröder – Jamie och Henry – begraver sin far ute på den ruckliga och nästan ständigt leriga bomullsfarmen. Man förstår att någonting hemskt har lett fram till denna scen och resten av boken fogar ihop pusselbitarna av vad som hände genom att flera olika karaktärer träder fram och berättar. Det är landägaren Henry, hans bror och före detta stridspiloten Jaime, Henrys hustru Laura, den svarte arrendatorn Hap, hans hustru Florence, som också är barnmorska och hemhjälp hos Laura, samt deras son Ronsel, som precis har kommit hem efter att ha slagits framgångsrikt i andra världskriget.

Förhållandet mellan dessa personer är komplicerat. Laura, vars röst jag tyckte bäst om, kommer ursprungligen från storstaden Memphis och trodde att alla hennes chanser till äktenskap var förbi vid 31 års ålder. Då träffar hon Henry McAllen, gifter sig med honom och skaffar familj. Men Henry har inte talat om att hans största önskan är att äga jord. En dag får Laura reda på att han har köpt en bomullsfarm utanför Greenville och hela familjen tvingas flytta till en fallfärdig gård utan några bekvämligheter överhuvudtaget. Dessutom flyttar Henrys far ”Pappi” med – en elak man som inte drar sig för att sätta käppar i hjulen för de övriga.

På gårdens mark finns också ett antal arrendatorer som mot att de hjälper till med bomullsskörden får ta del av den till en viss grad. Dessa familjer är fattiga och lever ofta under slavlika förhållanden med stora skulder till markägaren. En av familjerna är den afroamerikanska Jackson vars son Ronsel utgör en viktig del av berättelsen. Han har varit i Europa, levt soldatliv och där behandlats som en hjälte. När han återvänder till Mississippi får han återigen smaka på den utbredda rasismen som finns där. Detta trots att han har riskerat livet för sitt land.

Mississippi är som ”Niceville möter John Steinbeck”. Det är inte pittoreskt och gulligt som i Niceville, utan de sociala svårigheterna skildras på ett mer realistiskt sätt. Södern består inte bara av vackra plantagegårdar och Jordan utelämnar varken smuts eller orättvisor. I princip alla vita karaktärer har fördomar mot svarta fast i olika grad, vilket är upprörande att läsa. Det finns ingen heroisk Skeeter eller Atticus i sikte.

Men det är inte bara rasmotsättningar som behandlas utan även kvinnornas underordnade ställning och fattiga vita. Ett romantiskt triangeldrama gör inte saken mindre spännande heller. Och genom att flera berättarröster träder fram med olika perspektiv blir helheten rikare. Jag saknar dock en röst från romanens storrasister Ku Klux Klanarna. De förblir nedtystade och framstår bara som onda rakt igenom. Det hade varit intressant att få en mer komplex bild av hur de tänker genom att ge någon av dem en röst. Jag förstår dock hur svårt detta måste vara. Men hursomhelst, på det stora hela älskade jag och sträckläste Mississippi!

Stort tack till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Jordan, Hillary (2008). Mississippi. Lund: Historiska Media, 2012.

Boktrailer:

Read Full Post »

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles

Den franske löjtnantens kvinna är en modern tegelstensklassiker av den brittiske författaren John Fowles. Den utspelar sig i den pittoreska lilla kuststaden Lyme Regis i Dorset år 1867. Fowles bodde inte bara där själv, utan orten har även härbärgerat Jane Austen i två år av hennes liv. Romanen Övertalning utspelar sig där liksom Tracy Chevaliers senaste roman Okända väsen. Lyme Regis är - förutom för sina forna berömda författarinvånare – mest känt för sin rikhet på fossil och för sin karaktäristiska pir The Cobb.

Och det är just denna pir som handlingen i Den franska löjtnantens kvinna utgår ifrån. Den uttråkade aristokraten Charles Smithson befinner sig på orten med sin välbärgade fästmö när han under en promenad på piren plötsligt får syn på en sorgsen ung kvinna som står och stirrar ut mot havet. Det visar sig vara ”Tradegy”, eller Sarah som hon egentligen heter. Hon är känd i staden som den fallna kvinnan som arbetade som guvernant men hade en affär med en fransk löjtnant vars skepp förliste i närheten. Löjtnanten lämnade dock Sarah med ett löfte om en snar återkomst – ett löfte som naturligtvis aldrig uppfylldes.

Charles är en modern man för sin tid. Han är fossiljägare, darwinist och intresserar sig överhuvudtaget för vetenskapen. Detta var ovanliga värderingar i de konservativa aristokratikretsarna under den viktorianska eran. På grund av sin utåtriktade karaktär kommer han även att fascineras av den utstötta Sarah och hennes sorgliga historia. Med hjälp av kontakter försöker han hjälpa henne till en anställning, men upptäcker till slut att han kanske känner mer än vänskap, vilket leder till ödesdigra konsekvenser.

Fowles har skapat en historiografisk idéroman i vilken han genom sina karaktärer ger uttryck för sina åsikter om det viktorianska samhället och hur det kontrasterar med det moderna. Historien och det realistiska framställningssättet problematiseras. Fowles behandlar ämnen som darwinism vs religion, sedlighet vs frigjordhet, långtråkighet vs brist på tid och början på det aristokratiska klassamhällets upplösning till fördel för borgarklassen. Berättaren använder sig ibland av direkt läsartilltal, vilket känns uppfriskande. Allt är så trovärdigt beskrivet att romanen skulle kunna vara samtida, men samtidigt märker man i och med frispråkigheten och de djärva berättarteknikgreppen att den faktiskt är skriven hundra år senare.

Och jag gillar den här klassikern. De första 400 sidorna flög förbi i ett nafs medan de återstående 200 dock var lite mer tunglästa. Språket är högtravande och ibland blir det lite segt med författarens ingående psykologiska beskrivningar. Men karaktärerna känns oerhört levande och slutet var oväntat. Början av romanen ger visserligen ett naturalistiskt intryck (lite som Tess of the Übervilles eller Madame Bovary), men i slutet slås man av att den innehåller så mycket mer än ”den-fallna-och-orättvist-behandlade-kvinnan-motivet”. Den franske löjtnantens kvinna är överhuvudtaget komplex, lång och rik på idéer, så det är svårt att förklara allt i sin helhet. Men jag kan varmt rekommendera den till läsaren som vill ha en utmaning med lite tuggmotstånd.

Stort tack till Bonnier Pocket för recensionsexemplaret!

Fowles, John (1969). Den franske löjtnantens kvinna. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2011.

Read Full Post »