För en tid sedan fick jag en kasse gamla böcker av min moster som har tillhört släkten. Bland dessa återfanns bland annat Selma Lagerlöfs (1858-1940) trilogi Löwensköldska ringen (bestående av delarna Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd). Böckerna ifråga trycktes på 30-talet och tillhörde serien ”Husmoderns presentbok” (så mysigt namn!). 
Skicket skvallrar om att de har blivit lästa många gånger, vilket jag kan förstå. Jag tyckte också väldigt mycket om denna trilogi – en blandning mellan värmländsk släktskröna och spökhistoria. Hör bara på inledningen:
Nog vet jag, att det förr i världen fanns gott om folk, som inte visste vad rädsla vill säga. Jag har hört talas om en hel mängd människor, som tyckte om att vandra på nattgammal is och som inte kunde tänka sig något större nöje än att åka efter skenfärdiga hästar. Ja, det fanns en och annan, som inte drog sig för att spela kort med fanjunker Ahlegård, fastän man nog hade reda på att han gjorde konster med korten, så att han alltid kom att vinna. Jag känner också till några oförskräckta sällar, som inte var rädda för att börja en resa på en fredag eller att sätta sig till ett middagsbord, som var dukat för tretton personer. Men jag undrar just om någon av alla dessa skulle haft mod att sätta på sitt finger den förskräckliga ringen, som hade ägts av den gamle general Löwensköld på Hedeby (s. 7).
Nej, det är inte Sagan om Ringen, tro det eller ej. Men spännande är det ändå! Den så skrämmande ringen som beskrivs ovan tillhörde karolinern och generalen Bengt Löwensköld i 1700-talets Värmland. Han hade i sin tur fått den i gåva av den ”magiska” och beryktade krigarkonungen Karl XII. Dock har ringen en sådan dragningskraft på folk att den blir stulen i generalens grav, vilket leder till att han börjar spöka och kastar förbannelser över alla som i framtiden har med ringen att göra. Här bjuds läsaren sedan på en släktkrönika som följer olika karaktärer från 1700- till 1800-talet med de djupa och mystiska, värmländska skogarna som skådeplats.
Som vanligt i Lagerlöfs böcker finns det ett kristet tema. Jesus-idealet är det som framhålls som det bästa och kampen mellan gott och ont är ständigt närvarande. Faktum är att Lagerlöf som barn läste Bibeln från pärm till pärm när hennes far var allvarligt sjuk. Han blev sedan frisk efter detta och möjligt är kanske att Lagerlöf såg detta som ett tecken. Men läsaren blir ändå inte skriven på näsan med olika kristna moralkakor. Det som är så snillrikt med berättartekniken är att karaktärerna egentligen inte har så mycket uttalade åsikter om varandra i sin tankeverksamhet. Annars brukar ju många författare vara väldigt noga med att göra klart för läsaren vilka som är onda och goda genom att hjälten eller berättarrösten tänker att ”där gjorde den och den det felet”. Men istället visar Lagerlöf genom rapp dialog och handlingar hur karaktärerna faktiskt är, och på så sätt får läsaren bilda sig en egen uppfattning. Många gånger var det så dråpligt att jag skrattade rakt ut.
Nationalismen var också en stark strömning vid trilogins tillkomst, vilket märks rätt tydligt. Det är dalkullan och gårdfarihandlerskan Anna Svärd som ses som det absoluta idealet på hur en ”riktig” kvinna ska vara: stark och frisk, blond och blåögd, huslig, vårdande, omtänksam och klok. Det är bonderomantik på högsta nivå. Men jag gillar ändå Anna Svärd som karaktär. Hon är grov och oförfinad jämfört med exempelvis Charlotte Löwensköld, men är ändå oändligt vis och har skinn på näsan.
Löwensköldska ringen innehåller allt en bra Lagerlöf-roman ska göra: den mäktiga och farliga naturen, rika och fattiga, spöken och mytologi, realism och fenomenala personporträtt. Till exempel den omhuldade prästen Karl-Artur, som anser sig själv vara den heligaste av män. Samtidigt är han bortskämd, orättvis och egocentrisk. I sin strävan att efterlikna Jesus glömmer han bort alla andra människor runtomkring sig.
Lagerlöf, Selma (1925). Skrifter 1. Löwensköldska ringen; Charlotte Löwensköld 1. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1938.
Lagerlöf, Selma (1925). Skrifter 2. Charlotte Löwensköld 2; Anna Svärd 1. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1938.
Lagerlöf, Selma (1928). Skrifter 3. Anna Svärd 2. Stockholm: Åhlén & Åkerlund, 1939.
