Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘nordisk litteratur’

Låt er inte luras av titel Onda krafter i Sollentuna (Rabén & Sjögren, 2012), för visst låter det på den som att det vore (ännu) en fantasybok? Men detta är inte alls någon ny Cirkeln, utan en av de bästa realistiska ungdomsböcker jag har läst. Någonsin alltså. Och trots att den i grunden är realistisk så finns magin ändå där.

Berättelsen utspelar sig kring Alexander – en högstadiekille som precis har flyttat från Farsta till Sollentuna, eftersom hans pappa har flyttat ihop med en ny sambo (den högst osympatiska ”Prästen”). Alexander är ensam och ledsen – han tror att en ond kraft bor inom honom som gör att allt i hans liv är förbannat. Han hör otäcka ljud på nätterna och störs av månljuset som lyser in genom de gardinlösa fönstren.

Alexanders mamma stack när han var liten, men har på senare år återvänt. Problemet är att hon nu befinner sig på ett vårdhem på grund av ett neurologiskt fel som gör att hon sitter i rullstol och inte är kontaktbar. Hon hyr ett rum i en villa tillsammans med sin gigantiska irländska varghund Bobby och Alexander vet inte vad han ska göra med hunden, så han ljuger ihop en historia om att mamman har hjärnskakning och snart kommer tillbaka.

Där Bobby bor finns också Maxine – en tolvårig adopterad flicka som är fosterbarn med en massa bakomliggande problem. Alexander förälskar sig i henne - trots att hela hennes rum är tapetserat med Twilight-posters med en allvarlig Edward som stirrar på honom - och försöker få henne att ta hand om Bobby. I den nya skolan är det ensamt och Alexanders enda vänner är, förutom Maxine, klasskompisen Viola. Hon har utstående tänder, älskar Ted Gärdestad, är påflugen och har en tvillingbror som är emo och handikappad. Tillsammans bildar de ett udda gäng, som stöttar och sårar varandra om vartannat.

Mitt i allt det allvarliga och ledsamma finns som sagt en magisk känsla och en väldigt rolig tragikomik. Jag känner igen mentaliteten från när jag själv var i den åldern och älskar Alexanders observationer av sin omgivning, som bara känns så slående. Till exempel hans tankar om Maxine:

I början trodde jag att hon var precis som alla andra. En vanlig, extra söt tjej, en sådan där populär med smink och väska som det finns tusen av. Men nu är jag inte längre säker. Igår när hon satt i soffan hade hon en helt annan stil. Som en sådan där som gillar Japan och att färga håret. Jag kan inte placera henne. Och hur kan någon som äter så mycket godis vara så smal? (ur Onda krafter i Sollentuna, s.27)

Det bästa med boken är att det inte behöver hända så mycket actiongrejer, då den är så originell och djup med sina udda personligheter. Även om många karaktärer betedde sig illa mot varandra var det synd om dem på ett eller annat sätt (men det var tråkigt att ingen tog ansvar för hunden, som ju faktiskt var oskyldig). Förutom det ”vardagsvackra” är spänningen olidlig då man vill veta hur relationerna och konflikterna utvecklar sig. Sollentuna hade kunnat vara en grå och trist plats, men i Coco Moodyssons värld ser man den genom helt andra ögon. Stort plus för att Ted Gärdestad fick vara med på ett hörn – jag älskar också honom.

Så om du läser detta, Coco Moodysson, snälla, skriv fler romaner!

Read Full Post »

Feberflickan (Columbi Publishing, 2012) tillhör den där typen av böcker som man kan läsa om hur många gånger som helst utan att tröttna. Så vacker och rik på detaljer är den. Det är som att titta in i ett gammalt dockskåp från 1800-talet eller något. Ständigt lägger man märke till någon ny, utsökt liten detalj.

När boken börjar möts läsaren av Luna. Hon är dotter till en astronom och vandrar planlöst från rum till rum i ett förfallet hus någonstans i Skåne. Tidigt märker man att något är fel; boksidorna fullkomligt vibrerar av obehag. Luna mår inte bra och har blod på klänningen. Samtidigt undrar man var alla andra håller hus. De möbler, kläder och föremål som Luna går runt och tittar på i de låsta rummen berättar historier från förr och ger på så sätt också ledtrådar om nuet. Till exempel att Luna hatar frun i huset och endast omtalar henne som hon.

Jag broderar stjärnor och en stor måne, och jag tänker mig att broderiet inte ska synas riktigt förrän man vrider på tyget, ser det ur en annan vinkel. Det ska vara svårt att upptäcka. Mönstret ska inte komma till en direkt utan framträda lite åt gången. Man ska få anstränga sig för att se. (ur Feberflickan, s. 90)

Det citatet tycker jag speglar mycket av innehållet i Feberflickan. Man tror att man vet hur allt hänger ihop, men kan ändå inte vara säker. Språket är suggestivt och som sagt sprängfyllt av detaljer. Den ger en känsla för tiden utan att det avslöjas vilket exakt år det är. Idun, linoleummattor, höga kragar/krås, järnspisar, färgade fönsterglas och nyligen installerat avlopp och elektricitet för dock tankarna till jugendperioden och slutet av 1800-talet/sekelskiftet. Jag uppskattar hur som helst när tidstypiska fenomen känns så trovärdiga som de gör här och när det märks att författaren har gjort efterforskningar.

Återkommande teman är blod, galenskap och ruttnande kött. Det är äckligt, men samtidigt fascinerande. Luna verkar i sin tur vara en ondsint karaktär som man inte alls vet var man har. Hon smyger runt med sina hatiska tankar, saboterandes och spionerandes. Exempelvis får man veta att hon har haft ihjäl en katt med yxa för att den tillhörde henne. Sedan smyger hon sig in på tjänsteflickan Birgits rum, där hon snokar bland hennes få kära ägodelar. Luna hittar där en hårlock från Birgits syster, som dog i lungsot. Hårstråna sprider hon ut över golvet. Sånt tycker jag är för jäkligt. Men är Luna offer eller förövare? Eller båda delarna? Och är spökena som förföljer Luna äkta eller är det vanföreställningar? Och slutet! Hade inte alls väntat mig något dylikt. Jag ryser! Det här var sannerligen en ovanlig och läskig bok helt enkelt. Läs den!

Stort tack till Columbi Publishing för recensionsexemplaret!

Read Full Post »

”En spännande och gåtfull berättelse i bästa Maria Gripe-stil” står det på baksidan av Den magiska kappan (Bonnier Carlsen, 2012). Det medberäknat, plus att omslaget av Lina Bodén är grymt fint, gjorde att boken ifråga fick följa med mig hem från bibblan.

Infriades förväntningarna då? Ja, till stor del! Jag tyckte om berättelsen om elvaåriga Livia, som på sin födelsedag får en röd kappa i present av sina föräldrar. Kappan, som passar perfekt, är inhandlad i en antikaffär och Livia känner på sig att den har en ”själ” och att den förra ägaren försöker säga henne något. På väg till skolan måste hon korsa en kyrkogård och helt plötsligt styr stegen mot en bortglömd gammal grav från 30-talet, där en annan elvaårig flicka vid namn Elin vilar. Sedan hittar Livia en nyckel i kappans ficka och ser att graven inte alls verkar vara bortglömd, då en viss farbror Johansson från äldreboendet brukar gå dit i sina filttofflor och se ledsen ut.

Genar lyckas fånga den där mysrysiga höstkänslan som man kan få runt Halloween, ni vet. Särskilt när Livia går till skolan i mörkret och plockar nypon, kastanjer och rönnbär att lägga på Elins grav. Det är kulet och levande ljus tänds. Stämningen är verkligen magisk! Riktigt i klass med Maria Gripe är det dock inte, när jag jämför med det jag har läst av Gripe. Det skulle i så fall vara hennes böcker för lite yngre barn. Eftersom man samtidigt får följa Elins dagboksutdrag försvinner mycket av det som kunde ha varit mystiskt och spännande och det är alldeles för enkelt att lista ut hur allt hänger ihop (jag hade nog lyckats med det även om jag hade tillhört målgruppen). Livia är också lite väl prudentlig och känns beteendemässigt yngre än elva år. Men en väldigt söt liten berättelse är det i alla fall som jag främst rekommenderar till barn i lågstadiet!

Read Full Post »

När jag växte upp under mitten och slutet av 90-talet fanns det ett program som nästan alla i min ålder tittade på, nämligen Voxpop. Tio musikvideos visades varje vecka och tittarna kunde ringa in och rösta på sina favoriter. På den tiden fanns inte YouTube och streamad musik, så det var tv:n som gällde för att spana in nya nyheter från utlandet. 1997 var nog det året jag minns bäst från programmet, då Spice Girls, Hanson och No Doubt var på topp. Programledare var Josefine Sundström, den coola tjejen med den stora blonda luggen, som vi alla naturligtvis beundrade. Lite konstigt kändes det därför att plocka upp en roman av denna Josefine så här i vuxen ålder. Från presentatör av Barbie Girl till författare av sorgligt familjedrama. Hur skulle det här gå? Riktigt bra, visade det sig.

Vinteräpplen (Forum, 2010) är delvis självbiografisk om Sundströms familj och utspelar sig i staden Kaskö, som ligger i finlandssvenska Österbotten. Året är 1972 och Tova flyr med sina små döttrar från en misshandlande man efter flera års helvete. Hon skuldbelägger sig själv och velar fram och tillbaka samtidigt som hon är livrädd för att eventuellt vara förföljd. Sedan flyttas läsaren ytterligare bakåt i tiden, närmare bestämt till slutet av 30-talet, och vi får följa Tovas mamma Maris fattiga uppväxt i torpet på Eskilsö utanför Kaskö. Mari ansågs vara trög och togs tidigt ur skolan för att passa upp på familjen därhemma. Man tror att det åtminstonde bör finnas någon vänlig och förbarmande själ, kanske någon bror eller syster, men icke. Elakast verkar Maris mamma Susanna vara, som är bitter och utarbetad, och det verkar som om utsattheten går i arv från generation till generation hos dessa kvinnor. Parallellt växlar sedan perspektiven mellan Mari och Tova över åren, tills de sluter upp igen mot slutet.

Men mitt i allt elände finns också en underton av nostalgi. Trots att få karaktärer är perfekta finns det ändå små gnistor av värme i dem. För att inte tala om kärleken till havet och naturen. Det är vackert och gripande mest hela tiden, om än lite senimentalt tillrättalagt på vissa ställen. Men det köper jag ändå, för det är så fint berättat. Jag bara läste och läste. Vinteräpplen påminner för övrigt lite om Elsie Johanssons Nancy-trilogi, som jag också tyckte mycket om. Nu vill jag bara kasta mig över Sundströms andra roman, Boel och Oscar, som precis har givits ut. Eller varför inte hoppa på färjan till Finland? Jag vill också se det där oändliga havet och smaka på vinteräpplena.

Read Full Post »

För ett tag sedan vaknade jag upp en morgon med ett otroligt sug efter att läsa en vilda västern-roman. Jag är sedan länge ett stort fan av western: serier och spel som Familjen Macahan och Red Dead Redemption går varma här hemma. Alltså, jag ville läsa om indianer, cowboys, pang-pang, pälsjägare och coyotes, men utan det där pojkboksaktiga där endast (de vita) männen får synas och vara hjältar. Jag ville ha något mer trovärdigt som även inkluderar mänskliga relationer. Så efter att ha luskat runt lite på olika bloggar bestämde jag mig för Pauline Wolffs Swede (2009). Wolff var en helt ny författare för mig, men romanen verkade ju bra. Vilket den också visade sig vara. Otroligt bra till och med.

Vi befinner oss i Montana i slutet av 1800-talet. Jan ”Swede” Anderson är en prisjägare med svenskt påbrå som lever på att jaga efterlysta banditer, som han får belöning för att döda. Han är arketypen för en riktig revolverman: han är tuff, han är manlig och orädd och alla ser upp till honom i de små samhällena på de vindpinade slätterna mellan Klippiga bergen och prärien. Fattiga nybyggare lever sida vid sida med ranchägare och köpmän som har lyckats. Gud och våldet är ständigt närvarande i folks liv.

I Swedes kölvatten finns tre unga systrar, systrarna Steen, som på grund av en händelse i det förflutna är ute efter blodig hämnd. Trots att fattigdomen och svälten är så stor att de tvingas till  att försörja sig som prostituerade och tjuvar, jagar de efter honom år efter år. Och de mordiska hämndaktionerna riktas också in på Swedes nära och kära.

Genom att få ta del av olika karaktärers perspektiv nystas orsaken till händelserna upp sakta men säkert. Spridda karaktärer som inte alls verkar ha med varandra att göra till en början kommer allt närmare varandra och man förstår varför de är som de är. Gränsen mellan godhet och ondska luckras upp i en brutal miljö. Vem är hyvens och vem är mördare? Vad är det som har hänt och vad kommer att hända? I slutet knyts allt ihop så snyggt och man ser helheten i en fantastiskt engagerande berättelse som är skriven på vacker prosa.

Så, ja… Jag är helt omskakad efter den här boken. Framgår det att jag älskar den? Den är som bröderna Coens film True Grit möter Vilhelm Mobergs Utvandrarepos. Förutom att berätta om fasorna i ett laglöst och glesbefolkat land är det också en nybyggarhistoria, som speglar svenskarnas bosättning i det nya landet. Framförallt ges stort utrymme till nybyggarkvinnorna, som ju faktiskt också var med och byggde upp samhället, även om den mesta av äran brukar gå till männen. Detta trots att det var rätt så farligt att vara just kvinna i den miljön.

Mitt sug lindrades i alla fall för stunden. Men nu är jag istället ännu mer beroende av bra western-romaner och dessutom Pauline Wolff. Biblioteket nästa…

Wolff, Pauline (2009). Swede. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Read Full Post »

För inte så länge sedan läste jag första delen i Peter Bergtings fantasytrilogi, Häxmästaren, som blev en mycket positiv läsupplevelse (observera att spoilers ur denna första del kan förekomma nedan). Den andra delen, Demonprinsessan, är numera också avverkad och tycket håller i sig!

I Demonprinsessan befinner vi oss återigen i Morwhayle och följer upp Arteil Krill ett halvår efter den stora striden i Murlegh. Malda är försvunnen och många andra, både vänner och fiender, befaras vara döda. Snart blir han dock varse om att kampen om den magiska malströmmen, som finns under marken, fortfarande är högaktuell. Och vad värre är: den kan hota hela landet om fel person lyckas lägga vantarna på de magiska formler som krävs för att ta sig fram till den farliga kraften.

Precis som i första boken är tempot högt och fokus ligger först och främst på att smida planer och utkämpa strider. Detta mönster hör givetvis till genren, men eftersom läsaren redan känner de flesta karaktärerna sedan tidigare hade det varit kul om de hade fördjupats ytterligare på det psykologiska planet. Särskilt för egen del, eftersom jag gillar dem så otroligt mycket och vill veta mer (jag blir väldigt engagerad och glömmer hela tiden bort att målgruppen ju faktiskt är 9-12 år).

Även om det är våldsammare och mer allvarligt i denna del finns den roliga humorn till min stora glädje kvar i och med diverse skämt och små lustiga detaljer i det vardagliga livet. Mormodern och grodan Tsarevitch är personliga favoriter som gärna hade fått vara med ännu mera! Även de snobbiga stäpptrollen (varav en enligt illustrationen ser ut som Clint Eastwood) bjuder på skratt. Jag gillar också nya karaktärer som introduceras i serien, till exempel älvor, som här porträtteras som ganska fula och elaka, samt sländor, som i sin tur påminner om en sorts karate-Tingeling.

Malda fortsätter att vara den starka hjältinnan, vilket känns kul ur ett jämställdhetsperspektiv i fantasygenren. Vilka karaktärer som är goda respektive onda verkar dock mer tydligt än tidigare, även om det förekommer en diskussion om att ondska och godhet är subjektiva begrepp som beror på betraktaren. Det känns uppfräschande att det problematiseras på så sätt, fast visst förekommer det ändå en hel del elaka flin och vansinniga skratt från ”skurkarna” som gör att man ändå sympatiserar med de ”verkliga” hjältarna.

På slutet ställs dock allt på sin spets och saker och ting blir inte alls som man hade tänkt sig. Inget lyckligt slut här inte. Jag älskar denna mörka och ovissa utveckling och den har definitivt skapat ett enormt sug efter tredje och sista delen. För er som inte orkar vänta vill jag tipsa om att det på Morwhayles hemsida finns gratis noveller att ladda ner (jag har inte läst dessa, men vill ju fördjupa mig mer i Morwhayle och dess karaktärer, så jag kommer antagligen att läsa dem inom kort) som bygger på serien. Det finns också en fristående serieroman, som jag tyckte mycket om. Hoppas på mer sådant! De fina illustrationerna är helt klart bland det bästa med böckerna!

Bergting, Peter (2012). Legenden om Morwhayle: Demonprinsessan. Sundbyberg: Semic.

P.S. Lite random funderingar kring intrigen som jag kom att tänka på under läsningen:  om Malda kan transferera sig framåt tiden (och ta med sig andra på denna tidsresa), varför visar hon inte ”skurken” hur det kommer att gå? Och eftersom hon även kan resa tillbaka i tiden och ändra på händelser, finns det någonsin något som är farligt då? Går något fel är det ju bara att fixa till det i efterhand.

Read Full Post »

Precis när jag hade sörjt färdigt över att fina Själens osaliga längtan var utläst och aldrig mer skulle förbli så där underbart outforskad händer något oväntat – jag stöter på en liknande tvillinglitt-berättelse med spökinslag. Och Kaninhjärta är minst lika bra med sitt innehåll av spänning, paranormalitet, själsligt mörker och mänskliga relationer.

Mary och Anne är sjuttonåriga enäggstvillingar och har sedan barndomen haft mediala förmågor; Mary lånar ut sin kropp och röst åt andar och på det viset kommunicerar de med Anne, som annars bara kan se dem.

Tvillingarna är bara identiska till utseende för som personer kunde de inte vara mer olika: Mary är den impulsiva och utåtriktade festprissen som dominerar sin omgivning medan Anne är introvert och helst vill vara hemma hos mamman i det trygga radhuset med sina böcker. Enligt Mary är Anne rädd för allt och har ett ”fladdrande kaninhjärta”, men egentligen är det Mary som har en trasig själ som hon försöker dölja bakom sin ilska.

Det är sommarlov och tvillingarnas pappa har precis lämnat deras mamma för en yngre kvinna. När de två åker på en resa till Thailand beslutar sig tvillingarna för att i hemlighet ”låna” deras lägenhet i Göteborg under en månad. Där kommer de i kontakt med en medial grupp som försöker hitta en försvunnen flicka och tvillingarna blir inblandade i ett mörkt och obehagligt spel. Dessutom har ett speciellt spöke börjat förfölja tvillingarna och uttalar en fruktansvärd profetia till Anne som hon försöker göra allt för att förhindra.

Så visst är det mycket som känns igen från Själens osaliga längtan. Det är blonda tvillingar – en dominant och en mer eftergiven - som lämnar sitt hem för en ny storstad och kommer i kontakt med spännande människor och spöken, vilket leder till big drama. Och jag sväljer det med hull och hår och bara älskar ihjäl hela alltet. Igen! Jag gottar mig i de somriga beskrivningarna av ett soligt, men ändå hotfullt, Göteborg och hur tvillingarna strosar runt i stadens lummiga delar, går på Liseberg och sitter på kaféer. Först trodde jag att det skulle bli löjligt med seansscenerna, men de bitarna fungerade faktiskt väl.

Ljungqvist har lyckats bygga upp mångdimensionella och mänskliga karaktärer som man inte riktigt vet var man har eller vad man ska tycka om. Alla har sidor som man både älskar och hatar och som läsare upprörs man ständigt på de flesta av dem (vissa mer än andra). Saker och ting är precis så komplicerade som de är i riktiga livet.

Språket är utsökt också – det är inte alls så där ”barnslifierat” (för att använda ett egenuppfunnet ord) som det ibland kan vara i ungdomsböcker. Istället är det sirligt och begrundande och kunde lika gärna passa i en vuxenroman. Det finns många citat från olika Kent-låtar, vars poetiska texter utgör en viktig del i berättelsen. Själv bekänner jag mig mer till hårdrock samt äldre musik och tillhör väl inte Kents allra mest hängivna fans, men jag blev förtjust över att känna igen mycket från deras bästa skiva (enligt mig) Du & Jag Döden. Vilket passade bra med tanke på bokens tema.

Vad jag gillade mest är ändå den där mörka och otrygga stämningen som hela tiden ligger och ruvar under ytan. Jag överdriver inte när jag säger att det är olidligt spännande mest hela vägen. Inga andningspauser här inte. Helst bör man avsätta en dag åt att bara sträckläsa denna bok. Det var tortyr när man på grund av akut sömnbrist tvingades att släcka läslampan och sova lite. Sammanfattningsvis är det en jättefin debut av Christin Ljungqvist. Jag läser gärna mer av henne i framtiden!

Ljungqvist, Christin (2012). Kaninhjärta. Stockholm: Gilla Böcker.

Read Full Post »

Legenden om Morwhayle är en tänkt fantasytrilogi som utspelar sig i en värld där staden Morwhayle är belägen. Vid en första anblick ter det sig som en tämligen typisk fantasyvärld (naturligtvis ingår kartor) med magiska svärd, medeltidsinspirerade städer befolkade av onda och goda magiker, små ensligt belägna byar i keltisk stil och vidsträckta vidder där en och annan drake har sin hemvist. Men när jag läser den första delen i trilogin – Häxmästaren – slås jag av att Bergting, som annars verkar som skicklig illustratör, har försökt göra sin egen grej och möblera om lite i denna rätt så förstelnade genre. Och jag gillar det.

Handlingen cirkulerar kring de femtonåriga tvillingarna Arteil Krim och Malda Stern. När de var små dog deras mor och de båda syskonen skildes åt under mystiska omständigheter. Senare kom de att leva åtskilda i olika städer; Arteil följde med sin far, magikern Gilrem Krill, medan Malda lämnades kvar övergiven i en värld full med magipolitiska motsättningar. Men en kväll upptäcker Arteil att det finns en portal bakom hans garderob och ur den kommer hans tvillingsyster Malda för att hämta tillbaka honom till Morwhayle för ett magiskt uppdrag.

Det jag verkligen tycker om med den här boken är att gränsen mellan gott och ont, som annars brukar vara så tydligt markerad i fantasygenren, inte riktigt går att urskilja. Det blir så mycket mer spännande och nyanserat när man inte vet vem som är the good respektive the bad guy. Och detta inkluderar även huvudpersonerna. Precis när man tror att man vet vem det är man bör heja på ändras rollerna. Me like!

Ett annat normbrytande inslag är att det är flickan Malda som porträtteras som den starkaste karaktären. Det är girlpower på högsta nivå. Malda är den som har auktoritet, är organiserad, kan utöva magi, är modig och temperamentsfull. Arteil framstår i jämförelse med henne som lite mesig och klumpig, även om han utvecklas under resans gång och blir allt mindre beroende av andras hjälp för att klara sig. De invändningar jag kan ha är att många av karaktärerna känns lite väl personlighetslösa. Jag hade velat ha lite mer psykologiskt djup. Mest fokuserar berättelsen på handling, men jag skummade mest igenom de förutsägbara svärdsstriderna. Men målgruppen 9-12-åringar tycker säkert att det är spännande med lite action.

Förutom mer välkända mytologiska sagoväsen som drakar, varulvar och magiska grodor förekommer det även ”nyuppfunna” varelser som jag verkligen gillar. Bland annat ”bargester”, som är en sorts hundmänniskor (fick mig att tänka på Brian i Family Guy, haha) och ”orobouzer”, som är varelser med vingar och fladdermusansikten (fick mig att tänka på en större version av Skrället aka Fidget i Mästerdetektiven Basil Mus). Jag gillar också humorn, till exempel den sarkastiske draken Gorgobestor, som när han blir skadad i en strid skickar räkningen för helare och psykolog till sin fiende. Eller den lille orakelgrodan Tsarevitch, som älskar återfuktande bad med salt och honung.

På sina ställen blir det också riktigt läskigt, då Morwhayle är fullt av odöda krigare i zombiestyle. Alltså ruttnade lik som dräller omkring lite här och var, bland annat under marken och i slottskällare. Detta förde mina tankar till de odöda krigarna i The Black Cauldron-serien av Lloyd Alexander. Om Bergting har inspirerats av nämnda serie eller om likheterna är en slump vet jag dock inte. Och bland de fina illustrationerna i boken fanns en bild på en krigare som påminde mycket om Den Hornkrönte, som är skurken i The Black Cauldron. Men eftersom jag ju älskar både The Black Cauldron-böckerna och Disney-filmen så tyckte jag bara att det var nostalgiskt och roligt. Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen Demonprinsessan!

Bergting, Peter (2011). Legenden om Morwhayle: Häxmästaren. Sundbyberg: Semic.

Read Full Post »

Dårens dotter är en varm och inte så lite galen uppväxtskildring som utspelar sig i min hemstad Jönköping under 60- och 70-talet. Just därför bestämde jag mig för att det var dags att läsa böckerna om Connie, vilket jag troligtvis inte hade gjort annars, med tanke på det stora antal ”folkhemsuppväxtböcker” som redan finns på bokmarknaden. Men nu ångrar jag det inte, för både Dårens dotter och den fristående fortsättningen Tiger är riktigt bra.

Dårens dotter handlar om flickan Connie och hennes något dysfunktionella familj. När Connie föds får mamman en ammningspsykos och tar självmord. Efter en snabbvända hos mormor och morfar får Connie flytta in hos moster Britta och hennes dumme man Lennart, som bara klagar på allt från religiösa till kommunister, i miljonprogrammet på Ekhagen.

Pappa Ted går under namnet ”dåren” och är väl inte som de vanliga papporna. Han bor i en stuga utanför stan, byter tjej varje vecka och verkar inte riktigt bry sig om sin dotter. Men Connie beundrar honom ändå, för ingen har en sådan rolig farsa: han som har samma bil som James Bond, har suttit i stillopatet (fängelset), kan berätta galna historier, tar med Connie ut i skogen för att provskjuta med en stulen AK-4, har hippiebutik i Smögen och Göteborg, plankar alla inträden och inte bryr sig om att laga mat. Pappan sprider dessutom skräck i frireligiösa Jönköping genom att sälja kondomer, inneha butiken ”Blommor och bin” (namnet antyder väl innehållet?) samt vara inblandad i porrklubbsverksamhet.

För pojkflickan Connie går det inget vidare i skolan. Hon är sämst i alla ämnen utom i gymnastik, har hela huvudet fullt med tovor, är ofta smutsig och kan inte sitta still. Ibland blir hon kallad för ”tattare” (ett nedsättande uttryck för resandefolket), vilket är ungefär det värsta skällsord som finns i Jönköping med sin stora resandefolkskoloni. Inte minst med tanke på att ”dårpappan” är mörk, har ett stort horn (näsa) och talar flytade romanichibet, som är ”tattarspråk” och Jönköpingsslang. Som tur är har hon bästa vännen och låtsasbordern Kalle, och tillsammans flyr de från omvärldens krav med diverse hyss. Oftast handlar det om att få tag på pengar eller andra nödvändiga ting på ett eller annat sätt. För enda sättet att få något är att skaffa sig det själv.

Men det komiska i dessa upptåg blandas med sorgligare inslag, ofta om hur vuxna sviker barn. Till exempel när Connie och Kalle lämnas på det religiösa sommarlägret där de misshandlas och blir inlåsta. Eller när pappan ständigt är frånvarande och prioriterar sig själv och sina flickvänner framför sin dotter. Mycket av det som Connie får vara med om känns inte helt barnvänligt och man upprörs över hur hon blir behandlad av människor som borde utgöra hennes största trygghet.

Förutom den svarta humorn och de djupare och sorgliga inslagen gillar jag såklart att man känner igen sig i miljöerna både vad gäller skolor, bostadsområden, gator och vissa byggnader. För en gångs skull kan man orientera sig fullt ut – det är väl samma känsla som en stockholmare får av att läsa Fogelströms böcker. En annan lokal kuriosagrej är romanislangen; det finns till och med en liten parlör längst bak i boken. Vissa ord och uttryck kände jag redan till, till exempel pilo (berusad), stesa sig (vara mallig), lover (pengar), tjavo/musch (man/kille), garia/goja (snygg tjej), kona (ful tjej), tji (inte/ingen), burobeng (bondjävel), bengalo (knäpp), gola ful (snacka skit), gullotoj (godis), devon (oj/himmel/jävlar). Men jag lärde mig också en hel del nytt, till exempel bockalo (hungrig), hjulingar (glasögon), spekkari (butik), careta (bil), kollevonna (strumpor), ava kaj (sticka), naschar (försvinner), skiron (polisen) och mandrom (jag). Mest är det den äldre generationen som använder sig av den här slangen i Jönköping. Fast när jag läste svenska på högskolan i stan fick vi lära oss att vissa ganska vedertagna ord i svenska språket – till exempel kille, tjej, jycke och lakan (tusenlapp) – kommer från romanin!

Medan Dårens dotter handlar om Connies barndom och pappa riktar Tiger in sig på på puberteten. Det är högstadietid, typisk tonårsproblematik och mycket testande av gränser. Lite väl vilt går det till ibland (hon är ju ändå dårens dotter) med fester som spårar ur, alkohol, problem med skolan och kriminalitet. Centralt i boken är ändå Connies nyupptäckta sexualitet. Hon kommer nämligen till insikt om att hon är homosexuell (katastrof om man bor i Jkpg), trots alla försök att vara ”normal”. Det är lite En komikers uppväxt över det hela.

Även i denna bok gillar jag retrokänslan. 70-talet fångas mycket väl och trovärdigt med referenser till musik, kläder, inredning, bilar och bebyggelse. Det märks att Lodalen har upplevt detta själv och gjort en ordentlig research. Så roligt man verkade ha på den tiden när man umgicks med varandra på riktigt och allt inte var så datorfierat. Men som en tråd genom båda böcker går också ilskan mot de vuxna som inte förstår eller bryr sig utan bara sviker. Trots att Tiger kan läsas fristående rekommenderar jag att man läser Dårens dotter först. Det ger så mycket mer djup till karaktärerna och man förstår Connies förhållanden till andra människor så mycket bättre.

Och slutet måste bara omnämnas. Det var jäkligt sorgligt. Jag till och med grät, vilket jag inte brukar göra. Men det kunde bara inte hjälpas. Jag har fått följa människorna i Lodalens universum under 800 sidor och med tanke på hur fint hon har gestaltat dem var det som om jag kände dem. Så usch, vad sorligt det var. :( Det lär ta ett tag innan jag kan sluta tänka på dessa böcker.

Lodalen, Mian (2008). Dårens dotter. Stockholm: Månpocket, 2009.
Lodalen, Mian (2010). Tiger. Stockholm: Forum.

Read Full Post »

När jag var yngre älskade jag att läsa mängder av historiska romaner. Ett nästan obligatoriskt kriterium i mitt val av litteratur var att boken skulle utspela sig i en historisk miljö. Nu har jag i princip vuxit ifrån den perioden och läser, som ni kanske vet, lite allt möjligt. Men visst består fascinationen för det gamla fortfarande i hög grad.

På senare tid har jag bland annat läst två stycken romaner inom genren och har kommit något viktigt för att den ska bli bra och läsvärd. Historiska fakta från verkliga händelser och miljöer ska inte bara vara trovärdiga och riktiga, utan det krävs också att de fiktiva karaktärerna känns levande och intrigen intressant (vilket såklart gäller för alla genrer). Eftersom mina åsikter är ungefär samma för båda dessa romaner och jag inte vill tråka ut er med repetitivt tjat får de dela på inlägget.

Glas och aska av Ann Syréhn Tomasevic börjar med att den svenska journalisten Amanda reser till Wien för att förhöra sig om den gamla Lilis förflutna, då hon har ärvt en ring av henne. Lili växte upp i La Belle Époque under det sena 1800-talet i en välbärgad familj från Elsass. Från början var det en fransk stad som senare kom att tillhöra Tyskland, vilket skapade en mängd politiska motsättningar. Läsaren får följa Lili i ett vackert jugendsamhälle som under ytan bestod av orättvisor och gamla maktstrukturer som sedermera ledde till ett världskrig.

Fatimas hand av Ildefonso Falcones är i sin tur en spansk megategelsten på nästan 1000 sidor som utspelar sig i 1500-talets Andalusien. Den handlar om den unge pojken Hernando, som är en fattig mulåsnedrivare. Han är extra utsatt i samhället för att hans mamma är muslim och hans pappa kristen, vilket gör att han inte hör hemma någonstans. Under denna tid i Spaniens historia hade det månghundraåriga moriska styret nyligen blivit avsatt och hemska förföljelser och grymhet utspelades från båda sidor. Och det är i dessa stridigheter som Hernando befinner sig och försöker överleva.

Det är i sig romaner om väldigt intressanta epoker i historien. Min invändning är dock att båda böckerna fokuserar mer på yttre historiska händelser än på sina karaktärer och på att fördjupa berättandet och intrigen. Det blir mer som historieböcker än romaner.

I Glas och aska berättar berättarrösten iakttagande om viktiga historiska händelser, personer och strömningar som Freud, Marie Curie, naturalismen, kvinnlig rösträtt, första världskriget etc. Det känns som att författaren har stor kunskap om denna epok och man lär sig mycket genom politiska anekdoter och så vidare. Däremot saknar jag personliga och mer djupgående nedslag i berättelsen om karaktärernas liv. Händelserna behandlas snabbt och bara på ytan. Dialogerna är få och karaktärerna känns också något stereotypa, till exempel den känsliga och vackra modern, den kloke och mustaschprydde fadern, den trogne arbetarklassvännen och den karltokiga husan. Det känns som att man har läst om dem förut.

Också i Fatimas hand ligger fokus mest på historiska händelser, i detta fall på själva kriget mellan kristna och morer som behandlas ur alla möjliga vinklar. Jag hade inte alls förväntat mig att romanen skulle vara så pass ”manlig”, för att generalisera. Spanien var en stormakt på 1500-talet och den politiska historien under denna tid tycker jag är oerhört intressant. Däremot är jag inte särskilt intresserad av krigshistoria, hur välbeskriven och trovärdig den än är, och blev tyvärr uttråkad av alla snarlika flykter mellan olika bergsbyar, hjälte- och skurkbeskrivningar och ständiga blodbad däremellan. Jag bör dock erkänna att jag endast läste 300 sidor av de dryga 900 innan jag gav upp. Hade jag varit mer intresserad av machokrig eller om den hade fördjupat karaktärerna mer hade jag antagligen gillat den mer. Eller så ska man inte ha för stora, egna förväntningar. Dock har jag Falcones hyllade roman Katedralen vid havet på spanska, som jag ändå tänker läsa framöver och hoppas på att den är lite mer nyanserad!

Stort tack till Bonnier Pocket för recensionsexemplaren!

Falcones, Ildefonso (2009). Fatimas hand. Stockholm: Bonnier Pocket, 2012.
Syréhn Tomasevic, Ann (2010). Glas och aska. Stockholm: Bonnier Pocket, 2011.

P.S. Vad gäller spanskt 1500-tal kan jag varmt rekommendera en av mina favoritfilmer, Juana La Loca, som utspelar sig strax innan händelserna i Fatimas hand. Den ger ett möjligt perspektiv på den ”galna” spanska drottningen Juana och hur svårt det var att vara kvinna i maktens korridorer på den tiden.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.