”Ni älskar dem inte” av Belinda Bauer

Jag misstänker att jag inte är den enda bokälskaren som gillar lukten av böcker. Som får en liten kick av att snabbt bläddra igenom sidorna samtidigt som man insuper den där härliga doften av behandlad pappersmassa och tryckbokstäver. Ni älskar dem inte (eng: Finders Keepers) har en säregen doft; det är lite som att gå in i en ridsportbutik: när man kliver över tröskeln slås man av lukten från nytt läder, sadeltvål och ryktborstar av gethår. Och det är precis den känslan som Belinda Bauers nya deckare (hon verkar värpa böcker, den kvinnan!) ger en. Den engelska landsbygden med sina riduppvisningar och rävjakter står i centrum denna gång.

Liksom i Mörk jord och Skuggsida utspelar sig berättelsen i den lilla byn Shipcott vid den ödsliga Exmoorheden i sydvästra England. Jag vill också redan nu varna för en och annan spoiler från föregående böcker i denna recension! Det är också i princip samma karaktärer vi får möta: polisen Jonas Holly, Steven Lamb med familj och poliskommisarien Reynolds och hans sidekick Elizabeth Rice.

Det har gått en tid sedan Jonas fru Lucy så dramatiskt gick bort och Jonas själv är en sjukskriven zombie i terapi. Plötsligt börjar barn försvinna spårlöst från samhället och dess omgivningar. Oftast är det barn som lämnats obevakade i bilar och när föräldrarna återvänder finns det endast en lapp fasttejpad på ratten med texten ”Ni älskar dem inte”. Kidnapparens taktik sätter griller i huvudena på poliserna, medan Steven Lamb, nu 17 år och förälskad i hästtjejen Em, verkar hysa en stark misstanke om vem den skyldige kan vara.

Själv störtälskade jag Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte möblerade om lite i deckargenrens form. Skuggsida däremot liknade mer den traditionella pusseldeckaren med ett mer idylliskt portätterat Shipcott (inte samma arbetarklasskänsla längre), en poliskonstapel som huvudperson, mord som avlöser varandra och en rad misstänkta förövare att välja mellan. Den var absolut inte dålig på något sätt, men nådde inte upp till samma älsklingskänsla som debutromanen. Ni älskar dem inte fortsätter i de traditionella spåren, men i lägre grad, tack och lov. Den levde helt klart upp till de höga förväntningar som jag numera belastar Bauers skrivande med. Jonas Holly, som är en karaktär som jag inte alls gillar på grund av att han är så ointressant och menlös, får mindre utrymme medan huvudpersonen i Mörk jord – Steven Lamb – välförtjänt får träda in i rampljuset igen. Dessutom gillar jag boken till stor del berättas ur barns perspektiv, då Bauer mycket trovärdigt både vad gäller psyke och språk låter dem komma till tals.

Bauer skriver överhuvudtaget väldigt behagligt. Böckerna är väldigt lättlästa utan att bli simpla. Hon är också en mästare på psykologisk gestaltning av sina karaktärer samtidigt som undertonen texten är humoristisk. Den första halvan sträckläste jag under någon dag medan det sedan blev något segare. Detta beror på att man, enligt mig, alldeles för tidigt fick reda på vem kidnapparen var, vilket gjorde att de 150 sista sidorna bara blev en lång och utdragen väntan på att alla andra skulle avslöja hen. Det blev alldeles för förutsägbart, helt enkelt. De sista sidorna gjorde mig dock rätt så konfunderad. Hände verkligen det jag tror? Kommer Bauers kommande böcker om Shipcott ta ännu en ny vändning nu? Hoppas det!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”Skuggsida” av Belinda Bauer

I Skuggsida får vi återvända till samma lilla engelska by som i Bauers succédebut Mörk jord. Exmoorheden är åter skådeplatsen med ett lilagrönt hav av ljung, böljande kullar, pittoreska stugor och ett begränsat antal originella invånare.

Huvudpersonen i Shipcott är denna gång den unge polisen Jonas Holly. Han lever i ständig skräck för att den MS-sjuka hustrun än en gång ska försöka ta livet av sig samtidigt som han försöker sköta sitt arbeta i de sömniga byarna på heden. Men plötligt inträffar ett mord på den helförlamade damen Margaret Priddy, som kvävts med sin egen kudde. Och detta är bara början på en rad ”barmhärtighetsmord” som kommer att skaka om rejält i den lilla byn. Jonas vill så gärna ta fast den skyldige, men tvingas att lämna över fallen till en grupp kriminalare från storstaden. På samma gång verkar mördaren hålla koll på Jonas och anklagar honom för att inte sköta sitt jobb, vilket stressar upp honom rejält.

Denna roman är till skillnad från Mörk jord en mer renodlad pusseldeckare med mordgåta, poliskonstapel, en rad möjliga förövare som läsaren ska försöka gissa fram och ett fartfyllt slut där alla lösa trådar knyts ihop. Egentligen är det en genre jag aldrig läser, eftersom jag tycker att de flesta deckare är så tråkigt opersonliga. Men med tanke på att jag älskade Mörk jord hade jag skyhöga förväntningar på Skuggsida. Och även om Bauer skriver bra drar valet av genre ner boken för mig – den är inte alls lika bra som debuten. Eftersom det är samma by som skildras (ett kärt återseende är Steven Lamb – nu sexton år och tidningsbud) blir Morden i Midsomer-vibbarna väldigt starka. Hur många kan egentligen mördas i det där lilla samhället allt som allt? Fastän Bauer kör med samma ”trick” med handskrivna lappar från förövare till offer blir det inte lika spännande som sist. Det är ju en deckare, så man vet ju redan från början att det kommer att inträffa some killing.

Samtidigt, jämfört med många andra dussindeckare, gillar jag karaktärerna och framförallt de mysrysiga miljöerna. Bauer lyckas få till psykologiskt trovärdiga skildringar och gör alla sina karaktärer levande och personliga. Inga torra Cluedo-spelpjäser här inte. Förutom deckaringredienserna får Bauer också med dramatiken precis som i Mörk jord. Och allt detta i ultrabrittisk stil. Man bara väntar på att Wallace och Gromit ska dyka upp någonstans letandes efter cheese and crackers. I framtida böcker hoppas jag att Bauer dock kan släppa det traditionella deckartemat – hon skriver så pass bra och innerligt att det inte behövs klassiska polisutredningar och mord för att det ska bli spännande.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2011). Skuggsida. Stockholm: Modernista, 2012.

Read Full Post »

Unboxing with dog

Eftersom det inom bokbloggsvärlden är trendigt att öppna bokpaket tillsammans med sin katt tänkte jag vara revolutionär och göra samma grej fast med hunden. Så här kommer unboxing med Piña! Jag har länge längtat efter Belinda Bauers nya roman, eftersom jag älskade Mörk jord, och blev på riktigt gott humör när Skuggsida damp ner i brevlådan igår. Jag har redan hunnit läsa 200 sidor, vilket är bra för att vara jag. Recensionsdag är den 13 april, så stay tuned!

Read Full Post »

”Mörk jord” av Belinda Bauer

Belinda Bauers debutroman Mörk jord har blivit något av en megahit inom bokvärlden. Såväl bloggare som övriga kritiker har överöst den med beröm. Boken ifråga vann också The Gold Dagger 2010 som årets bästa kriminalroman. Och nu får jag, till min egen förvåning, sälla mig till hyllningskören.

Vanligtvis läser jag inte kriminalromaner. Särskilt inte sådana som handlar om en kommissarie och dennes sidekick som löser oändliga mord i oändliga bokserier. Men Mörk jord är inte alls sådan, utan liknar faktiskt mer en dramathriller. Författaren skriver också själv i efterordet att det aldrig var [...] ”meningen att Blacklands skulle bli en kriminalhistoria. Jag trodde att det bara skulle bli en mycket kort berättelse om en pojke och hans mormor” (s.273). Och det är nog detta som ger boken så mycket känsla.

Berättelsen kretsar mycket riktigt kring denne tolvårige pojke – Steven Lamb – som tillsammans med sin mormor, sin mamma och sin lillebror Davey bor i ett radhusområde intill den dimmiga Exmooreheden. De tillhör den fattigare delen av arbetarklassen, men är dessutom en trasig familj. För nitton år sedan försvann nämligen Stevens morbror, då elva år gammal, troligtvis mördad av en pedofil och likt en rad andra barn begravd någonstans på heden. Mördaren, Arnold Avery, åkte fast men erkände aldrig mordet. Händelsen har märkt Stevens familj för gott: mormodern står bara och stirrar ut genom fönstret dagarna i ända medan modern, som vuxit upp med tragedin, går från man till man och låter sin ilska gå ut över sönerna. Steven ägnar hela sin fritid till att vara ute på heden och gräva efter sin morbror för att på så sätt hela familjen.

Steven är ett utsatt barn som längtar efter kärlek och att bli sedd. Förutom att hans mamma tycker mer om lillebrodern Davey är den enda vän han har en missunsam och lite halvelak pojke, Lewis, som kommer från goda förhållanden till skillnad från Steven, som har urväxta kläder från loppisar och luktar mögel. Steven blir dessutom mobbad i skolan och lärarna ser honom inte. Han hoppas alltså på att bli någon form av hjälte när han hittar liket av morbror Billy. Men att leta i blindo på den stora heden är i princip lönlöst. Han beslutar sig därför för att skriva ett brev till Avery, som sitter i fängelse, för att få reda på var kroppen finns. Detta blir början på en farlig brevväxling som slutar med att Avery betämmer sig för att rymma till varje pris…

Det här är en fruktansvärt spännande bok som jag sträckläste. Det som gör den så bra i mina ögon är att den inte enbart fokuserar på ett brott, utan mer på Stevens och andra människors utsatthet i sina vardagliga liv. Man känner verkligen med denne magre och kärlekstörstande pojke som påminner lite om en Harry Potter utan glasögon, vänner och magiska krafter. Helst vill man bara adoptera honom på stört.

Som vanligt med engelska romaner hänförs jag också av miljöbeskrivningarna av den vackra men smått dystra heden, de små engelska byarna med sina arbetarklasslängor, regnandet, fotvandrarna, de mögliga badrummen… Ett plus är även att mördaren Avery känns trovärdig. Jämfört med exempelvis Koontz psykopat, som totalt utflippat mördar varenda kotte som råkar korsa hans väg (utan att åka fast givetvis), känns han väldigt nykter. Avery är visserligen också en sjuk och egocentrisk mördare utan något spår av godhet i sig, men han har också andra fel och brister. Ingen övermänniska med andra ord.

Även slutet var hemskt spännande. Jag gillar inte när böcker har sitt klimax sjuttio sidor innan slutet och att man sen får plåga sig igenom resten. Här var det fullt fräs till sista sidan. När upplösningen närmade sig var jag till och med tvungen att lägga ifrån mig boken i några sekunder och bara hämta andan innan jag kunde fortsätta. Nu känns det bara tomt. Vi får hoppas på att britterna gör en film också. Jag vill se lite Exmoorehed in real action!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2010). Mörk jord. Stockholm: Modernista, 2011.

Read Full Post »