Hur skriver man egentligen en recension om en bok skriven av en av världens mest kända och älskade ikoner? Skulle man hitta något man inte gillar vore det som att skända en helgonbild. Nu visade det sig dock att boken var riktigt bra. Fragment ser egentligen till ytan ut att vara ännu en av alla dessa oändliga biografier om Marilyn Monroe, men faktum är att den som sagt består av texter skrivna av stjärnans egen hand.
Alla ni som har läst Oates roman Blonde känner redan till bakgrundshistorien: Hollywood skapade en drömkvinna av Norma Jean Baker - en från början ung och fattig flicka som inte ens fick behålla sitt eget namn. Hon skulle framstå som lite smått korkad, sexig och alltid glad. Det som inte fick lysa igenom var hennes intellektuella men också trasiga sida. Det är den som läsaren får möta i Marilyns egna texter och som ger en helt ny bild av en sann konstnärssjäl.
Fragment består av allt från brev till dagboksanteckningar, dikter och ”kladdpapper”. Texterna presenteras i kronologisk ordning och man får ta del av fotokopior av anteckningsböckerna och av själva dess originaldokument med Marilyns egen handstil. De förekommer både på engelska och i svensk översättning och med finns också en förklarade text om tidpunkten i vilken texterna kom till och vad de kan tänkas handla om. En av bokens bästa egenskaper är de vackra fotografierna av en läsande eller skrivande Marilyn eller tillsammans med kända författarvänner. Dessutom får man även se foton på vissa av de böcker som ingick i hennes privata bibliotek.
Det finns en rad teman som särskilt utmärker sig i Marilyns texter: existentialism, psykoanalys, skådespelarkonst och hennes dåliga självkänsla och ångest – alla skrivna med intelligens och känslighet. Trots sin undersköna och mystiska aura var hon ändå en människa av kött och blod som ville bli tagen på allvar, samtidigt som hon var rädd att exponera sitt sanna jag med risk för att misslyckas och skämma ut sig. Då var det kanske enklast att ta till Hollywoods ”bimboroll” som sköld? Jag vill dock inte säga att hon var ”vanlig”, för som det verkar var vanlig det minsta Marilyn Monroe var.
Hon beskriver indirekt också jobbiga, självbiografiska teman som trasig kärlek, rädslan att bli gammal och ful, förlorad självkontroll, skam och övergrepp. En av de hemskaste texterna är ett långt maskinskrivet brev från Marilyn till hennes psykoterapeut 1961, som var den ansvariga för att stjärnan tvångsintogs på psyket samma år. I detta brev beskriver Marilyn med saklig men helt klart upprörd ton vilka övergrepp hon utsattes för: att bli visad in på ett litet rum där flera olika läkare kom in och gjorde förnedrande kroppsundersökningar som saknade relevans. När hon till slut protesterade blev hon av flera skötare brutalt inburen i en isoleringscell med ansiktet nedåt och tårarna rinnande…
Ja, det är som sagt svårt att beskriva denna bok, så läs för er själva! Den innehåller flera dikter som jag tyckte mycket om och skrev av, bland annat denna:
I left my home of green rough wood -
a blue velvet couch I dream ’til now.
A shiny dark bush just left of the door.
Down the walk clickity clack as my doll
in her carriage went over the cracks,
”We’ll go far away”.
The meadows are huge,
the earth hard on my back.
The grass touched the blue
and still white clouds
changing from an old man shapes
to a smiling dog with ears flying.
The meadows are reaching -
they’re touching the sky.
We left our outlines on the crushed grass.
It will die sooner
because we were there -
will something else have grown?
Don’t cry my doll, don’t cry.
I hold you and rock you to sleep.
Hush, hush.
I was only pretending now.
I’m not your mother
who died.
I shall feed you from the shining dark bush
just left of the door.
(Sommaren 1958)
Monroe, Marilyn (2010). Fragment. Stockholm: Norstedts Förlag.
