”I fullmånens sken” av Mary Downing Hahn

I ett tidigare inlägg skrev jag att I fullmånens sken av Mary Downing Hahn är en av mina absoluta favoritböcker från min tonårstid. Och nu har vi återförenats på äldre dar! Jag och Eli bestämde oss nämligen för att kompisläsa denna gamla vän, så jag rotade fram en kall och bortglömd bok med mycket gulnade blad ur en låda på vinden. Det är så att man får dåligt samvete. Men rädslan har varit stor att förstöra de nostalgiska minnena. Tänk om jag inte skulle gilla den lika mycket nu som då? Men man kan nog säga att förväntningarna infriades.

Berättelsen börjar med en flygresa. Cynda är sexton år gammal och är på väg till sin pappa som bor i Ferrington – ett litet kustsamhälle i norra Maine (King-land!). Eftersom hennes mamma ska flytta till Italien med en ny man måste Cynda bo med sin deckarskrivande pappa och hans nya familj på det stora och ödsliga 1700-talshotellet Underhill. Enligt en gammal sägen spökar det på hotellet och det har skett flera ouppklarade flickmord där. Cynda själv känner sig oälskad och bortglömd av båda sina föräldrar. Till råga på allt har hon aldrig haft någon pojkvän och upplever sig både barnslig och ful.

En snöig dag checkar en mystisk främling in på hotellet för att stanna en tid. Det är Vincent Morthanos – en poet i trettioårsåldern – som Cynda genast förälskar sig i. Han är intellektuell, stilig, talar med brittisk accent och kör Porsche (det var ingen Volvo, som jag ville minnas). Trots att Cynda redan lärt känna den trevliga och söta killen Will från byn blir hon helt besatt av Vincent. Han verkar också vara den enda som förstår hennes problem och tar dem på allvar. Men härifrån börjar det bli otäckt, eftersom Vincent inte visar sig vara av denna värld, utan en ondsint och självisk varelse som är ute efter Cynda och hennes familj.

I fullmånens sken utkom 1995, men den skulle lika gärna kunna vara skriven i år (bortsett från bristen på mobiltelefoner och datorer). Det förekommer dock inte lika mycket flashig action i den här boken jämfört med dagens vampyrböcker utan mer renodlad skräck. Vilket jag också älskar. Vissa detaljer är som sagt väldigt lika Twilight och detta störde jag mig ganska mycket på under läsningen, även om det inte är bokens fel, som ju utkom många år före Twilight. Exempelvis Cynda, huvudpersonen, ser till och med ut som Bella: smal, långt mörkt hår, klumpig… Men det finns också mycket som inte är det minsta likt.

Vad är det så som gör boken så bra, enligt mig? För det första är den tidlös. Språket finner jag visserligen mer enkelt och ”ungdomsanpassat” nu som vuxen, men inte så att det stör. Jag kan dock tänka mig att den engelska originalversionen (Look for me by Moonlight) är bättre. Det förekommer många referenser till andra författare (hypertextualitet), t.ex. Stephen King, Shakespeare osv. som jag inte tänkt på innan. Indirekt nämns också Mozart genom att månen benämns som ”nattens drottning” (ur operan Trollflöjten). Jag älskar miljöbeskrivningarna som andas country noir med Maines klippor, stranden, havet, det ständiga snöandet, det lilla samhällets ”diner”. Jag gillar också beskrivningen av karaktärerna, som inte alls är perfekta. Det pågår en hel del konflikter i och med nya syskon, plastföräldrar, känslan av att inte bli sedd osv.

Som jag nämnde ovan är tempot långsamt jämfört med dagens fantasyböcker. Det finns här inga tävlingar, postapokalyptiska diktatursamhällen, magiska internatskolor, krig eller liknande. Cynda går inte ens i skolan, utan pluggar hemifrån, så man slipper dessutom den amerikanska och ack så tröttsamma high school-miljön. Det är en vardaglig men mystisk idyll som inte bryts av några moderna inslag. Om man gillar det eller ej beror nog på smaken.

Men framförallt är det skurken Vincent som utmärker sig. Han är ond. På riktigt alltså. Han är varken någon gullig pojkvän eller trogen lekkamrat med Rubiks kub i högsta hugg. Det obehagliga med Vincent är hur han skiftar mellan romantisk tillgivenhet och våldsamhet, vilket leder till att han manipulerar, utnyttjar och misshandlar sina offer – däribland Cynda – som trots att hon tidigt märker att något är fel förlåter honom och låter honom komma tillbaka gång på gång. Det skulle ha kunna handla om en verklig, destruktiv relation.

Det enda jag inte är så förtjust i vad gäller I fullmånens sken är slutet, som är alldeles för enkelt och abrupt. Som en quick fix, på något sätt. Men resten av boken väger upp mot detta. Säkert dröjer sig lite nostalgiskt stjärnstoft kvar under ögonlocken och upprätthåller min gamla, trofasta kärlek till Ferrington och hotell Underhill. Hur som helst så sträckläste jag för säkert elfte gången!

Som sagt, kika gärna in hos Eli och läs hennes recension också. Hon är ju något av en vampyrexpert! ^^

Downing Hahn, Mary (1995). I fullmånens sken. Stockholm: B. Wahlströms, 1997.

Read Full Post »

Den bättre förlagan till Twilight?

Lyran bad nyligen bokbloggarna att berätta om tre vampyrböcker de gillar mest, eftersom hon själv inte har förstått det här med dagens ”vampyrhajp”. Tyvärr så befinner jag mig praktiskt taget i samma sits! Jag har aldrig riktigt varit ett fan av muterade varelser (typ vampyrer, varulvar och zombier), utan mer vurmat för spöken – andar som fortfarande har kvar sin mänskliga själ på ett eller annat sätt är mer min stil. Jag skäms dock över att fortfarande inte ha läst Dracula, vilket kan bero på att jag har blivit avskräckt av otaliga mindre bra filmversioner. Dagens vampyrer framställs ofta som lite smått sado-masochistiska… Med andra ord: den som uppfann den moderna vampyren måste ha varit ett sadistiskt pervo. En massa blod och snuskerier i samma smet tycker jag är lite väl magstarkt, även om den ursprungliga myten om greve Vlad Dracula inte alls verkar ha samma underliggande toner.

Jag vill däremot tipsa om en YA/vampyrbok jag läste i mina yngre tonår och älskade högt, nämligen I fullmånens sken av Mary Downing Hahn. Faktum är att när hela Twilight-hysterin drog igång kom jag direkt att tänka på denna bok, som för mig är som en slags föregångare till Twilight-böckerna, fast mörkare och mindre sliskig, enligt mig. Meyer har nästan kopierat lite för mycket på vissa ställen.

Look for Me by Moonlight utkom 1995 (i svensk översättning 1997) och handlar om sextonåriga Cynda som flyttar tillbaka till sin pappa och hans nya familj i norra Maine. Där driver de ett gammalt hotell av kråkslottsmodell och meningen är att far och dotter ska återförenas och knyta nya band. En kväll tar en mystisk gäst – Vincent Morthanos - in på hotellet och beslutar sig för att stanna för en tid. Cynda, som känner sig övergiven och missförstådd av alla i sin närhet, får genast mängder av bekräftelse och uppmärksamhet från honom och blir förälskad för första gången i sitt liv. Det är dock ingen vanlig tonårsförälskelse, eftersom Vincent är typ dubbel så gammal, mer världsvan plus med vissa oroande vampyrtecken som blek hud och aristokratisk look. Läsaren märker fort att någonting är fel med honom. Här slutar dock likheten med övriga tonårsvampyrböcker, eftersom Vincent inte direkt visar sig vara pojkvänsmaterial. Han är med andra ord inte särskilt vänligt inställd mot den mänskliga arten utan är riktigt våldsam och grym. Cynda kommer sedermera att stå i valet ock kvalet mellan kärleken till Vincent och till sin familj.

Likheterna med Twilight är alltså många: en klumpig tjej med dåligt självförtroende blir ”övergiven” av sin mamma som sticker till Italien med en ny man. Cynda överlämnas till sin pappa som bor i en liten kall och fuktig håla på kusten i norra USA. Den undersköne vampyren Vincent kör en tjusig Volvo. Och den söte ”the local mortal boy” blir också kär i Cynda medan hon själv mest trånar efter vampyrhunken. Känns det igen? Man börjar ju undra om Meyer har läst I fullmånens sken och beslutat sig för att plagiera ”lite” (eller det mesta)… Skillnaden är att den vampyr som Hahn beskriver är mer lik originalmyten och blir riktigt läskig emellanåt. Inte alls som de glittrande, the-perfect-American-family och hundvalpssnälla Cullens. Downing Hahn lyckas förena det gotiska som vi förknippar med vampyrer och en YA-känsla i amerikansk stil utan att det blir Hollywood-plastigt och överromanstiskt. Det blir mer fokus på utsatthet och ondska. Men smaken är ju delad, liksom vissa kroppsdelar.

Nu var det i och för sig flera år sedan jag läste I fullmånens sken (även om den har blivit omläst över tio gånger sedan jag först fick den). För tillfället ligger den i en låda på vinden och har så gjort under de senaste tio åren. Suget är stort att ta fram och läsa den igen – särskilt eftersom den är tunn och lättläst och därmed bara skulle ta några timmar att läsa ut. Men rädslan att förstöra nostalgikänslan finns också där. Kanske skulle  jag inte gilla den lika mycket nu som då? Det tryggaste är egentligen att den får stanna i sin låda.

Mary Downing Hahn är i botten barnboksbibliotekarie och har under sin trettioåriga författarkarriär skrivit ett gäng YA-böcker och vunnit många priser för dem. Mest har hon utkommit med böcker inom genren spänning och skräck, men även inom fantasy, historiska romaner och YA. När jag gick igenom hennes hemsida upptäckte jag att jag som elvaåring även läste hennes Den gömda dockan, som jag fortfarande minns att jag gillade och tyckte var läskig. Nu måste jag screena biblioteket efter fler böcker av henne, men dessvärre verkar hon inte vara lika känd här som i sitt hemland. Har ni läst något bra av denna författare så tar jag gärna emot tips!

Read Full Post »