”It” has it (och blir ny film)!

Jag har precis påbörjat läsningen av Stephen Kings kultbok Det (eng.: It). Och jag gillar den skarpt! Den är hittills bättre än alla andra King-böcker jag har läst (vilka visserligen kan räknas på ena handens fingrar).

Än så länge har jag kommit 183 sidor. Bara 1150 sidor kvar alltså. Wohoo! Svar ja, den är tjockare än en 1600-talsbibel och väger över ett kilo. Mina händer får märken efter ett tag av att hålla i boken och handlederna domnar. Men vill man läsa fint får man lida… ja, ni vet.

Inte minst vill jag beta av Det på grund av att Warner Bros i detta nu är på gång med en remake av ABC:s miniserie från 1990! Men den här gången blir det två stycken långfilmer istället, vilket antagligen är klokt med tanke på bokens tjocklek. Och ingen mindre än Cary Fukunaga ska regissera (regissören till fina Jane Eyre från 2011). Detta kan med andra ord bli riktigt bra!

Annars gillade jag även tv-serien och blev rejält skrämd som barn. Det var på håret att jag vågade duscha. Sedan återberättade jag hemskheterna för de andra barnen på skolgården, som inte fick se serien, så att ingen annan vågade duscha heller. Undrar hur många människor det är som har fått clownfobi just på grund av clownen Pennywise? Hoppas att de castar en värdig skådis till rollen i kommande filmer!

Read Full Post »

”Benrangel” av Stephen King

Michael Noonan är en framgångsrik populärlitteraturförfattare och bor tillsammans med sin fru Jo i en sömnig stad i Maine. En dag inträffar det oförklarliga som bryter idyllen: Jo får en stroke i sommarvärmen och avlider på en parkering under en shoppingrunda. Michael går ner sig i djup sorg och får till slut panikångest bara av att sätta på ordbehandlingsprogrammet på datorn. Dessutom plågas han av hemska mardrömmar, som utspelar sig vid det sjönära sommarstället i västra Maine. Vad hade egentligen Jo för hemligheter och hur hänger det ihop med det gamla timmerhuset och dess omgivning? Michael bestämmer sig för att flytta dit på obestämd tid och hoppas kunna lösa gåtorna och få tillbaka sin förmåga att skriva.

Väl på plats lär han känna den unga Mattie och hennes dotter Ki, som bor i en trailer i samhället. Hon befinner sig i en smutsig vårdnadstvist med hennes avlidna makes stenrika och uråldriga far och även här beslutar sig en kärlekskrank Michael att hjälpa till. Men fallet visar sig hänga ihop med spökerierna och till slut blir situationen riktigt farlig.

Jag högg in med god aptit på Benrangel, som för tillfället verkar befinna sig lite ”på modet” i bokbloggsvärlden. Det är många som har läst den nyligen – kanske på grund av den nyproducerade miniserien med Pierce Brosnan i huvudrollen?

Som tidigare har nämnts är jag ingen King-expert och förhåller mig ganska så neutral till hans bokproduktion. Jag kände dock igen de många och detaljrika populärkulturella referenserna samt några av Kings favoritteman från andra böcker och filmatiseringar: rasism, utanförskap och skrivande. Allt uttryckt på ett psykologiskt plan som tar sig skräckartade former. Språket och stilen är ”snackig” och ”grabbig”.

Och visst, jag säger det igen: King är riktigt bra på att berätta om människor och måla upp miljöer. Men tyvärr var detta inget som direkt fastnade hos mig. Karaktärerna kändes grunda och allt så överdådigt ”amerikanskt”. Exempelvis har jag svårt för alltför brådmogna småbarn; en fyraårig flicka som talar och beter sig som om hon vore elva år. Jag ställer mig också tveksam till karaktären Mattie, som ju faktiskt är ”white trailer trash slash teenage mom”, men naturligtvis ser ut som en fotomodell a la ”Tvillingarna på Sweet Valley” och är ofantligt intellektuell, mogen och mild. Dessa vackra och änglalika individer ska alltså den gubbsjuke Michael värna om och beskydda, stoppa om i sängen, läsa sagor för och jag vet inte vad.  Okej, jag vet att man kanske mest ska ta fasta på spänningsmomenten i Kings litteratur, men det är ändå något överromanticerat.

Däremot tyckte jag mycket om den kusliga Maine-miljön med alla mer eller mindre trevliga invånare och den gåtfulla delen av boken. Det bjöds också på en hel del läskiga scener som faktiskt gjorde mig lite rädd. Men jag tror att denna berättelse passar bättre på vita duken – där skrämseleffekterna blir mer tydliga och överskuggar de puttinuttiga familjeidealen. I bokens värld vill jag dock ha mer opolerad trovärdighet och djup.

King, Stephen (1998). Benrangel. Malmö: Bra Böcker, 1999.

Read Full Post »

”Carrie” av Stephen King

Jag har fruktansvärt ont i nacken. Allvarligt talat känns det som att någon har pulveriserat chilifrön mot mina skulderblad med en mortel av äkta marmor. Anledning? Igår kväll började jag läsa Stephen Kings Carrie och kunde inte sluta förrän de tvåhundrafyrtiofem sidorna var slut. Då hade jag glömt att byta sittställning på ett par timmar.

Det är alltså en något ledbruten bloggare som härmed försöker skriva ihop något vettigt om en redan mycket känd historia av en mycket känd författare. Innan ni andra märker det själva kan jag ju redan nu erkänna att jag inte är någon King-expert. Jag har sett en hel del filmer som baseras på hans böcker (dock inte filmatiseringen av just Carrie), men själva litteraturen har jag hållit på så långt avstånd som möjligt. Kanske på grund av att jag alltid ansett att det har varit för överdrivet för min smak. När jag var fjorton år lånade jag nämligen Jurtjyrkogården i skolbiblioteket. Den var både spännande och läskig. I alla fall tills man kom fram till slutet, som jag redan i den åldern tyckte var lite väl over the top-löjligt. Men för övrigt – vilken berättare ”Kingen” är!

Carrie redogör för de händelser som utspelade sig i den lilla staden Chamberlain i västra Maine under slutet av 70-talet. Carrie White är sexton år och mobbad av alla: hon är finnig, blek, har fula kläder och en fanatiskt religiös mamma. Allt detta har gjort att hon under hela sin skoltid varit allas driftkuku. Men vad folk inte vet är att Carrie bär på starka inre krafter i form av telekinesi, vilket gör att hon med bara viljestyrkan kan förflytta och förändra föremål. Detta sker särskilt i stressade situationer.

En dag blir Carrie offer för en hemsk kränkning i skolans omklädningsrum. En annan flicka vid namn Sue Snell (haha) får senare dåligt samvete över händelsen och får sin pojkvän att bjuda Carrie på skolans vårbal. Men samtidigt planerar ett annat gäng ett fruktansvärt spratt som kommer att få stora och oanade konsekvenser…

Okej, jag medger att det inte är en perfekt bok. Som King själv har uttryckt det: ”Carrie gjorde mig till stjärna, men det var en ung bok av en ung författare. Så här i efterhand påminner den mig om en kaka bakad av en förstaklassare – den smakar för all del inte illa, men det finns klumpar i den och den är vidbränd i botten” (s.244). Men visst är det ändå något speciellt och nostalgiskt med dessa klumpiga men kärleksfullt gjorda kakor? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det så intressant – kanske ligger det i Kings sätt att berätta en historia. Det är enkelt och lättläst, men stor omsorg har ändå lagts vid de små detaljerna som gör att jag kan se allt så tydligt framför mig.

King är nog främst känd för att ha en stor text med ”skräckförfattare” stämplat i pannan (och ja, slutet är ganska så bombastiskt även här) även om så mycket andra teman gör sig gällande. Särskilt människors utsatthet, rädsla, ilska och utanförskap går som en röd tråd genom boken. Rädslan för att bli en vanlig all-american som vuxen trots stundens popularitet i skolan, människors bakgrund som försätter dem i utanförskap osv. Det gäller inte bara huvudpersonen Carrie, utan även hennes mamma och Billy Nolan till exempel. Man kommer på sig själv med att reflektera över varför de är som de är.

Trots nackvärken är jag glad över att jag gav King en chans till, för om Carrie räknas till hans nybörjarsvajiga böcker kan jag knappt bärga mig tills jag får läsa vidare och se hur resultatet blir när han är i högform. Dessutom, i Kings gedigna produktion måste det väl ändå finnas böcker i drama-style för mig. Vilken är din favoritbok?

Stort tack till Bra Böcker Förlag för recensionsexemplaret!

King, Stephen (1974). Carrie. Malmö: Bra böcker, 2010.

Read Full Post »