I den klassiska spökhistorien När skruven dras åt får vi följa en guvernant i 1800-talets England som får i uppdrag att undervisa två föräldralösa barn, Miles och Flora, på ett gods i Essex. Deras farbror bor i London och vill inte ha med dem att göra. Detta ter sig extra konstigt med tanke på att barnen ifråga visar sig vara bedårande, vackra och helt felfria. Nästan lite för felfria för att vara sant.
Guvernanten och alla andra tjänare i hushållet förtrollas av den unga pojken och flickans charm, men snart märker man att något är fruktansvärt fel: vålnader börjar visa sig och verkar särskilt dragna till barnen. Detta faktum förfärar guvernanten, som med hushållerskan som ”bollplank”, försöker jaga ett svar på gåtan och skydda de små.
Det är tydligt att denna kortroman speglar samhället i vilket den skrevs. Det sena 1800-talets intresse för telepati, psykoanalys och seanser märks tydligt. Finns spöken på riktigt eller frammanas de endast på psykiska grunder i vår fantasi? När skruven dras åt ger inga riktiga svar på detta. Men den problematiserar också vem som verkligen är offer och vem som är förövare. Efter sista sidan var man lite snurrig och visste inte riktigt vad man skulle tro på. Lite läskigt faktiskt…
Så är du ute efter en skräckhistoria med högt tempo och mycket action är detta inget för dig. Gillar du däremot lite mer lågmälda historier med psykologiska grepp och ålderdomligt, sirligt språk är den fenomenal. Det är lite Jane Eyre möter The Others.
Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!
James, Henry (1898). När skruven dras åt. Stockholm: Modernista, 2010.
