Jönköping Filmfestival 2012

Eftersom jag aldrig kom iväg till årets bokmässa i Göteborg, och inte heller orkar ta mig till Uppsala och Kontrast, tänkte jag istället pröva kulturlyckan på lite närmare håll. Nästa vecka, mellan den 10-14 oktober, kommer det nämligen att bjudas på filmfestival här i stan.

Årets tema är roligt nog fantasy och fantastik, vilket betyder att utbudet till stor del består av importerade och icke så kommersiella skräck-, fantasy- och SciFi-filmer (även om det finns andra genrer också). Jag har redan spanat in ett gäng titlar som jag tycker verkar intressanta, exempelvis en varulvsparodi från Spanien, en zombierulle från Kuba, en fransk rysare som involverar otäcka ballerinor i ett gammalt hus, en skruvad dramathriller från Wales samt en norsk film om huldror. Bland annat.

För den litteraturintresserade blir det också en fantasydag på Stadsbiblioteket den 13 oktober med besök av SF-bokhandeln, författaren Nene Ormes och fantasyforskaren Stefan Ekman. Jag kommer under festivalveckan även att försöka hinna med Arkivhusets utställning om häxprocessen i Jönköping samt spana in gamla Jkpg-filmer och äldre filmaffischer.

To be continued…

Read Full Post »

”Hungerspelen: trilogin” av Suzanne Collins

Behöver jag egentligen presentera den extremt hajpade Hungerspelen-trilogin närmare för någon? Även om man har lyckats undgå att läsa böckerna eller se filmen har nog berättelsen om framtidsdystopin Panem nått fram till gemene man ändå. Men utifall att någon har varit inlåst i en isolerad jordhåla de senaste månaderna/åren kan jag ju berätta lite om handlingen ändå (dock mest överskådligt). Ni bör också veta att mina tankar om denna serie är så många och så ostrukturerade just nu att risken för att recensionen mest kommer att bestå av känslosamt babbel är tämligen stor. Hoppas att ni har överseende med detta.

Så tillbaka till handlingen: efter många krig och naturkatastrofer har det som är kvar av det forna USA (nu vid namn Panem) delats upp i tolv distrikt och Huvudstaden. Alla styrs av en diktatorisk regim och med en enväldig president som härskare. Styret fungerar lite som relationen mellan västvärlden och u-länderna gör i vårt samhälle: den rika och konsumtionshungrande Huvudstaden – vars invånare är ytliga, egocentriska och hamstrar överflödiga varor de inte behöver – lever på de fattiga och underordnade distriktens råvaror och slit.

För att påminna distriktens invånare om regimens makt anordnas det dessutom varje år ett så kallat Hungerspel där en flicka och en pojke mellan tolv och sexton år från varje distrikt väljs ut att tävla mot varandra på en arena där meningen är att de ska döda varandra tills bara en deltagare återstår. Det hela filmas dygnet runt och ses som ett stort nöje i Huvudstaden.

Bokens hjältinna, Katniss, lever i distrikt 12 – ett koldistrikt i det som en gång var Appalacherna (en lång bergskedja; jag saknar en karta över Panem och information om i vilka gamla stater distrikten ligger!). Hon och bästa vännen Gale brukar smyga sig ut genom områdets elstängsel för att tjuvjaga och på så sätt komma undan svälten. Men när hennes lillasyster Prim får den olycksaliga lotten att delta i Hungerspelen träder Katniss in i hennes ställe. Få anar dock vad det kommer att få för konsekvenser för tävlingen och landet i stort.

Länge, länge har jag hållit mig borta från att läsa Hungerspelen, eftersom jag misstänkte att det var en ny Twilight späckad med en massa konservativa moralkakor i amerikaniserad form. Men trots vissa likheter, i form av ung hjältinna som slits mellan två snygga killar i en spejsad värld, kunde jag inte ha mer fel. Det är i allra högsta grad en vass samhällskritik mot krig och våld, mot hur rikedom och makt byggs upp på bekostnad av andra människor, mot överkonsumtion, utseendefixering och mot det etiklösa mediasamhället. Första boken var otroligt spännande och med ett ständigt driv. Bok två och tre var något segare med en del överflödiga beskrivningar av hur huvudpersonen ständigt duschar, pratar taktik eller vilar sig efter diverse skador, men de var inte heller dåliga på något sätt.

Och visst, det ligger en stor Battle Royale-varning över hela idén (japansk bok/film med nästan identiskt tema) fast detta är mer episkt och pretantiöst på en större politisk nivå. Många gånger är dock förklaringarna till händelserna så pass ytliga att det är svårt att uppröras på riktigt över hemskheterna. Till exempel förklaras aldrig hur USA, som alltid har varit så stolt över sin liberalism, helt plötsligt förvandlades till en blodtörstig diktaturkramarstat. Som vanligt finns det också en väldigt lågt intresse för världen utanför USA (utomjordingar och jordens undergång verkar vara fenomen reseverade för den Nordamerikanska kontinenten ur Hollywoods synpunkt). Det nämns ingenting om vad som har hänt med resten av omvärlden eller vad den tycker om Panems nya syn på mänskliga rättigheter. Hallå, FN!? Jag förstår inte heller hur Huvudstaden kan vara så välutvecklad och rik med tanke på vad som har hänt i historien och hur primitiva distrikten är. Var får de sina resurser ifrån efter alla katastrofer och liknande? Borde inte miljön vara totalförstörd och jorden utsugen? Om jag får gnälla lite över en sista grej också så tycker jag att Collins kunde ha kostat på sig lite medicinsk research. Även om vi befinner oss i framtiden så fungerar väl den mänskliga fysiologin på samma sätt som alltid.

Såklart är jag medveten om att jag överanalyserar och tycker egentligen inte att en ungdomsbok behöver vara så invecklad. I sin helhet gillar jag ju ändå denna serie. Framförallt för att karaktärerna känns så äkta och mänskliga. De är inte på långa vägar perfekta, vare sig vad gäller utseende, personlighet eller moral och det känns bara så himla härligt och oförutsägbart. Collins har inga problem med att ta livet av viktiga personer till höger och vänster heller. Man sitter som på nålar och vill bara fortsätta med ett kapitel till och ett kapitel till för att stilla chockkänslorna. Till och med triangeldramat känns spännande, då man inte har en aning om vad Peeta, Gale eller Katniss egentligen tycker om varandra (dock vet jag vad JAG tycker. Önskar mig numera en nyckelring föreställandes Peeta, trots att jag väl är för gammal för sånt. Plus att man kunde höra ”Team Peeta!” vrålas fram lite då och då från mitt soffhörn när vi såg filmen häromdagen. Detta är absolut inte likt mig!). Slutet hade jag hört skulle vara mindre bra, och jag lyckades lista ut det i förväg, men mest för att jag ville att det skulle sluta så. Annars hade budskapet om världens ständiga maktspel och skenbara gränser mellan godhet och ondska varit bortkastat.

Read Full Post »

Läskoma pågår

Hungerspelen-trilogin. Behöver jag tillägga så mycket mer än så? Visst har jag några invändningar, som kommer att tas upp i recensionen, men oj så spännande det är! Jag kan förstå orsaken till hajpen.

Samtidigt måste jag erkänna att jag har fått vika mig för ännu en hajp av ett helt annat off-topic-slag, nämligen de franska bakverken macarons (visst ser de ut som små hamburgare gjorda av modellera?). Delar av familjen kom just hem från Paris och hade snällt nog köpt hem ett sött litet plåtskrin fyllt av dessa godsaker med mina favoritsmaker vanilj och choklad. Hade aldrig smakat dessa innan, men goda är de sannerligen.

Nu måste jag fortsätta att läsa och mumsa – helst allt på samma gång!

Read Full Post »

”De dödas strand” av Carrie Ryan

Innan jag börjar med själva recenserandet vill jag bara förvarna om att De dödas strand utgör andra delen i en trilogi och därför kan det förekomma spoilers från första boken De vassa tändernas skog. Så nu vet ni det!

I De dödas strand har skog blivit till hav och zombieapokalypsen fortsätter ett par årtionden längre fram än i första boken. Mary, vår förra huvudperson, lyckades ju ta sig längs de inhängnade stigarna till det efterlängtade havet, ett fenomen som människorna i skogsbyn endast trodde var en myt. I själva verket finns det andra städer och byar och till och med en sorts regering – Protektoratet – som bestämmer över den lilla spillra av civilisation som finns kvar. Trots att vi befinner oss i framtiden är all modern vetenskap förintad på grund av smittan och samhället har i princip gått i regression och känns ålderdomligt och traditionellt.

Nu är Mary medelålders och bor i kuststaden Vista där hon är fyrvaktare och hugger huvudet av zombies som flyter iland på stranden varje dag. Huvudpersonen i denna roman är dock hennes dotter Gabry. Precis som i första boken är staden inhägnad av stängsel som hindrar de dregglande odöda – ”mudona” – från att ta sig in till människorna och smitta dem med sina bett. Vista vaktas också ständigt av en milis som förbjuder folk att ta sig utanför barriärerna, då det kan äventyra säkerheten. Försöker man sig på något sådant utdelas hårda straff. Men en kväll tar sig Gabry tillsammans med en grupp andra tonåringar över barriärerna för att besöka ett gammalt öde nöjesfält, vilket slutar i katastrof.

Den första delen, De vassa tändernas skog, tyckte jag riktigt mycket om just på grund av blandningen mellan gammalt agrarsamhälle och framtidsdystopi samt spänningen i och med de ständigt jämrande och krafsande zombierna på andra sidan stängslet. Dessa element finns glädjande nog fortfarande med, fast i mindre grad. De invändningar jag hade var att innehållet i inre monologer och dialoger blev tjatigt upprepande samt att kärlekshistorien var överromantiserad. Och tyvärr är det samma sak i denna bok.

Zombierna får ta ett steg tillbaka och är inte alls lika närvarande i berättelsen som förut, utan istället är det återigen ett triangeldrama man fokuserar på. Naturligtvis är den snygga huvudpersonen Gabry den som varenda manlig karaktär blir kär i och likt Twilight-Bella kan hon inte välja mellan de två saftigaste hunkarna (Elias är min favorit). Dessutom är alla karaktärer – förutom cirka två stycken som endast är med under sammanlagt ett par sidor – under 20 år, vilket känns lite väl tråkigt. Jag förstår att det är en ungdomsroman, men bara för det behöver man inte bannlysa vuxna människor. På var och varannan sida faller huvudpersonerna i varandras armar samtidigt som de upprepar samma smäktande kärleksord i olika kombinationer. Inte riktigt min stil.

Istället för detta hade jag velat att grundhistorien med zombierna fick mer fokus. Det är trots allt spännande när de odöda ”kommer i bild”, särskilt på slutet (motorvägsscenen var en favorit). Jag gillar också det lilla man får veta om bakgrunden till det infekterade samhälle de lever i: hur det blev som det blev. Religiösa sekter, som försöker ge zombiesmittan en biblisk förklaring, är även det ett lyckat inslag och miljöbeskrivningarna av den amerikanska Södern i ruiner är såväl fina som kusliga. Hoppet att det ska bli mindre segt i nästa del består, så antagligen kommer jag att läsa vidare och önskar att den ytliga romantiken tonas ner lite. Jag vill ha tillbaka den där spännande zombiemagin som jag älskade så i första boken!

Ryan, Carrie (2010). De dödas strand. Göteborg: Styxx Fantasy, 2012.

Read Full Post »

”Carrie” av Stephen King

Jag har fruktansvärt ont i nacken. Allvarligt talat känns det som att någon har pulveriserat chilifrön mot mina skulderblad med en mortel av äkta marmor. Anledning? Igår kväll började jag läsa Stephen Kings Carrie och kunde inte sluta förrän de tvåhundrafyrtiofem sidorna var slut. Då hade jag glömt att byta sittställning på ett par timmar.

Det är alltså en något ledbruten bloggare som härmed försöker skriva ihop något vettigt om en redan mycket känd historia av en mycket känd författare. Innan ni andra märker det själva kan jag ju redan nu erkänna att jag inte är någon King-expert. Jag har sett en hel del filmer som baseras på hans böcker (dock inte filmatiseringen av just Carrie), men själva litteraturen har jag hållit på så långt avstånd som möjligt. Kanske på grund av att jag alltid ansett att det har varit för överdrivet för min smak. När jag var fjorton år lånade jag nämligen Jurtjyrkogården i skolbiblioteket. Den var både spännande och läskig. I alla fall tills man kom fram till slutet, som jag redan i den åldern tyckte var lite väl over the top-löjligt. Men för övrigt – vilken berättare ”Kingen” är!

Carrie redogör för de händelser som utspelade sig i den lilla staden Chamberlain i västra Maine under slutet av 70-talet. Carrie White är sexton år och mobbad av alla: hon är finnig, blek, har fula kläder och en fanatiskt religiös mamma. Allt detta har gjort att hon under hela sin skoltid varit allas driftkuku. Men vad folk inte vet är att Carrie bär på starka inre krafter i form av telekinesi, vilket gör att hon med bara viljestyrkan kan förflytta och förändra föremål. Detta sker särskilt i stressade situationer.

En dag blir Carrie offer för en hemsk kränkning i skolans omklädningsrum. En annan flicka vid namn Sue Snell (haha) får senare dåligt samvete över händelsen och får sin pojkvän att bjuda Carrie på skolans vårbal. Men samtidigt planerar ett annat gäng ett fruktansvärt spratt som kommer att få stora och oanade konsekvenser…

Okej, jag medger att det inte är en perfekt bok. Som King själv har uttryckt det: ”Carrie gjorde mig till stjärna, men det var en ung bok av en ung författare. Så här i efterhand påminner den mig om en kaka bakad av en förstaklassare – den smakar för all del inte illa, men det finns klumpar i den och den är vidbränd i botten” (s.244). Men visst är det ändå något speciellt och nostalgiskt med dessa klumpiga men kärleksfullt gjorda kakor? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så intressant – kanske ligger det i Kings sätt att berätta en historia. Det är enkelt och lättläst, men stor omsorg har ändå lagts vid de små detaljerna som gör att jag kan se allt så tydligt framför mig.

King är nog främst känd för att ha en stor text med ”skräckförfattare” stämplat i pannan (och ja, slutet är ganska så bombastiskt även här) även om så mycket andra teman gör sig gällande. Särskilt människors utsatthet, rädsla, ilska och utanförskap går som en röd tråd genom boken. Rädslan för att bli en vanlig all-american som vuxen trots stundens popularitet i skolan, människors bakgrund som försätter dem i utanförskap osv. Det gäller inte bara huvudpersonen Carrie, utan även hennes mamma och Billy Nolan till exempel. Man kommer på sig själv med att reflektera över varför de är som de är.

Trots nackvärken är jag glad över att jag gav King en chans till, för om Carrie räknas till hans nybörjarsvajiga böcker kan jag knappt bärga mig tills jag får läsa vidare och se hur resultatet blir när han är i högform. Dessutom, i Kings gedigna produktion måste det väl ändå finnas böcker i drama-style för mig. Vilken är din favoritbok?

Stort tack till Bra Böcker Förlag för recensionsexemplaret!

King, Stephen (1974). Carrie. Malmö: Bra böcker, 2010.

Read Full Post »

”De vassa tändernas skog” av Carrie Ryan

Jag tog mig an De vassa tändernas skog av Carrie Ryan med en viss skepticism. Zombieapokalyps är inte direkt en genre som jag badar i normalt sett. Dessutom är jag vansinnigt rädd för just zombier. Filmer som Braindead och Resident Evil har gett mig psykiska men för livet och om det spelas zombiespel på PS3 brukar jag slänga ifrån mig handkontrollen och skrika när det hoppar fram något. Slutsats: det är otroligt ångestframkallande med ruttna lik som förföljer folk helt maniskt till skillnad från en välkammad och belevad vampyr i kostym, som dödar en på ett mer sofistikerat sätt (över ett glas rödvin på en mysig kvarterskrog i något gotiskt kvarter, kanske). Jag är med andra ord ingen zombieexpert. Till exempel har jag ingen aning om hur jag ens ska genrebestämma denna roman. Är det SciFi, fantasy eller skräck? Romantik figurerar också i bakgrunden. Låt mig förklara närmare:

Berättelsen utspelar sig någon gång i framtiden och huvudpersonen är en ung flicka vid namn Mary. Världen har för länge sedan drabbats av en farsot som förvandlat människor till blodtörstande zombier. Ett bett av en sådan leder till att man själv blir smittad och dömd till att vandra runt hjärndöd och rutten. Dock har en grupp bestående av några hundra människor mitt i en skog lyckats skapa ett litet bondesamhälle av medeltidsstuk som de skyddar med hjälp av stängsel som håller ”de oheliga” borta. Zombierna finns däremot hela tiden på andra sidan, ständigt jämrandes och krafsandes.

I byn har människorna alltså lyckats skydda sig i några hundra år. Trots att det handlar om framtiden har man gått i regression; förutom att samhället verkar väldigt gammeldags finns också föråldrade könsnormer och en konservativ livsåskådning. Byn styrs nämligen av en auktoritär nunneorden som tillämpar en slags religiös och sektliknande diktatur. För en kvinna som Mary finns bara ett par alternativ att välja på: gifta sig för att på så sätt få barn och säkra artens överlevnad, bo hos sin familj (om de tillåter det) eller själv bli nunna.

Mary drömmer istället om att ta sig från byn och till havet – en plats som ingen har skådat och som endast lever vidare som en nedärvd mytologisk vandringssägen. I boken utgör havet en symbol för frihet. Man har levt så pass länge innanför inhängnaden att man glömt hur världen utanför ser ut. Systerskapet gör sitt bästa från att hindra folk från att tänka själva och den yttre världen ses som ett hot man måste värja sig mot till varje pris. Religionen verkar också vara en tröst i en skräckfylld och kaotisk omgivning. När som helst kan stängslet ge vika och de oheliga strömma in. Det är ett samhälle fullt av plikt men utan kärlek. Mary och de övriga i byn har således fått lära sig att de är de enda överlevande i världen och att de ska veta sin plats. Men en dag dyker en främling upp från andra sidan inhängnaden. Detta startar en kedja av dramatiska och farofyllda händelser för Mary och för hennes närmaste…

Jag har nog blivit lite zombiebiten och smittad av entusiasmen för jag tycker mycket om den här boken. Den har lite av det mesta: skräck, romantik, originalitet och spännande miljöer. Jag gillar att huvudpersonen Mary är självständig och stark. Trots samhället hon lever i behöver hon ingen man som skyddar henne utan hon följer sin egen dröm för att skapa sig ett liv. Hon protesterar också mot de samhällsnormer som råder och finner sig inte i att bli behandlad som ett objekt (till skillnad från en tjej i en viss vampyrserie *harkel*).

Jag gillar också blandningen av framtid och medeltida agrarsamhälle: skogen och byn är inte stereotypa fantasyprodukter utan man får en känsla av blandning mellan modern och svunnen tid. Exempelvis verkar byn ligga i den amerikanska södern och dess katedral är en gammalt plantage.

Vidare positivt är att zombierna beskrivs på ett ”nyktert” och trovärdigt sätt. Annars kan jag tänka mig att det är svårt att skriva så att det inte blir överdrivet och löjligt vad gäller dessa varelser. Det är inte jätteläskigt, men visst, vissa kvällar tvekade jag för att gå upp och dricka vatten i mörkret.

Berättarrösten är Marys och den är för det mesta mycket observant och mogen. När man kommer en bit in i boken märker man dock att hon upprepar samma tankar och känslor lite väl många gånger. Till exempel behöver hon inte nämna sin längtan till havet på varannan sida för att läsaren ska fatta. Även kärlekshistorierna (i form av det obligatoriska triangeldramat) är ganska så överromantiserade i sitt utförande, men det kunde ha varit värre (tänker återigen på den där populära vampyrserien *host*). Jag upplevde också att boken är ganska monoton mot slutet. Man ”går och går men kommer aldrig till dörren” på något sätt. Men slutet är spännande och gör att man vill fortsätta med kommande delar. De vassa tändernas skog är nämligen första delen i en trilogi.

Cred går även till Styxx Fantasy för det snygga omslaget med sidor som har svarta kanter! Känns mycket lyxigt och är betydligt finare än de amerikanska omslagen.

Ryan, Carrie (2009). De vassa tändernas skog. Göteborg: Styxx Fantasy, 2011.

Read Full Post »

Roligt flödesschema över fantasy- och SciFi-böcker

På SF-bokhandeln i Malmös blogg såg jag ett smart flödesschema utformat av SF Signal som jag vill sprida vidare. I detta labyrintliknande pyssliga schema knåpar man sig igenom frågor om ens boksmak och aktuella lässug och får på så sätt tips på bra fantasy- och scifi-böcker av alla möjliga sorter. Det kanske inte är så revolutionerande nyheter för er som är riktigt inbitna i genren redan, men för mig som inte är så där extremt insatt i alla nyanseringar är det både smidigt och kul. Nu har jag blivit riktigt sugen på Stephen Kings The Dark Tower (jag älskar western!), Neil Gaimans Neverwhere och lite hederligt zombiesplatter.

Klicka på bilden för att förstora schemat

Read Full Post »