Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘favoriter’

För ett tag sedan vaknade jag upp en morgon med ett otroligt sug efter att läsa en vilda västern-roman. Jag är sedan länge ett stort fan av western: serier och spel som Familjen Macahan och Red Dead Redemption går varma här hemma. Alltså, jag ville läsa om indianer, cowboys, pang-pang, pälsjägare och coyotes, men utan det där pojkboksaktiga där endast (de vita) männen får synas och vara hjältar. Jag ville ha något mer trovärdigt som även inkluderar mänskliga relationer. Så efter att ha luskat runt lite på olika bloggar bestämde jag mig för Pauline Wolffs Swede (2009). Wolff var en helt ny författare för mig, men romanen verkade ju bra. Vilket den också visade sig vara. Otroligt bra till och med.

Vi befinner oss i Montana i slutet av 1800-talet. Jan ”Swede” Anderson är en prisjägare med svenskt påbrå som lever på att jaga efterlysta banditer, som han får belöning för att döda. Han är arketypen för en riktig revolverman: han är tuff, han är manlig och orädd och alla ser upp till honom i de små samhällena på de vindpinade slätterna mellan Klippiga bergen och prärien. Fattiga nybyggare lever sida vid sida med ranchägare och köpmän som har lyckats. Gud och våldet är ständigt närvarande i folks liv.

I Swedes kölvatten finns tre unga systrar, systrarna Steen, som på grund av en händelse i det förflutna är ute efter blodig hämnd. Trots att fattigdomen och svälten är så stor att de tvingas till  att försörja sig som prostituerade och tjuvar, jagar de efter honom år efter år. Och de mordiska hämndaktionerna riktas också in på Swedes nära och kära.

Genom att få ta del av olika karaktärers perspektiv nystas orsaken till händelserna upp sakta men säkert. Spridda karaktärer som inte alls verkar ha med varandra att göra till en början kommer allt närmare varandra och man förstår varför de är som de är. Gränsen mellan godhet och ondska luckras upp i en brutal miljö. Vem är hyvens och vem är mördare? Vad är det som har hänt och vad kommer att hända? I slutet knyts allt ihop så snyggt och man ser helheten i en fantastiskt engagerande berättelse som är skriven på vacker prosa.

Så, ja… Jag är helt omskakad efter den här boken. Framgår det att jag älskar den? Den är som bröderna Coens film True Grit möter Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Förutom att berätta om fasorna i ett laglöst och glesbefolkat land är det också en nybyggarhistoria, som speglar svenskarnas bosättning i det nya landet. Framförallt ges stort utrymme till nybyggarkvinnorna, som ju faktiskt också var med och byggde upp samhället, även om den mesta av äran brukar gå till männen. Detta trots att det var rätt så farligt att vara just kvinna i den miljön.

Mitt sug lindrades i alla fall för stunden. Men nu är jag istället ännu mer beroende av bra western-romaner och dessutom Pauline Wolff. Biblioteket nästa…

Wolff, Pauline (2009). Swede. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Read Full Post »

Dårens dotter är en varm och inte så lite galen uppväxtskildring som utspelar sig i min hemstad Jönköping under 60- och 70-talet. Just därför bestämde jag mig för att det var dags att läsa böckerna om Connie, vilket jag troligtvis inte hade gjort annars, med tanke på det stora antal ”folkhemsuppväxtböcker” som redan finns på bokmarknaden. Men nu ångrar jag det inte, för både Dårens dotter och den fristående fortsättningen Tiger är riktigt bra.

Dårens dotter handlar om flickan Connie och hennes något dysfunktionella familj. När Connie föds får mamman en ammningspsykos och tar självmord. Efter en snabbvända hos mormor och morfar får Connie flytta in hos moster Britta och hennes dumme man Lennart, som bara klagar på allt från religiösa till kommunister, i miljonprogrammet på Ekhagen.

Pappa Ted går under namnet ”dåren” och är väl inte som de vanliga papporna. Han bor i en stuga utanför stan, byter tjej varje vecka och verkar inte riktigt bry sig om sin dotter. Men Connie beundrar honom ändå, för ingen har en sådan rolig farsa: han som har samma bil som James Bond, har suttit i stillopatet (fängelset), kan berätta galna historier, tar med Connie ut i skogen för att provskjuta med en stulen AK-4, har hippiebutik i Smögen och Göteborg, plankar alla inträden och inte bryr sig om att laga mat. Pappan sprider dessutom skräck i frireligiösa Jönköping genom att sälja kondomer, inneha butiken ”Blommor och bin” (namnet antyder väl innehållet?) samt vara inblandad i porrklubbsverksamhet.

För pojkflickan Connie går det inget vidare i skolan. Hon är sämst i alla ämnen utom i gymnastik, har hela huvudet fullt med tovor, är ofta smutsig och kan inte sitta still. Ibland blir hon kallad för ”tattare” (ett nedsättande uttryck för resandefolket), vilket är ungefär det värsta skällsord som finns i Jönköping med sin stora resandefolkskoloni. Inte minst med tanke på att ”dårpappan” är mörk, har ett stort horn (näsa) och talar flytade romanichibet, som är ”tattarspråk” och Jönköpingsslang. Som tur är har hon bästa vännen och låtsasbordern Kalle, och tillsammans flyr de från omvärldens krav med diverse hyss. Oftast handlar det om att få tag på pengar eller andra nödvändiga ting på ett eller annat sätt. För enda sättet att få något är att skaffa sig det själv.

Men det komiska i dessa upptåg blandas med sorgligare inslag, ofta om hur vuxna sviker barn. Till exempel när Connie och Kalle lämnas på det religiösa sommarlägret där de misshandlas och blir inlåsta. Eller när pappan ständigt är frånvarande och prioriterar sig själv och sina flickvänner framför sin dotter. Mycket av det som Connie får vara med om känns inte helt barnvänligt och man upprörs över hur hon blir behandlad av människor som borde utgöra hennes största trygghet.

Förutom den svarta humorn och de djupare och sorgliga inslagen gillar jag såklart att man känner igen sig i miljöerna både vad gäller skolor, bostadsområden, gator och vissa byggnader. För en gångs skull kan man orientera sig fullt ut – det är väl samma känsla som en stockholmare får av att läsa Fogelströms böcker. En annan lokal kuriosagrej är romanislangen; det finns till och med en liten parlör längst bak i boken. Vissa ord och uttryck kände jag redan till, till exempel pilo (berusad), stesa sig (vara mallig), lover (pengar), tjavo/musch (man/kille), garia/goja (snygg tjej), kona (ful tjej), tji (inte/ingen), burobeng (bondjävel), bengalo (knäpp), gola ful (snacka skit), gullotoj (godis), devon (oj/himmel/jävlar). Men jag lärde mig också en hel del nytt, till exempel bockalo (hungrig), hjulingar (glasögon), spekkari (butik), careta (bil), kollevonna (strumpor), ava kaj (sticka), naschar (försvinner), skiron (polisen) och mandrom (jag). Mest är det den äldre generationen som använder sig av den här slangen i Jönköping. Fast när jag läste svenska på högskolan i stan fick vi lära oss att vissa ganska vedertagna ord i svenska språket – till exempel kille, tjej, jycke och lakan (tusenlapp) – kommer från romanin!

Medan Dårens dotter handlar om Connies barndom och pappa riktar Tiger in sig på på puberteten. Det är högstadietid, typisk tonårsproblematik och mycket testande av gränser. Lite väl vilt går det till ibland (hon är ju ändå dårens dotter) med fester som spårar ur, alkohol, problem med skolan och kriminalitet. Centralt i boken är ändå Connies nyupptäckta sexualitet. Hon kommer nämligen till insikt om att hon är homosexuell (katastrof om man bor i Jkpg), trots alla försök att vara ”normal”. Det är lite En komikers uppväxt över det hela.

Även i denna bok gillar jag retrokänslan. 70-talet fångas mycket väl och trovärdigt med referenser till musik, kläder, inredning, bilar och bebyggelse. Det märks att Lodalen har upplevt detta själv och gjort en ordentlig research. Så roligt man verkade ha på den tiden när man umgicks med varandra på riktigt och allt inte var så datorfierat. Men som en tråd genom båda böcker går också ilskan mot de vuxna som inte förstår eller bryr sig utan bara sviker. Trots att Tiger kan läsas fristående rekommenderar jag att man läser Dårens dotter först. Det ger så mycket mer djup till karaktärerna och man förstår Connies förhållanden till andra människor så mycket bättre.

Och slutet måste bara omnämnas. Det var jäkligt sorgligt. Jag till och med grät, vilket jag inte brukar göra. Men det kunde bara inte hjälpas. Jag har fått följa människorna i Lodalens universum under 800 sidor och med tanke på hur fint hon har gestaltat dem var det som om jag kände dem. Så usch, vad sorligt det var. :( Det lär ta ett tag innan jag kan sluta tänka på dessa böcker.

Lodalen, Mian (2008). Dårens dotter. Stockholm: Månpocket, 2009.
Lodalen, Mian (2010). Tiger. Stockholm: Forum.

Read Full Post »

Nu har det hänt igen. Jag har förälskat mig i en bok som utspelar sig i den amerikanska Södern. Det är något speciellt med de där country noir-böckerna som gör att jag faller handlöst gång på gång. Mississippi (eng.: Mudbound) är Hillary Jordans  debutroman – och vilken fin debut det är! Jag älskar språket, intrigen och karaktärerna och man bara sugs in i det leriga Mississippi-deltat från första till sista sidan.

Berättelsen inleds dramatiskt, vilket gör att ens intresse fångas direkt. Året är 1946 och två bröder – Jamie och Henry – begraver sin far ute på den ruckliga och nästan ständigt leriga bomullsfarmen. Man förstår att någonting hemskt har lett fram till denna scen och resten av boken fogar ihop pusselbitarna av vad som hände genom att flera olika karaktärer träder fram och berättar. Det är landägaren Henry, hans bror och före detta stridspiloten Jaime, Henrys hustru Laura, den svarte arrendatorn Hap, hans hustru Florence, som också är barnmorska och hemhjälp hos Laura, samt deras son Ronsel, som precis har kommit hem efter att ha slagits framgångsrikt i andra världskriget.

Förhållandet mellan dessa personer är komplicerat. Laura, vars röst jag tyckte bäst om, kommer ursprungligen från storstaden Memphis och trodde att alla hennes chanser till äktenskap var förbi vid 31 års ålder. Då träffar hon Henry McAllen, gifter sig med honom och skaffar familj. Men Henry har inte talat om att hans största önskan är att äga jord. En dag får Laura reda på att han har köpt en bomullsfarm utanför Greenville och hela familjen tvingas flytta till en fallfärdig gård utan några bekvämligheter överhuvudtaget. Dessutom flyttar Henrys far ”Pappi” med – en elak man som inte drar sig för att sätta käppar i hjulen för de övriga.

På gårdens mark finns också ett antal arrendatorer som mot att de hjälper till med bomullsskörden får ta del av den till en viss grad. Dessa familjer är fattiga och lever ofta under slavlika förhållanden med stora skulder till markägaren. En av familjerna är den afroamerikanska Jackson vars son Ronsel utgör en viktig del av berättelsen. Han har varit i Europa, levt soldatliv och där behandlats som en hjälte. När han återvänder till Mississippi får han återigen smaka på den utbredda rasismen som finns där. Detta trots att han har riskerat livet för sitt land.

Mississippi är som ”Niceville möter John Steinbeck”. Det är inte pittoreskt och gulligt som i Niceville, utan de sociala svårigheterna skildras på ett mer realistiskt sätt. Södern består inte bara av vackra plantagegårdar och Jordan utelämnar varken smuts eller orättvisor. I princip alla vita karaktärer har fördomar mot svarta fast i olika grad, vilket är upprörande att läsa. Det finns ingen heroisk Skeeter eller Atticus i sikte.

Men det är inte bara rasmotsättningar som behandlas utan även kvinnornas underordnade ställning och fattiga vita. Ett romantiskt triangeldrama gör inte saken mindre spännande heller. Och genom att flera berättarröster träder fram med olika perspektiv blir helheten rikare. Jag saknar dock en röst från romanens storrasister Ku Klux Klanarna. De förblir nedtystade och framstår bara som onda rakt igenom. Det hade varit intressant att få en mer komplex bild av hur de tänker genom att ge någon av dem en röst. Jag förstår dock hur svårt detta måste vara. Men hursomhelst, på det stora hela älskade jag och sträckläste Mississippi!

Stort tack till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Jordan, Hillary (2008). Mississippi. Lund: Historiska Media, 2012.

Boktrailer:

Read Full Post »

Äntligen har jag hittat ännu en författare, eller i alla fall bok, som är precis i min smak. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören av Själens osaliga längtan.

Julia och Valentina är i 20-årsåldern och bor hemma hos föräldrarna i Chicago. De är så kallade spegeltvillingar, vilket innebär att de är extremt lika förutom det faktum att allt i deras anatomi är spegelvänt. Valentina har till exempel sina inre organ på fel sida. Tvillingarna är typen av enäggstvillingar som lever i symbios, klär sig likadant och inte klarar av att göra någonting självständigt. Fast de har ändå vissa olikheter vad gäller personlighet: Julia är den dominanta medan Valentina får foga sig efter hennes vilja.

Också tvillingarnas mamma och moster var tvillingar, men i unga år skildes de åt i osämja. Mostern Elspeth stannade kvar hemma i London, men när boken tar sin början dör hon i cancer. Däremot testamenterar hon alla sina ägodelar och sin stora gamla lägenhet brevid Highgate-kyrkogården till sina systerdöttrar, som hon inte känner alls. Men för att få ärva tvingas tvillingarna att bo i lägenheten i minst ett år, och fulla av förväntningar beger de sig till London.

Snart märker de att husets övriga invånare är tämligen originella. Där finns mosterns yngre boyfriend Robert, som är historiker, har John Lennon-glasögon och skriver på en oändlig avhandling om kyrkogården. Högst upp bor Martin – en multispråkig korsordskonstruktör och översättare med grava tvångssyndrom. Han har inte varit utanför sin lägenhet på evigheter och tillbringar mestadelen av sin tid med att tvätta sig maniskt, vilket har lett till att hans fru har lämnat honom och stuckit till Amsterdam. Men inte nog med det. I tvillingarnas lägenhet finns det även en våldnad: mostern Elspeth dröjer sig kvar. Hon har inte bara familjeskandaler att skydda, utan verkar även vilja tvillingarna något… Sakta men säkert börjar tvillingarnas invanda mönster krackelera och de drar sig från varandra.

Själens osaliga längtan är en sån där bok som har det mesta. Den är lättläst, har ett vackert språk, fenomenala London-miljöer, romantisk och mystiskt stämning och levande karaktärer som man bryr sig om. De spökliga inslagen är dock inte menade att vara läskiga, utan det går djupare än så. Till exempel får läsaren följa händelseutvecklingen ur våldnadens perspektiv och man tycker synd om henne. Det blir nästan lite ”fantasyaktigt” när Elspeth börjar ta kontakt med sin omgivning och sett till det gensvar hon får. Men efterhand ökar den surrande obehagskänslan och hotfullheten och det blir otäckt.

Och som sagt. Miljöerna. Eufori, säger jag bara. Tvillingarnas gigantiska lägenhet proppfylld med vindlande rum, gamla böcker och antikviteter. Den gamla vildvuxna kyrkogården på andra sidan muren med sina berömda ”invånare”. Exempelvis berättas historien om hustrun till den berömde prerafaelitiske målaren Dante Gabriel Rossetti – Elizabeth Siddal – som bland annat var modell för Ofelia-målningen av Millais (vilket fick mig att tänka på BBC-serien Desperate Romantics). Och alla andra utflyktsmål tvillingarna gör i London – Själens osaliga längtan kan i princip användas som London-guidebok för boknördar. Stringhyllan har också skrivit ett intressant inlägg om sitt besök på Highgate Cementary här.

Dessutom är det så där saktmodigt spännande hela tiden. Det förekommer stora hemligheter (som i alla fall inte jag tyckte var förutsägbara), kärlek och ond bråd död. Slutet är typ chockerande och jag blev till och med lite upprörd på karaktärerna. Jag kommer nog att tänka på den här boken ett bra tag framöver. Hoppas att Tidsresenärens hustru är lika bra!

Niffenegger, Audrey (2009). Själens osaliga längtan. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2010.

Read Full Post »

För en tid sedan såg jag den kritikerrosade animeversionen av Mary Nortons klassiska barnbok Pojken och lånarna (eng.:The Borrowers), och eftersom jag gillade filmen så mycket ville jag sålunda även läsa boken. Och som jag tyckte om och rent ut sagt älskade den! Det är en riktig sån där mysig, magisk och ultrabrittisk berättelse, och att duktiga Ilon Wikland har illustrerat den svenska utgåvan (dock ej omslaget) gör ju inte saken sämre. Dessutom skiljer den sig en hel del från ovan nämnda film.

Pojken och lånarna tar sin början med att flickan Kate besöker sina föräldrars hyresgäst, den gamla mrs May, för att hjälpa henne med att virka ett sängtäcke. Då får hon höra en historia om hur mrs Mays bror för länge sedan, i början av 1900-talet, var med om något mycket märkligt. De växte upp tillsammans i Indien, och när brodern en dag drabbas av reumatisk feber skickas han till släktingar på engelska landsbygden för att vila upp sig och andas frisk luft. I det stora gamla huset finns bara han själv, tant Sophy (som är sängliggandes efter en ridolycka för tjugo år sedan), trädgårdsmästaren Crampfurl och kokerskan mrs Driver. Det är i alla fall vad han tror.

Det visar sig nämligen att det bor en hel familj till i huset, om än en väldigt liten sådan: makarna Pod och Hemmely Klock och deras fjortonåriga dotter Arrietty. De lever ett pittoreskt liv under husets golv där de har ett helt system av gångar och anordningar. Om nätterna ”lånar” de mat och föremål från husets invånare, vilket förklarar varför man tenderar att aldrig hitta de där smågrejerna man trodde var bortslarvade. Samtidigt som lånarna är helt beroende av människor för att överleva är de också hysteriskt rädda för dem. Att bli sedd leder till att man måste ”emigrera”, det vill säga, flytta. Tidigare bodde det flera lånarfamiljer i huset, som en efter en har fått ge sig iväg, och man fruktar att deras sort är utrotningshotad. Arrietty får precis lära sig lånandets konst av sin far, längtar ut i världen och vill söka efter andra lånare. Men en dag blir hon sedd av pojken, vilket leder till både bra och mindre bra händelser.

Pojken och lånarna gavs ut i Storbritannien 1952 och blev en stor succé. Bland annat belönades den med Carnegie-medaljen och flera filmatiseringar har gjorts. Och man förstår varför den har blivit så omtyckt – Pojken och lånarna är så rik på detaljer! Typ som illustrationerna i Pettson och Findus-böckerna. Jag riktigt gottar mig i beskrivningarna av hur lånarna har byggt upp sitt hem, vilka lösningar de har på möbler, redskap och tekniska anordningar. Jag gillar också den brittiska humorn: bland annat när Pod dagligen tillåter sig att konversera med gamla tant Sophy för att hon intar madeira som medicin och tror att den lilla gubben hoppar ur karaffen efter några glas. Som en trevlig liten fyllehallucination liksom. Eller att det förekommer skillnader i klass även mellan lånare. Familjen som tidigare bodde i salongen var naturligtvis finare och förnämare än familjen i köket. Och den där mysiga ”gammelkänslan” finns också där, precis som i många andra klassiska barnböcker. Lyckligtvis är Pojken och lånarna den första delen i en serie av totalt sex böcker, så jag kommer att fortsätta att läsa om lånarnas fortsatta äventyr med nöje.

Norton, Mary (1952). Pojken och lånarna. Stockholm: En bok för alla, 2005.

Read Full Post »

Tur att man var ledig idag, för igår låg jag och läste klart det sista av Donna Tartts Den lille vännen till klockan 02.00 på morgonen. Ögonen svider för tillfället, men det var det värt. Jag är helt förtrollad och förundrad över att en bok kan vara så bra och att en författare kan vara så perfekt. Detta är helt klart en av de bästa romanerna som har korsat min väg någonsin.

Den lille vännen tar sin början i Mississippi i den sömniga lilla orten Alexandria. Det är 1960-tal och familjen Cleve håller just på att förbereda Mors Dag-middagen när den åttaårige Robin plötsligt saknas och senare hittas strypt hängandes från ett träd i trädgården. Denna fruktansvärda händelse ligger till grund för det som beskrivs i merparten av romanen.

Det blir 1970-tal och Robins syster Harriet är nu tolv år. Hon var nyfödd när hennes storebror mördades och minns inget av händelsen, men märker hur mycket familjen har påverkats. Pappan har flyttat permanent till Nashville och lever där med sin älskarinna medan mamman ligger inne på sitt rum dagarna i ända och äter pepparmintsglass och låter det svarta hembiträdet Ida Rhew sköta huset och barnen. Till familjen hör också en stenhård mormor och ett gäng originella gammelmostrar som fungerar lite som extramammor till systrarna. Harriet, en allvarlig och bokslukande pojkflicka med Mowgli-frisyr bestämmer sig för att med hjälp av bästisen Hely försöka lösa mordet på sin bror under sommarlovet, vilket leder till en mängd farliga situationer, bland annat när hon riktar in sina galna hämndaktioner på den amfetamintillverkande white-trash-familjen Ratcliffe.

Det är visserligen inte själva brottet som står i centrum i Den lille vännen, utan berättelsen om familjen och det ganska inskränkta samhället som byggs upp kring det. Lite som i världens bästa bok enligt mig; Dödssynden av Harper Lee. Gillar man den kommer man definitivt inte att bli besviken på denna bok. Karaktärerna är fulla av djup och Tartt målar upp ett samhälle fullt av underliggande rasism, trasiga familjer, våld och sociala orättvisor samtidigt som hon inte skuldbelägger någon särskild. Det är också en väldigt pricksäker skildring av barndomen och hur maktlös man är som barn, hur härliga och ansvarslösa sommarloven än verkar.

Kapitelen är ganska långa och känns lite som noveller. De handlar om samma personer och plats, men berättar små historier inne i historien. Och det är den lugna sydstatskänslan i 70-talsskrud som jag älskar. Hur Harriets syster Allison och hembiträdet Ida tittar på (den ursprungliga) vampyrserien Dark Shadows tillsammans. De gamla bilarna, syltorna, kolonialstilen på husen, de stora verandorna. De stekheta vägarna som kryllar av giftormar, mormoner och skumma predikanter från bergstrakterna i Kentucky, det otäcka religiösa sommarlägret, skräckserietidningarna. Allt är bara så nostalgiskt samtidigt som berättelsen har driv med både spänning och sorg, samt ett nervkittlande slut i ett förruttnat vattentorn som höll mig vaken länge.

Man blir engagerad helt enkelt. Men nu känns allt bara tomt och jag är rädd att andra böcker får svårt att leva upp till detta. I värsta fall får jag helt enkelt ta mig an Den hemliga historien så snart som möjligt. En rolig vetskap är även att Tartt är på gång med en sprillans ny roman!

Tartt, Donna (2002). Den lille vännen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2003.

Read Full Post »

Mia och Mirjam går i åttan och bor i en håla någonstans i Sverige. De kan knappt bärga sig tills de får börja på det coola estetgymnasiet i stan där alla snygga, kulturella och alternativa människor går. För det värsta som finns är ju att vara ”vanlig”. Samtidigt har Mirjam ihop det med en fyrtioårig man vid namn Per, som hon är upp över öronen förälskad i. Hon inser inte att hon blir utnyttjad, vilket retar Mia och den intellektuelle vännen Karl. Mia är i hemlighet lite avundssjuk på Mirjams utseende och öppna och kaxiga sätt. Själv känner hon sig mest ful och osäker på det mesta. Men en dag träffar hon den coole musikerkillen Vlad på en fest. Och sedan bestämmer sig hon och Karl för att börja spionera på Per för att sätta dit honom.

Det borde finnas regler är en väldigt varm och samtidigt rolig roman om hur det är att vara ung. Trovärdigheten är hög – det känns som att Mia och Mirjam finns på riktigt någonstans därute och att jag precis har smygläst kött-och-blod-Mias egen dagbok. Detta gäller främst språket och tankarna, som ofta blir extremt roliga. Jag skrattade rakt ut flera gånger åt Mias obarmhärtiga funderingar. Visst är det lite fjortis – Mia är självkritisk till tusen samtidigt som hon föraktar i princip varenda människa i sin närhet som inte uppfyller hennes ideal på vad som är rätt. Och det är dessa träffsäkra ögonblicksskildringar som gör det så kul. I många lägen känns det som att Arvidsson driver lite med tonårsmentaliteten, fast på ett kärleksfullt sätt. Man minns hur jobbigt det var att vara fjorton år, men även hur galet och roligt det var. Detta trots att min ungdoms Leonardo och Titanic i boken har förbytts till dagens Robert och Twilight.

Rent motivmässigt är det annars en helt vanlig ungdomsroman. Med finns osäkerheten, killproblem, kroppsfixeringen, de ”jobbiga” vuxna, ”skolan suger”, viljan att tillhöra en viss gruppering osv. Det som för mig gör boken så speciell är dock hur den där tonårsvardagen blandas med svårare ämnen. Till exempel att Mia och Mirjam i all sin tuffhet kan tröttna på vuxenvärldens komplicitet och ansvar, falla i regression och återgå till att leka med sina Barbie-dockor. Eller beskrivningarna av trasiga familjer, alkoholism, vuxna som sviker och utnyttjar barn…

På ytan händer det egentligen inte så mycket om man jämför med fantasy-storsäljarna. Men ändå är den så himla beroendeframkallande (jag sträckläste hela på en dag) och spännande, eftersom allt är så väl utarbetat. Det symboliserar en bra bok för mig – hoppas att Lina Arvidsson ger ut fler!

Tack till Dagens bok och till Gilla Böcker för att jag fick vinna och läsa denna bok!

Arvidsson, Lina (2012). Det borde finnas regler. Stockholm: Gilla Böcker.

Read Full Post »

Den stängda boken var en av böckerna i Kill Hyllvärmare-projektet och faktum är att jag är evigt tacksam mot mig själv för att just den fick vara med och bli läst. För tänk om jag hade missat denna pärla! Jag nästan ryser av obehag över att den har fått stå oläst i hyllan under så många år.

Handlingen utspelar sig i Köpenhamn på 1870-talet. Frederikke är en ung och överbeskyddad kvinna från ett borgarhem och meningen är att hon ska gifta sig med en torr präst – symbolen för traditioner och regler vid denna tid. I slutet av 1800-talet rådde en stor utveckling på det tekniska planet och det blåste nya politiska vindar. Det var lite på modet att vara ”avantgarde”. Frederikke bryter i vilket fall förlovningen, gör sig osams med sin familj och börjar istället att umgås med ett gäng intellektuella livsnjutare (bland annat bestående av Herman Bang och Georg Brandes) som verkligen går in för att leva efter den nya samhällstendensen.

Hon förälskar sig handlöst i den välbärgade och genomgode förlossningsläkaren Frederik och de kommer överens om att gifta sig. Men det blir ett minst sagt konstigt äktenskap. Frederik verkar tro att Frederikke och han endast lever på ett arrangerat vis och egentligen ska kunna göra vad de vill, som fria och moderna människor. Men Frederikke avgudar Frederik och gifter sig av kärlek. Trots att Frederik är omtänksamheten själv verkar den dock inte besvaras. Och det visar sig med tiden att Frederik har en hemlighet och anledning till detta. Kanske är det inte så roligt att leva totalt konventionslöst som det vill påskinas?

Det var längesedan jag blev så berörd av en berättelse. Allt är så vackert och klokt beskrivet – på varannan sida finns citat som jag skulle vilja skriva av. Framförallt är det ett mänskligt relationsdrama och en sorglig skildring av kärleken. Man tycker sig känna igen människor, känslor och situationer och lider verkligen med Frederikke. Utanförskapet och alltings jävlighet skildras på pricken, men även våra önskningar att passa in och bitterheten över att ha valt fel i livet trots goda intentioner. Till och med de många bikaraktärerna som snabbt svischar förbi känns mycket mänskliga och lämnar ett bestående intryck. Men Den stängda boken innehåller även hur-sjutton-ska-det-gå-spänning (i alla fall sådan icke-action-spänning som jag gillar). Att en del saker var förutsägbara gjorde ingenting. Det är i alla fall en roman som jag kommer att läsa om fler gånger – den saken är säker.

Kaarsbøl, Jette A. (2003). Den stängda boken. Stockholm: Månpocket, 2006.

Read Full Post »

Årets första bok blev en riktig fullträff vad gäller gillapoäng. Gargoylen är den kanadensiske Andrew Davidsons debutroman som har gjort succé över världen och nu även hos mig.

Den handlar om en namnlös ung man med trasig bakgrund. En mörk kväll är han ute och kör bil samtidigt som han är alkohol- och drogpåverkad. Vad som verkar vara en synvilla med pilar som kommer flygandes mot honom gör att han kör av vägen; bilen börjar brinna och den unge mannen blir svårt brännskadad. Under flera månader ligger han i koma och vårdas på sjukhus där han tvingas genomgå en mängd hudtransplantationer. Den förr så vackre mannen ser nu ut som ett monster, men han har också extremt svåra smärtor. Enda målet är att bli såpass frisk att han kan ta livet av sig.

Men en dag dyker en kvinna från psykiatriavdelningen upp på hans rum: Marianne Engel. Hon börjar besöka mannen regelbundet och berättar historier om deras förflutna gemensamma liv. Hon påstår nämligen att de en gång var älskande i 1300-talets Tyskland, där hon var nunna och han soldat. Detta verkar helt befängt, men sanningen är att hon vet saker om mannen som ingen annan än han själv skulle kunna känna till. Hon talar dessutom en mängd olika språk, har religiösa tatueringar på hela kroppen och arbetar med att tillverka gargoyler i sten.

Jag bara älskar den här boken. Det är otroligt hur Davidson har lyckats få med så mycket och lyckats knyta ihop alla trådar i de historier som Marianne Engel berättar för mannen: från nutid till medeltidens Tyskland och Italien, det viktorianska England, det forna Japan och vikingatidens Island. Jag gillar också bikaraktärerna i nutiden: den japanska sjukgymnasten Sayuri, den ilska Dr Edwards, den oattraktive men mysige psykiatrikern Gregor, den utflippade konstagenten osv.

Davidson måste också ha gjort en massiv research om sjukvård, för alla patofysiologiska, medicinska och omvårdnadsmässiga aspekter känns väldigt trovärdiga. Förutom att vara en rik roman så är den även intellektuell och vacker: den är proppfylld av religionsmystik, samhälls- och litteraturhistoria.  Den namnlöse protagonisten gör en helvetesfärd likt Dante samtidigt som han förälskar sig i Marianne Engel och återfår meningen med livet. Den handlar om Gud, botgöring, försoning och framförallt om kärlek. Allt detta ryms i en väldigt snyggt bokomslag i pocketvariant som ska se ”bränd” ut med svärtade sidor. Jag hoppas att läsåret fortsätter på samma sätt!

Davidson, Andrew (2008). Gargoylen. Stockholm: Norstedts, 2011.

Read Full Post »

Belinda Bauers debutroman Mörk jord har blivit något av en megahit inom bokvärlden. Såväl bloggare som övriga kritiker har överöst den med beröm. Boken ifråga vann också The Gold Dagger 2010 som årets bästa kriminalroman. Och nu får jag, till min egen förvåning, sälla mig till hyllningskören.

Vanligtvis läser jag inte kriminalromaner. Särskilt inte sådana som handlar om en kommissarie och dennes sidekick som löser oändliga mord i oändliga bokserier. Men Mörk jord är inte alls sådan, utan liknar faktiskt mer en dramathriller. Författaren skriver också själv i efterordet att det aldrig var [...] ”meningen att Blacklands skulle bli en kriminalhistoria. Jag trodde att det bara skulle bli en mycket kort berättelse om en pojke och hans mormor” (s.273). Och det är nog detta som ger boken så mycket känsla.

Berättelsen kretsar mycket riktigt kring denne tolvårige pojke – Steven Lamb – som tillsammans med sin mormor, sin mamma och sin lillebror Davey bor i ett radhusområde intill den dimmiga Exmooreheden. De tillhör den fattigare delen av arbetarklassen, men är dessutom en trasig familj. För nitton år sedan försvann nämligen Stevens morbror, då elva år gammal, troligtvis mördad av en pedofil och likt en rad andra barn begravd någonstans på heden. Mördaren, Arnold Avery, åkte fast men erkände aldrig mordet. Händelsen har märkt Stevens familj för gott: mormodern står bara och stirrar ut genom fönstret dagarna i ända medan modern, som vuxit upp med tragedin, går från man till man och låter sin ilska gå ut över sönerna. Steven ägnar hela sin fritid till att vara ute på heden och gräva efter sin morbror för att på så sätt hela familjen.

Steven är ett utsatt barn som längtar efter kärlek och att bli sedd. Förutom att hans mamma tycker mer om lillebrodern Davey är den enda vän han har en missunsam och lite halvelak pojke, Lewis, som kommer från goda förhållanden till skillnad från Steven, som har urväxta kläder från loppisar och luktar mögel. Steven blir dessutom mobbad i skolan och lärarna ser honom inte. Han hoppas alltså på att bli någon form av hjälte när han hittar liket av morbror Billy. Men att leta i blindo på den stora heden är i princip lönlöst. Han beslutar sig därför för att skriva ett brev till Avery, som sitter i fängelse, för att få reda på var kroppen finns. Detta blir början på en farlig brevväxling som slutar med att Avery betämmer sig för att rymma till varje pris…

Det här är en fruktansvärt spännande bok som jag sträckläste. Det som gör den så bra i mina ögon är att den inte enbart fokuserar på ett brott, utan mer på Stevens och andra människors utsatthet i sina vardagliga liv. Man känner verkligen med denne magre och kärlekstörstande pojke som påminner lite om en Harry Potter utan glasögon, vänner och magiska krafter. Helst vill man bara adoptera honom på stört.

Som vanligt med engelska romaner hänförs jag också av miljöbeskrivningarna av den vackra men smått dystra heden, de små engelska byarna med sina arbetarklasslängor, regnandet, fotvandrarna, de mögliga badrummen… Ett plus är även att mördaren Avery känns trovärdig. Jämfört med exempelvis Koontz psykopat, som totalt utflippat mördar varenda kotte som råkar korsa hans väg (utan att åka fast givetvis), känns han väldigt nykter. Avery är visserligen också en sjuk och egocentrisk mördare utan något spår av godhet i sig, men han har också andra fel och brister. Ingen övermänniska med andra ord.

Även slutet var hemskt spännande. Jag gillar inte när böcker har sitt klimax sjuttio sidor innan slutet och att man sen får plåga sig igenom resten. Här var det fullt fräs till sista sidan. När upplösningen närmade sig var jag till och med tvungen att lägga ifrån mig boken i några sekunder och bara hämta andan innan jag kunde fortsätta. Nu känns det bara tomt. Vi får hoppas på att britterna gör en film också. Jag vill se lite Exmoorehed in real action!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Bauer, Belinda (2010). Mörk jord. Stockholm: Modernista, 2011.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.